Hbls kulturblogg Anteckningar från fjärde våningen

Vem hade trott att debatten den här veckan skulle handla så mycket om Lars Vilks och hans rondellhund samt yxa? Mycket har skrivits om Mohammedkarikatyrerna under veckan, men speciellt klok var kanske Ulrika Knutson i en kolumn i Fokus. Också Jonas Thente i dagens DN (ej på nätet) skrev smart om varför vi snart kommer att få se Sigourney Weaver i rollen som Jihad Jane.

Pia Ingström kommer att ha en intervju i måndagens tidning som berör frågan om Mohammedkarikatyrerna. Med det löftet lämnar vi er för veckoslutet – och med en alldeles specialgjord Spotifylista med finsk damschlager. Enjoy!

I går besökte jag för första gången den stora tidningsdrakens stora glashus, i samband med att FILI – informationscentralen för inhemsk litteratur – hade bjudit in ett gäng tyska litteraturkritiker till Helsingfors. Det var roligt att träffa kolleger, både finska och tyska, och intressant att jämföra erfarenheter. I slutet styrdes snacket ganska naturligt in på Tysklands för närvarande mest omtalade litterära skandal, 17-åriga Helene Hegemann och hennes prisade bok Axolotl Roadkill. Hegemann-historien verkar innehålla allt som gör en riktigt bra story: författarens unga ålder, det faktum att hennes pappa är en tung intellektuell i Tyskland, bokens rafflande rapporter om nattlivet i Berlin (guilty pleasure-läsning för medelklassföräldrar som för sina barn till violinlektioner, enligt översättaren Stefan Moster), anklagelser om plagiat, följda av författarens prat om ”remixkultur”.

Om ett par veckor kan Axolotl Roadkill få pris på bokmässan i Leipzig. Visste ni förresten vad en axolotl är? Det är en nattaktiv mexikansk vattenlevande salamander.

Enligt Hubert Winkels, en av de tyska kritikerna vi träffade i går, är salamandern mycket efterfrågad i de tyska djuraffärerna i just nu.

Till sist: i morgon spelar brittiska Tindersticks på Tavastia. Om ni har Spotify kan ni lyssna på deras nya skiva här.

Uppdatering: Hegemann fyllde 18 för ett par veckor sedan. ”Stiläkta med ett supkalas i legendariska teknoklubben Tresor”, hälsar en av våra läsare.

Denna vecka i Polen: journalisten Artur Domoslawski har skrivit en bok där han utmålar Ryszard Kapuscinski – det 20:e århundradets mest hyllade reporter – som en lögnare. I sin 600-sidiga biografi Kapuscinski non-fiction hävdar Domoslawski bland annat att Kapuscinski ofta tummande på fakta, påstod att han varit vittne till saker som han inte varit vittne till, och hittade på bilder för att förstärka sin story. Kapuscinski anklagas till exempel för att ha fabricerat ett möte med Che Guevara. Kapuscinskis änka Alicja Kapuscinska försökte stoppa publiceringen av den nya boken in i det sista.

Det är förstås inte helt överraskande anklagelser: Kapuscinskis stilistiska grepp är direkt skönlitterärt, och hans idoler hade namn som Mark Twain, Ernest Hemingway och Gabriel Garcia Marquez. Kanske är det också så att varje riktigt bra berättad historia av sig själv innehåller ett visst mått av fiktion. Även om man inte fabricerar fakta väljer man bort något som skulle göra ens poäng mindre tydlig, eller själva berättelsen mindre fängslande. Översättaren Stefan Ingvarsson ser Domoslawskis bok som ett ”fadermord” i en mycket bra text i Aftonbladet i dag. Här kan ni läsa den.

Följer för övrigt med stort intresse med den pågående svenska debatten om hushållsavdraget. Isobel Hadley-Kamptz, som för det mesta skriver för Expressen, har en bra och ganska balanserad analys på sin blogg.

Själv har jag under våren varit ensamförsörjare på grund av att min fru studerat på annan ort. Hittills har det gått bra utan särskilt mycket utomstående hjälp, men jag skulle inte tveka att anlita professionell städare eller barnskötare om det behövdes. Däremot tror jag att själva avdraget skulle kunna bli outnyttjat på grund av en så enkel – men ack så svår – sak som pappersarbete.

Det här är ju ett typiskt handikapp bland kulturarbetare, vilket också David Karlsson tar upp i sin väldigt läsvärda bok om den svenska kulturutredningen. Även om politiker gärna skulle se att fler kulturarbetare grundade företag så är det svårt att ändra på kulturarbetares självbild, att få dem att gå in i rollen som småföretagare – helt enkelt för att kulturarbete inte alls är samma sak som att driva ett småföretag. Jag kommer att skriva mera om Karlssons bok när Stefan Wallins arbetsgrupp presenterar sin framtidsanalys av den finländska kulturpolitiken nästa tisdag.

I dagens DN kunde man annars  läsa att den svenska centern vill utöka hushållsavdraget för att gälla till exempel ihopmontering av Ikea-möbler. Avdraget är förstås i första hand tänkt att utnyttjas av handikappade och äldre människor. Det är intressant med tanke på socialdemokraternas prat om ”pigavdraget”. Är det också ideologiskt suspekt att betala någon för att bygga upp en Billy-bokhylla? Jag tror nämligen att frustrationen över Billyhyllor ganska långt trotsar klassgränserna (kanske till och med så att rika människor inte har Billyhyllor?). Själv har jag byggt så många Ikeamöbler under min livsstid att jag gott och väl kunde åka hem till folk och ta betalt för det – jag kan känna en viss stolthet över att klara av det utan svordomar, precis som jag tror att det finns folk som på riktigt gillar att städa.

Snart kommer ett gäng litteraturstuderande hit till Hbl för att bekanta sig med livet på kulturredaktionen.

Jag kommer bland annat att prata om journalistikens nya vägar – från papper till bloggen och nu, det senaste tillskottet för oss: till Facebook. Skicka en vänförfrågan, så ses vi där.

Här är en intressant story från Tyskland som jag borde ha länkat till redan häromdagen – en 17-årig författare ”lånar” av en bloggare, blir fast, och kallar det hela för helt normal ”remixkultur”.

Varför inte? Det är ju ingen nyhet att det är svårt att hitta nya uppslag inom det konstnärliga fältet. Folk remixar hela tiden. Som kollegan Saska Saarikoski skrev väldigt insiktsfullt i HS i dag har det till exempel för länge sedan gått slentrian i nidbilder av Mannerheim, även om de finska medierna (och teatrarna) inte verkar ha märkt det. Varje gång en ny Mannerheimprovokation (Mannerheim var bög! Mannerheim hade sex med hästar!) dyker upp ringer man general Gustav Hägglund och tar hans temperatur. Men också stackars Hägglund måste ju bli blaserad efter ett tag, hur mycket han än vill värna om den gode marskalkens rykte.

Själv skulle jag inte ha något emot att aldrig mera behöva läsa en nyhet om hur det går med finansieringen av en viss Renny Harlin-rulle. Så mycket problem som omgärdat den filmen så känns den redan nu lite som ett väldigt avancerat nutidskonstverk. Min gissning är att en dokumentär om hela idiotprojektet skulle bli mycket intressantare än vad själva filmen någonsin kommer att bli. Hoppas någon förstått att filma hela processen.

Nu drar det ihop sig till veckoslut och åtminstone för två av oss på kulturredaktionen innebär det att vi hejar blåvitt ikväll – inte på OS-truppen utan på Johanna Koljonen som är i semifinal i På spåret. Läs intervjun med henne här.

Angående OS har vi ringt upp några kulturpersonligheter och frågat dem om deras känslor kring spelen. ”Jag hör till dem som gillar att gå in i något som inte är världens viktigaste grej men ändå superviktigt medan det varar. När OS är över kommer det att kännas overkligt att ha varit så engagerad”, säger Monika Fagerholm och summerar antagligen väldigt bra genomsnittstittarens upplevelse av de olympiska spelen.

Några spridda noteringar under veckan som gått: Peter Englund bloggar fint om SLS-festen förra veckoslutet och om finlandssvenska ord. Själv har jag faktiskt aldrig hört ordet ”grodpingla”, så det måste vara nåt nyländskt?

Reklamkampanjen för Östersjömötet den här veckan hade en märklig retorik, vilket redan påpekats på Twitter: ”The Baltic Sea is rotting. Kick back and relax, this time the government will fix it” (minns inte den exakta ordföljden). Vad är nu detta – ska vi plötsligt inte lyfta ett finger för miljön, för att det hålls ETT luddigt toppmöte i Helsingfors?

Och slutligen – medan kulturminister Stefan Wallin snart presenterar sin nya kulturutredning har det svenska förlaget Glänta gett ut en bok om den svenska motsvarande kulturutredningen. Av de första kapitlen att döma verkar det vara precis den snabbkurs i kulturpolitik som jag letat efter när jag försökt begripa föredragningslistor och budgetkalkyler. Jag säger som jag brukar: vi återkommer till det.