I dag skriver Per Wirtén i Expressen väldigt klokt om bombdådet i Stockholm i lördags. Terrorismbegreppet tål att diskuteras, för vad är det som gör att vissa ensamma (vita) gärningsmän lyckas undgå stämpeln medan andra inte gör det? Efter den elfte september har terrorismbegreppet islamiserats och blivit synonymt med jihadism.

Begreppet ”jihadist” är mindre vagt. När man läser om den brittiska staden Luton, där den svenska självmordsbombaren lär ha utvecklats från mönsterelev till radikal jihadist, är det slående att radikalism tycks följa samma mönster oberoende av innehåll. Luton utnämndes för några år sedan till Storbritanniens ”uslaste stad”, och har kallats för ”terrorismens näste”. Men det kunde ju lika gärna var historien om en stad med växande högerextremistiska grupper (antagligen finns det också sådana i Luton). Radikalism finns i många skepnader, men mekanismerna är de samma.

Och – på tal om ensamma män: här är en fotoserie som ni kan begrunda, av den svenska fotografen Sannah Kvist.