Språkhyfs: kulturkofta

Publicerad: 06/08 10:10

kul-ekelof

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag artbestämmer vi kulturarbetare.

En kulturarbetande bekant till mig var på resa i Gotland häromveckan och skrev ett frustrerat upprop på Facebook:

”Dagens gåta: här på Gotland finns fler kulturtanter per kvadratmeter än någon annanstans i Sverige. Och ÄNDÅ är det helt omöjligt att få in P1 på bilradion.”

Det kan låta raljerande att tala om ”kulturtanter” på det här viset men jag råkar veta att min bekant själv kallar sig kulturtant i avväpnande syfte.

Det är ju en vanlig teknik, detta, att ta ett invektiv och neutralisera det. Bögarna har gjort det, och kulturtanterna kan med fördel också göra det. I Lena Linderborgs mycket underhållande road movie-roman Sex, sprit och kulturfonden används till exempel ordet ”tant” i helt neutral, närmast artbestämmande syfte. Jag minns att jag kallade boken för en ”tantodyssé” och fick skäll för det av en läsare. Vad läsaren inte visste var att författaren själv kallade sina romanfigurer för tanter.

”Kulturkofta” är ett besläktat ord till kulturtant – kanske mer passande för män (även om jag själv häromdagen fick höra att jag är en tant – jag tolkade det som en komplimang). Ordet ”kofta” är ett gammalt svenskt invektiv för någon som är lite fyrkantigt trist, och lär bland annat ha förekommit i Tage Erlanders dagböcker.

Enligt en artikel i DN för två år sedan associerar ordet kulturkofta till ”myshumanism och icke-förpliktigad välvilja”. Kulturkoftorna tycker att all kultur är bra per definition:

”De […] tycker att kultur i största allmänhet gör människor till goda människor och skriver under protestbrev mot minskade statliga stöd mot vad skit som helst bara det har med kultur att göra.”

Den här beskrivningen hittades alltså på DN:s kultursidor, och mellan raderna uppfattar man det som att skribenten själv vill ta avstånd från den sunkiga kulturkofte-humanismen och positionera sig som en lite coolare typ av kulturskribent. En som minsann inte bär kofta, åtminstone inte bildligt. En kofta kan ju uppfattas som någonting lite fuktigt, sunkigt och mal­ätet – som en våt filt av förlegade värderingar som skymmer sikten mot samtiden.

Själv började jag använda koftor redan i högstadiet och letar alltid efter P1 så fort jag kommer ut på lande, villan, sommarstugan eller vad man nu vill kalla det (se tidigare språkhyfs). Så om jag är en kulturkofta må jag vara det. Min vän har förresten ett väldigt roligt ord för kulturmän som omger sig med kulturtanter (d.v.s. alla män som går på bokmässor, litteraturdagar eller liknande). De har ett ”tantourage”.