Arkiv för augusti 6th, 2009

Sent på torsdagskvällen utnämnde juryn vid den sjätte internationella Mirjam Helin-tävlingen 20 semifinalister, som kommer att tävla på lördag och söndag. De sångare som inte blev valda har i morgon fredag en chans att få återkoppling från juryn.

 

Den som inte har tillfälle att ta sig till Helin-tävlingens semifinal, kan följa med tävlingen på lördag och söndag via Yles hemsidor på Arenan ( http://areena.yle.fi/live ) och Yle Klassinen där de sänds direkt med ljud och bild.

 

Här följer semifinalisterna i den ordning de uppträder på lördag och söndag::

 

lö 8.8 kl. 11.00

 

David DQ Lee, kontratenor, Kanada

Sangmin Lee, baryton, Korea

Julia Lezjneva, sopran, Ryssland

Timothy Mix, baryton, USA

Kaisa Ranta, koloratursopran, Finland

 

lö 8.8 kl. 18.00

Andrej Serov, basbaryton, Ryssland

Nadine Sierra, sopran, USA

Kihwan Sim, bas, Korea

Marjukka Tepponen, sopran, Finland

Anita Watson, sopran, Australien

 

sö 9.8 kl. 11.00

Bo Yang, tenor, Kina

Azamat Zheltyrguzov, baryton, Kasakstan

Elizabeth Bailey, sopran, Storbritannien
Daejin Bang, baryton, Korea
Katharina Göres, sopran, Tyskland

sö 9.8 kl. 18.00

Melis Jaatinen, mezzosopran, Finland

Kishnai Jayasinghe, sopran, Sri Lanka

Laura Jokipii, koloratursopran, Finland

Keunghea Kang, sopran, Korea

Mihail Korobejnikov, bas, Ryssland

 

 

 

 

 

 

 

Fjärde dagen vid Helin-tävlingen

Publicerad: 06/08 16:01

I kväll blir det klart vem som går vidare till semifinalen i Mirjam Helin-tävlingen. Under den första omgången uppträdde sju nya sångare, som gav prov på god nivå men kanske inte rubbade konstellationerna.

Tysken Katharina Göres har en välsittande, lätt sopran som kan sin tyska lied och hon också gjorde väl ifrån sig i den ryska sång som hon hade valt. Hon representerar ett gediget kunnande som väl kan premieras. Vår egen Mia Heikkinen fick stormande applåder, dels säkert litet av patriotiska skäl och dels tack vare hennes härliga röst: en kraftig och ovanligt bred koloratur. Hon var tekniskt relativt säker men blottade i sin aria bristande fransk diktion.  

Kinesiske basbarytonen Ronghai Huang har en mäktig basstämma med flytande figurer, men så går han och väljer Strauss sång Morgen som kräver just det han inte har. Hans tolkning av Leporellos katalogaria var på rätt väg men visar också att han behöver mera kunnig stilistisk handledning.

Stort jubel mötte också Melis Jaatinens prestationer. Hon är en skicklig mezzosopran med en nog så flytande teknik men smärre begränsningar hörs också. Dagens färgklick var nog sopranen från Sri Lanka, Kishani Jayasinghe, som också – får man nu säga det – hade tävlingens mest bländande festblåsa. Hon har en vacker röst, god andningsteknik och god koloratur. Hennes Rachmaninov var överraskande sensuell. Någon enstaka gång blir hennes ton litet hesare.

jayasinghe_kishaniKishani Jayasinghe

Sungwon Jin är en koreansk tenor med god behärskning av rösten och fin klang. Hans röst är väl fokuserad och hans tycks ha en mycket egen tolkningsvilja. Sista sångerska i morgonens omgång var Kamila Kulakowska, den polska sopranen som p.g.a. indisposition flyttades hit från början av tävlingen. Hon har en klar emotionell slavisk sopran som glöder i höjden. Hennes Rachmaninov var vacker men sången av Mendelssohn var nog fel val och betonade röstens mindre attraktiva nyanser.

Den sista sessionen i första omgången hade fyra finländska sångare som klarade sig bra. Ilona Jokinens röst är sund. Stämman flöt väl i Bellini och man kan beundra henne för att våga sjunga Saariaho. Frågan är om hon har en tillräckligt stark personlighet och om får kanterna i rösten slipade. Laura Jokipii fick mer applåder tackvare sin soliga personlighet och sitt humoristiska utspel. Hon var en verklig publikfavorit. Snabb och smidig är hennes koloratur också.

 

Koreanska sopranen Keunghea Kang gjorde ett strålande intryck, men så har hon också en hel del erfarenhet bakom sig. Hennes stämma är verklig härlig och klangfull – och hon behärskar sina medel. Jag tror trots allt att hennes sång berör en del mer än andra.

Michail Korobeynikov har en otrolig volym och en röst som klingar friskt i alla register. För att vara en så stor röst var det intressant att höra den också var smidig och snabb, fast den kunde ha fler nyanser. Hans kunnande och enastående röst borde kunna utnyttjas på operascenerna.

 

Så hade vi de två sista finländarna. Tiina-Maija Koskela har en stor mezzosopran och verkar vara en duktig sångerska. Som så många andra deltagare hade hon valt en aria som inte förde fram hennes bästa sidor (Siebels aria ur Faust). Flickan kom sjöng däremot rätt hyfsat.

 

 

Sista sångaren, Carolina Krogius, har haft litet otur i tävlingar. Nu sjöng hon alldeles utmärkt. Det som präglar hennes framtoning är en musikalitet och god smak. Positiv scenutstrålning har hon nog men är också litet återhållsam. Men till sist lyckades hon ändå slå oss alla med häpnad i Adam Gorbs Wedding Breakfast, där hon sjunger ett fiktivt språk, ackompanjerar sig själv på tamburin och släpper ur sig de mest märkliga läten. Sången slutade liggande ställning. Få se i vilken riktning denna sprakande avslutning påverkar juryn.

krogius_09-08-06_020

Carolina Krogius

 

Resultaten kommer att annonseras ca kl. 22.00. Juryn tar litet tid på sig. Jag försöker få in resultatet så snabbt som möjligt på dessa sidor.

Språkhyfs: kulturkofta

Publicerad: 06/08 10:10

kul-ekelof

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag artbestämmer vi kulturarbetare.

En kulturarbetande bekant till mig var på resa i Gotland häromveckan och skrev ett frustrerat upprop på Facebook:

”Dagens gåta: här på Gotland finns fler kulturtanter per kvadratmeter än någon annanstans i Sverige. Och ÄNDÅ är det helt omöjligt att få in P1 på bilradion.”

Det kan låta raljerande att tala om ”kulturtanter” på det här viset men jag råkar veta att min bekant själv kallar sig kulturtant i avväpnande syfte.

Det är ju en vanlig teknik, detta, att ta ett invektiv och neutralisera det. Bögarna har gjort det, och kulturtanterna kan med fördel också göra det. I Lena Linderborgs mycket underhållande road movie-roman Sex, sprit och kulturfonden används till exempel ordet ”tant” i helt neutral, närmast artbestämmande syfte. Jag minns att jag kallade boken för en ”tantodyssé” och fick skäll för det av en läsare. Vad läsaren inte visste var att författaren själv kallade sina romanfigurer för tanter.

”Kulturkofta” är ett besläktat ord till kulturtant – kanske mer passande för män (även om jag själv häromdagen fick höra att jag är en tant – jag tolkade det som en komplimang). Ordet ”kofta” är ett gammalt svenskt invektiv för någon som är lite fyrkantigt trist, och lär bland annat ha förekommit i Tage Erlanders dagböcker.

Enligt en artikel i DN för två år sedan associerar ordet kulturkofta till ”myshumanism och icke-förpliktigad välvilja”. Kulturkoftorna tycker att all kultur är bra per definition:

”De […] tycker att kultur i största allmänhet gör människor till goda människor och skriver under protestbrev mot minskade statliga stöd mot vad skit som helst bara det har med kultur att göra.”

Den här beskrivningen hittades alltså på DN:s kultursidor, och mellan raderna uppfattar man det som att skribenten själv vill ta avstånd från den sunkiga kulturkofte-humanismen och positionera sig som en lite coolare typ av kulturskribent. En som minsann inte bär kofta, åtminstone inte bildligt. En kofta kan ju uppfattas som någonting lite fuktigt, sunkigt och mal­ätet – som en våt filt av förlegade värderingar som skymmer sikten mot samtiden.

Själv började jag använda koftor redan i högstadiet och letar alltid efter P1 så fort jag kommer ut på lande, villan, sommarstugan eller vad man nu vill kalla det (se tidigare språkhyfs). Så om jag är en kulturkofta må jag vara det. Min vän har förresten ett väldigt roligt ord för kulturmän som omger sig med kulturtanter (d.v.s. alla män som går på bokmässor, litteraturdagar eller liknande). De har ett ”tantourage”.

Språkhyfs: Pinuppa

Publicerad: 06/08 09:57

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag kastar vi en, givetvis objektiv, blick på sommarens pinuppor.

Under en promenad i de södra stadsdelarnas havskvarter hörde jag en person på klingande finlandssvenska säga att stränderna kryllade av pinuppor. Jo, tänkte jag för mig själv, åtminstone av potentiella pinuppor, men denna roliga svenska ordbildning kräver egentligen att objektet ska avbildas och sedan fästas och sättas upp med nål eller stift. Då har man fått en pinuppa. ”To pin up”.

I USA anses termen pin-up girl ha myntats 1941. Alldeles riktigt, hon är ett äkta krigstida fenomen, lika funktionell för krigets behov som låt oss säga jeepen. En massprodukt som dök upp på förläggningarna och blev ett blickfång för hemlängtande soldater. I filmen Guadalcanal Diary (1943) har William Bendix hängt upp sin rakspegel på en kokospalm och bredvid spegeln det berömda fotot av Betty Grable , krigsårens protopinuppa som kokett poserar i baddräkt.

Pinuppan må vara lättklädd men hon tål dagsljus. Hon ska inte förväxlas med de pornografiska postkort som självklart har gamla anor. Hon är en noga avvägd produkt som döljer lika mycket som hon avslöjar. En bild och ett ideal som även kan sägas spegla en bestämd ras, geografisk region och (protestantisk) religion.

Visst levde hon kvar långt efter kriget. Armi Kuusela i baddräkt, alla tiders blåvita pinuppa, sågs överallt i 50-talets Finland. Men småningom förvandlades detta oskuldsfulla fenomen till herrtidningarnas utvikningsflickor. I dag pryder hon väl inte väggarna längre. Nätet har blivit hennes virtuella hemvist.

Hans Sundström