Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag kastar vi en, givetvis objektiv, blick på sommarens pinuppor.

Under en promenad i de södra stadsdelarnas havskvarter hörde jag en person på klingande finlandssvenska säga att stränderna kryllade av pinuppor. Jo, tänkte jag för mig själv, åtminstone av potentiella pinuppor, men denna roliga svenska ordbildning kräver egentligen att objektet ska avbildas och sedan fästas och sättas upp med nål eller stift. Då har man fått en pinuppa. ”To pin up”.

I USA anses termen pin-up girl ha myntats 1941. Alldeles riktigt, hon är ett äkta krigstida fenomen, lika funktionell för krigets behov som låt oss säga jeepen. En massprodukt som dök upp på förläggningarna och blev ett blickfång för hemlängtande soldater. I filmen Guadalcanal Diary (1943) har William Bendix hängt upp sin rakspegel på en kokospalm och bredvid spegeln det berömda fotot av Betty Grable , krigsårens protopinuppa som kokett poserar i baddräkt.

Pinuppan må vara lättklädd men hon tål dagsljus. Hon ska inte förväxlas med de pornografiska postkort som självklart har gamla anor. Hon är en noga avvägd produkt som döljer lika mycket som hon avslöjar. En bild och ett ideal som även kan sägas spegla en bestämd ras, geografisk region och (protestantisk) religion.

Visst levde hon kvar långt efter kriget. Armi Kuusela i baddräkt, alla tiders blåvita pinuppa, sågs överallt i 50-talets Finland. Men småningom förvandlades detta oskuldsfulla fenomen till herrtidningarnas utvikningsflickor. I dag pryder hon väl inte väggarna längre. Nätet har blivit hennes virtuella hemvist.

Hans Sundström