Jag brukar tänka att Österbotten är en bra grogrund för kultur i alla former, men man undrar hur det är ställt egentligen när man läser webbkommentarerna på Österbottens Tidning, i samband med nyheten om att skådespelarna strejkvarslar?
Vi får helt enkelt komma överens om att 1) nätet är fullt av troll eller 2) alla kan inte gilla teater.
Vad gäller själva strejken och dess återverkningar återkommer vi snarast.
Såg ni finalen av ”På spåret”, SVT1?
Jag ska erkänna att jag inte följt programmet slaviskt den här säsongen, men de senaste veckorna måste man nästan ha bosatt sig under en sten för att ha missat finlandssvenska Malmöbon Johanna Koljonens genomslag i Sverige. Det är också svårt att inte låta sig charmas av hennes entusiasm i P3 Kultur, där hon fungerar som programledare.
Finalen var en nagelbitare, milt sagt. Och eftersom jag ska intervjua henne nästa vecka för radion var jag inte sen att nappa på erbjudandet att se finalen på baren Big Ben på Folkungagatan, tillsammans med just Johanna Koljonen, bland andra. Hennes vänner hade samlats i källarvalvet, och jag hade släpat dit min finlandssvenska kompis som kom direkt från juridikstudier på biblioteket. Fastän Johanna själv, förstås, vetat om utgången av finalen så menade hon att hon ändå inte var riktigt säker på slutet, när hon höll sitt finaltal påhejad av vännernas glädjerop.
… Där var jag tvungen att avbryta eftersom det var teaterpremiär av ”Kontrakt med Gud” och föreställningen började. Sedan fortsatte kvällen på Tranan och min vän berättade att Per Hagman, en frekventerande gäst, brukade få sin post hit förut. Han tycker väl om att vara lite hemlig.
Men. Fredagen! ”Jag är jätteglad och stolt…och tack till det finländska skolsystemet och nu ringer min mamma. Hej, visst var det spännande?”
Jag känner inte alls Johanna, men visst är det lätt att glädjas med henne och känna lite av den där stoltheten. Inte för att den finska skolan gör vem som helst till På spåret-vinnare. Det är nog mest Johannas egen förtjänst, tror jag. Men den här tävlingen är väl något av nördarnas motsvarighet till någon hockeymatch, och på fredagen var det landskamp (även om Birro var med på ett litet hörn).
Vem hade trott att debatten den här veckan skulle handla så mycket om Lars Vilks och hans rondellhund samt yxa? Mycket har skrivits om Mohammedkarikatyrerna under veckan, men speciellt klok var kanske Ulrika Knutson i en kolumn i Fokus. Också Jonas Thente i dagens DN (ej på nätet) skrev smart om varför vi snart kommer att få se Sigourney Weaver i rollen som Jihad Jane.
Pia Ingström kommer att ha en intervju i måndagens tidning som berör frågan om Mohammedkarikatyrerna. Med det löftet lämnar vi er för veckoslutet – och med en alldeles specialgjord Spotifylista med finsk damschlager. Enjoy!
I går besökte jag för första gången den stora tidningsdrakens stora glashus, i samband med att FILI – informationscentralen för inhemsk litteratur – hade bjudit in ett gäng tyska litteraturkritiker till Helsingfors. Det var roligt att träffa kolleger, både finska och tyska, och intressant att jämföra erfarenheter. I slutet styrdes snacket ganska naturligt in på Tysklands för närvarande mest omtalade litterära skandal, 17-åriga Helene Hegemann och hennes prisade bok Axolotl Roadkill. Hegemann-historien verkar innehålla allt som gör en riktigt bra story: författarens unga ålder, det faktum att hennes pappa är en tung intellektuell i Tyskland, bokens rafflande rapporter om nattlivet i Berlin (guilty pleasure-läsning för medelklassföräldrar som för sina barn till violinlektioner, enligt översättaren Stefan Moster), anklagelser om plagiat, följda av författarens prat om ”remixkultur”.
Om ett par veckor kan Axolotl Roadkill få pris på bokmässan i Leipzig. Visste ni förresten vad en axolotl är? Det är en nattaktiv mexikansk vattenlevande salamander.
Enligt Hubert Winkels, en av de tyska kritikerna vi träffade i går, är salamandern mycket efterfrågad i de tyska djuraffärerna i just nu.
Till sist: i morgon spelar brittiska Tindersticks på Tavastia. Om ni har Spotify kan ni lyssna på deras nya skiva här.
Uppdatering: Hegemann fyllde 18 för ett par veckor sedan. ”Stiläkta med ett supkalas i legendariska teknoklubben Tresor”, hälsar en av våra läsare.
Denna vecka i Polen: journalisten Artur Domoslawski har skrivit en bok där han utmålar Ryszard Kapuscinski – det 20:e århundradets mest hyllade reporter – som en lögnare. I sin 600-sidiga biografi Kapuscinski non-fiction hävdar Domoslawski bland annat att Kapuscinski ofta tummande på fakta, påstod att han varit vittne till saker som han inte varit vittne till, och hittade på bilder för att förstärka sin story. Kapuscinski anklagas till exempel för att ha fabricerat ett möte med Che Guevara. Kapuscinskis änka Alicja Kapuscinska försökte stoppa publiceringen av den nya boken in i det sista.
Det är förstås inte helt överraskande anklagelser: Kapuscinskis stilistiska grepp är direkt skönlitterärt, och hans idoler hade namn som Mark Twain, Ernest Hemingway och Gabriel Garcia Marquez. Kanske är det också så att varje riktigt bra berättad historia av sig själv innehåller ett visst mått av fiktion. Även om man inte fabricerar fakta väljer man bort något som skulle göra ens poäng mindre tydlig, eller själva berättelsen mindre fängslande. Översättaren Stefan Ingvarsson ser Domoslawskis bok som ett ”fadermord” i en mycket bra text i Aftonbladet i dag. Här kan ni läsa den.
Följer för övrigt med stort intresse med den pågående svenska debatten om hushållsavdraget. Isobel Hadley-Kamptz, som för det mesta skriver för Expressen, har en bra och ganska balanserad analys på sin blogg.
Själv har jag under våren varit ensamförsörjare på grund av att min fru studerat på annan ort. Hittills har det gått bra utan särskilt mycket utomstående hjälp, men jag skulle inte tveka att anlita professionell städare eller barnskötare om det behövdes. Däremot tror jag att själva avdraget skulle kunna bli outnyttjat på grund av en så enkel – men ack så svår – sak som pappersarbete.
Det här är ju ett typiskt handikapp bland kulturarbetare, vilket också David Karlsson tar upp i sin väldigt läsvärda bok om den svenska kulturutredningen. Även om politiker gärna skulle se att fler kulturarbetare grundade företag så är det svårt att ändra på kulturarbetares självbild, att få dem att gå in i rollen som småföretagare – helt enkelt för att kulturarbete inte alls är samma sak som att driva ett småföretag. Jag kommer att skriva mera om Karlssons bok när Stefan Wallins arbetsgrupp presenterar sin framtidsanalys av den finländska kulturpolitiken nästa tisdag.
I dagens DN kunde man annars läsa att den svenska centern vill utöka hushållsavdraget för att gälla till exempel ihopmontering av Ikea-möbler. Avdraget är förstås i första hand tänkt att utnyttjas av handikappade och äldre människor. Det är intressant med tanke på socialdemokraternas prat om ”pigavdraget”. Är det också ideologiskt suspekt att betala någon för att bygga upp en Billy-bokhylla? Jag tror nämligen att frustrationen över Billyhyllor ganska långt trotsar klassgränserna (kanske till och med så att rika människor inte har Billyhyllor?). Själv har jag byggt så många Ikeamöbler under min livsstid att jag gott och väl kunde åka hem till folk och ta betalt för det – jag kan känna en viss stolthet över att klara av det utan svordomar, precis som jag tror att det finns folk som på riktigt gillar att städa.
Snart kommer ett gäng litteraturstuderande hit till Hbl för att bekanta sig med livet på kulturredaktionen.
Jag kommer bland annat att prata om journalistikens nya vägar – från papper till bloggen och nu, det senaste tillskottet för oss: till Facebook. Skicka en vänförfrågan, så ses vi där.
Senaste nytt från Hbl.fi