Expressens kulturchef Karin Olsson spekulerar i dag kring vem som kunde tänkas efterträda Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister i Sverige. ”Felet med Adelsohn Liljeroth är inte att hon gillar lägre skatter, privata initiativ och företagande, utan att hon saknar en ideologisk bas för resten av sin politik”, skriver Olsson.
Det är ännu en tid till nästa val i Finland, men kanske är det ändå snart dags att säga något summerande om Stefan Wallins tid som kulturminister.

Liksom i fallet Adelsohn Liljeroth kan man kanske få en känsla av att Wallin saknar en uttalad kultursyn – man föreställer sig hur han nickar gillande i takt till Bo Kaspers Orkester – men å andra sidan är han också en utpräglad pragmatiker. Han säger ofta att han ”inte vill lägga sig i innehållet” i kulturen utan bildar i stället arbetsgrupper med kunnigt folk.

Wallin tycker själv om att räkna upp sina käpphästar (socialskydd för konstnärsstipendiater, digitalisering av småortsbiografer) men för också en dialog. Åtminstone två gånger under det senaste året har han backat reformplaner på grund av kritik från konstfolket. Det första gällde ett förslag till en ändring i upphovsrättslagen, som inte kommer att genomföras under den pågående regeringsperioden, och nu senast en förnyelse av Centralkommisionen för konst, som enligt kritikerna riskerade att ge för mycket makt åt tjänstemän på Undervisningsministeriet.

Under sin tid som kulturminister har Wallin också hunnit beställa en liten kulturrapport, som kanske inte haft desto större genomslagskraft i offentligheten, men som av allt att döma gjordes grundligt. En stor reform är förstås bildandet av Aalto-universitetet – allt enligt den populära tanken om synergieffekter (det fanns mycket sånt i kulturutredningen). Liknande tankar finns för övrigt för konsthögskolorna, och det kommer vi att återkomma till i morgondagens tidning.

Men vad händer efter Wallin? Kommer vi att se en ny person på posten i nästa regering? Någonting säger mig att Wallin är en av de flitigaste kulturministrar haft de senaste tio åren. Privat är han kanske ingen stor kulturkonsument, och därför är det svårt att bilda sig en uppfattning av hans kultursyn (är han konservativ? radikal?), men han är en duktig politiker som lyssnar på folk på fältet, utan att begränsa sina sakkunniga till människor med endast kommersiella intressen.

En annan tydlig egenskap – vilket bland annat Irina Krohn påpekat – är att Wallin är ”en av grabbarna”, en politiker som alldeles tydligt hör till insidegänget i regeringen. Det är inte alldeles vanligt bland kulturministrar, skulle jag tro. Och den typen av direktkanal är nog väldigt viktig för att kulturen ska ha manöverutrymme.