Arkiv för augusti 3rd, 2009

David-DQ-Lee

Mirjam Helin-tävlingen började så dramatiskt som den bara kan i måndags kl. 11. Kamila Kulakowska, som skulle ha inlett tävlingen, insjuknade och har flyttats till torsdag förmiddag.  Första sångare blev därmed den kanadensiske kontratenoren David DQ Lee.

Han är en synnerligen begåvad sångare och en mycket färgstark interpret med ett starkt temperament. Hans tolkningar av Haydn och Händel var kraftfulla och virtuosa med snabb koloratur. Rösten har också en förbluffande bärkraft.

Men då han kom till Schuberts bekanta Erlkönig, visade han verkligen lejonklon. Hans lyckades göra de olika rollerna –  fadern, sonen, älvakungen och berättaren – med helt olika röster. Fadern sjöng han t.ex. inte som ”counter tenor”, utan som baryton! Det gick nästan ett sus genom Sibelius-Akademins sal, då han första gången bytte röst. Det är kanske för tidigt att säga det, men han går förmodligen till finalen och är en allvarlig kandidat för en topplacering. Han har bakom sig många fina priser, bl.a. i Cardiff 2007.

Många har frågat sig vad de mellersta initialerna ”DQ”  i hans namn betyder. Ett svar jag har hört, är att de skulle motsvara hans ursprungliga koreanska namn. Andra förklaringar förekommer också i Sibelius-Akademins korridorsnack…

Koreanernas närvaro i tävlingen är denna gång anmärkningsvärd. I måndagens första omgång var fyra (eller fem) av sex sångare koreaner. Deras musikaliska utbildning verkade mycket gedigen. Mycket imponerande i förmiddagens omgång var också den ryska sopranen Julia Lezjneva som hade en klangfull, fast och behärskad stämma.

I måndagskvällens omgång kl. 18 var tre finländska sångare i elden: tenoren Mika Nisula, sopranen Laura Pyrrö och koloratursopranen Kaisa Ranta. De gjorde alla ett gott intryck, om inte annat så med sitt röstmaterial. Riktigt lika väl förberedda verkade de inte, som t.ex. just koreanerna. Nisula  har en del att lära sig på den tekniska sidan och Pyrrö bör skärpa sin höjdteknik.  Kaisa Ranta skilde sig i det avseendet till sin fördel – hon har ju också en hel del erfarenhet.

Före finländarna sjöng måndagens udda sångare, barytonen Florent Mbia från Kamerun. Han gjorde ett sympatiskt intryck trots att han använde sig av sin stora volym litet för frikostigt.

Det gjorde minsann också den amerikanske barytonen Timothy Mix, som var med i Helin-tävlingen också 2004. Hans kraft och dramatiska utspel är överväldigande men röstfärgen har inte så mycket ”schmelz” och därför kan åsikterna om honom vara delade. 

Dessa bådas motsats var den ryske tenoren Stanislav Mostovoy, som har en spröd och vacker tenor, men gjorde ett ganska anspråkslöst intryck.

Slutintrycket från första dan blir således: en rad intressanta sånare men något varierande nivå.

På tisdag sjunger följande sångare:


 ti 4.8. klo 11.00

Andrej Serov, basbaryton, Ryssland

Nikolaj Sjamov, baryton, Mari

Jihan Shin, tenor, Korea

 

Nadine Sierra, sopran, USA

Kihwan Sim, bas, Korea

Anatolij Siuko, basbaryton, Vitryssland

 

 

ti 4.8. klo 18.00

Marjukka Tepponen, sopran, Finland

Kevin Thompson, basso, yhdysvaltalainen

Anna Viktorova, mezzosopran, Ryssland

 

Laura Vire, sopraano, Finland

Anita Watson, sopraano, Australien

Elzbieta Wroblewska, mezzosopran, Polen

 

Fredagkväll i Cannes…

Publicerad: 03/08 14:15

au-revoir-cannes1

Madame, Où est La Croisette?

Publicerad: 03/08 13:33

Cannes!

bonjour-cannes

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången rör vi oss i den österbottniska faunan.

I förra språkhyfset konstaterades det att storleken inte spelar någon roll i Österbotten när det gäller ordet (sommar)villa. Men det finns fler exempel i österbottniskan på ord där storlekens inte har någon betydelse.

Ett sådant är ordet krank, Culex pipiens, det vill säga mygga. En krank är inte en långbent harkrank (i Österbotten för övrigt kallad harakrank), utan en helt vanlig stickmygga. Den bestämda formen av krank är krantjin eller krantsin, pluralform krankan. (I vissa dialekter lämnas n:et på slutet bort.)

Denna tendens att kalla något litet för något större går även igen i ordet bäss (-n, pl. -an) som är en bagge. Bäss förekommer också i sammansättningen alibäss betydande fästing. Ett annat ord för fästing är alimask. Alla dessa tre ord säger egentligen mer om det de avser än de mer kliniska allmänsvenska benämningarna. Bäss har en onomatopoetisk aspekt (säger bä!), alibäss uttrycker enligt min mening något av bässens/baggens envisa kraftfullhet när den stångat in sig i huden omöjlig att avlägsna. Och en alimask som tagit fast är en uppsvullen grålila knopp som påminner om änden på en daggmask.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för det absolut bästa österbottniska djurordet som dessutom fyller ett tomrum i det svenska språket: frass. En frass är en hankatt. Alla som sett en urinstinkande, sönderslagen ogällad hankatt förstår i hjärtat varför han kallas något så kort och strävt som frass. För människor utan en dialekt blir frass lätt till frasse, vilket självfallet är helt fel. En frass är en frass och inget annat.

Malin Slotte

Språkhyfs Villa

Publicerad: 03/08 11:18

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Österbottentemat fortsätter med begreppsförvirringen kring sommarstugor.

– Vad har du gjort på semestern då? är frågan den återvändande semesterfiraren brukar få.

Är semesterfiraren österbottning blir svaret ofta:

– Jag har varit på villan.

Frågeställaren ser härmed, beroende på sin regionala härkomst, olika saker för sin inre syn.

Nylänningen ser framför sig ett pampig träkåk modell Fågelsången. Eller som någon sa:

– En villa är minst 300 kvad­ratmeter.

En rikssvensk tycker förmodligen lite synd om semesterfiraren som inte haft någon riktig semester utan suttit och tryckt i sin förortsvilla. Det vill säga det som på finlandssvenska brukar kallas egnahemshus.

För en österbottning där­emot är villa i allmänhet varken det förra eller det senare. I Österbotten kan en villa – eller villu – vara hur liten och anspråkslös som helst. Därmed inte sagt att den inte också kan vara stor. För österbottningen är en villa det som nylänningar kallar lande och svensken torp. Det som mest språkkorrekt brukar benämnas sommarstuga.

Ordet villa finns upptaget i Finlandssvensk ordbok med tillägget: ”Använd inte i betydelsen mindre sommarstuga.” vilket alltså är just det österbottningen gör. Till ordet sommarvilla finns kommentaren: ”Ordet sommarvilla kan användas om huset är stort.”

Men det är alltså rekommendationer för skriftspråket som självfallet inte hind­rar att ordet villa/villu är fast rotat i den österbottniska folksjälen. Till villan längtar man för på villan är det gudagott att vara.

Att vara på villan har ett eget ord – villaliv – vilket förstås är en direkt motsvarighet till allmänsvenskans stugliv. Villasäsongen avslutas med villaavslutning (även kallad venetiansk) den sista lördagen i augusti då villaborna skickar upp raketer mot natthimlen som ett farväl till sommaren.

Malin Slotte

Språkhyfs: Dryyft

Publicerad: 03/08 11:17

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Vi fortsätter vårt österbottentema med lite känslor.

”Dryyft” kan betyda hemlängtan eller längtan efter någon man håller kär. ”Jag har dryyft ett mamm” säger man när man längtar efter sin mamma. Men man kan också ”ha dryyft” utan att rikta känslorna mot någon speciell, som en obestämd saknad.

Dryyft är ett av de mer poetiska österbottniska ord jag känner till, kanske för att dialekter sällan kommer särskilt konkret in på känslolivet. På Monå byaforskares hemsida (www.netikka.net/monaby) finns en lång lista på österbottniska dialektord och när man tittar på dem inser man att de flesta är ganska prosaiska och instrumentella.

Många hade nog dryyft i Österbotten i slutet av 1800-talet då hela byar flyttade till Amerika. De som emigrerade hade säkert också dryyft hem. Kanske är det helt enkelt ett österbottniskt predikament att ha dryyft.

”Kom tillbaka, vi har så dryyft” står det till exempel i gästboken på artisten Geir Rönnings hemsida. På en blogg hittar jag följande mening, som känns urösterbottnisk: ”Lillo, jag sitter å väntar på att du ska koma på Skype! Har dryft ett er”! I den meningen ryms ett helt liv: den unga österbottniska generationen som ofrånkomligen måste flytta ut i stora världen, men som håller kontakt via internet. På dialekt.

Språkhyfs: Dåmfiri och pannsteiji

Publicerad: 03/08 10:19

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången handlar det om avslagna drycker.

På många bensinmackar och restauranger brukar det finnas två kaffepannor att välja mellan vid lunchkaffet. De flesta brukar helt oreflekterat plocka den kaffepanna som är mest fylld för att undvika det beska, illasmakande kaffet som stått länge i pannan.

Denna sirapsliknande sörja – som också kan påminna om vattnet i en grumlig insjö – säger man i Österbotten att har blivit ”pannsteiji”. Den högsvenska översättningen kunde vara ”pannståndet”. En lunchrestaurang som 
bryr sig om sina gäster ser naturligtvis till att byta ut kaffet innan det blivit pannsteiji.

De österbottningar som är skeptiska till specialkaffe som espresso eller latte sätter en ära i att kunna dricka pannsteiji kaffe. Själv förknippar jag det med gymnasietidens eviga kafésittande, då ens existentiella ångest alltid stod i direkt relation till hur pannsteijit kaffet var. Asiatiska restauranger i Helsingfors serverar också i regel pannsteiji kaffe.

Ett besläktat ord är ”dåmfiri” som jag hittar i Johan Ernst Rietz svenska dialektlexikon från åren 1862–1867 (finns på www.runeberg.org).

Dåmfiri är exempelvis olika kolsyrade drycker som förlorat sin kolsyra. En ölflaska som stått i solen några timmar är den klassiska definitionen av dåmfiri. Man kommer ur bastun och finner att ölen har får smaken av ljummet piss – då är det bara att korka upp en ny flaska.

”Dåm” (med långt å) kommer förstås från ”dåma”, lukta eller dofta, och ”firi” tycks handla om att någonting har gått förlorat. En ”dåmfiri” öl eller läskedryck har helt enkelt förlorat sin naturliga arom och blivit avslagen. Själv har jag alltid använt ordet om drycker, men enligt en kollega kan det också röra sig om andra avslagna livsmedel.