Spänningen stiger i Helin-tävlingen

Tjugo sångare är kvar och det innebär naturligtvis att den allmänna nivån och därmed spänningen har stigit. I huvudsak har man varit överens om att de rätta sångarna blev valda.

Litet överraskande var det kanske att hela fyra finska sångare rymdes med och många (inklusive mig) hade gärna velat höra den briljanta koreanske tenoren Jiham Shin i semifinalen.

Kontratenoren David DQ Lee inledde lördagens första omgång med sex sånger som han rubricerat under rubrikerna ”Madness” och ”Youth”. Under den förra rubriken föll hans tolkning av Flickan kom, som kan kännas litet för våldsam och därmed kanske banaliserad. Men ingen kan förneka att han vet vad det handlar om och kan förmedla det.

DQ har en underbar känsla för drama och en oerhört stark vilja att spela ut. Men han kan också bygga stillsamma, andäktigt känslosamma stunder. Han utnyttjar hämningslöst alla sin register, vackra och mindre vackra. En sak är säker: han lämnar ingen oberörd och han kommer att dela opinionerna.

 David DQ Lee & Hans-Otto Ehrström

Koreanske barytonen Sangmin Lee är inte så komplicerad. Han har en tung, kraftig och explosiv stämman som gjorde sig bra i prologen till Pajazzo. Han har trevlig scencharm och kommer säkert att göra karriär på operascenerna. Poulencs sånger sjöng han inte heller illa, men ibland lät texten så pass grumlig att man inte uppfattade alla karaktärer. Det är möjligt att han var litet indisponerad. 

Ryskan Julia Lezjneva har en klangfyll och i mellanläget fyllig och skön sopran. Hon sjöng Berlioz intagande och gav härliga tolkningar av Rachmaninov. I mina öron blir rösten litet hård på höjden. Men hon är ung (f. 1989) och allting lovar gott.

Så har vi imponerande amerikanske barytonen Timothy Mix som fick III pris i denna tävling 2004. Han sjöng Rachmaninov storslaget och hans finska var förbluffande; hade han kanske rent av finskt påbrå? Stor charm spelade han ut i sin zarzuelaaria. Min enda invändning är att han låter en aning grovkornig.

Sist i förmiddagens omgång sjöng vår egen koloratursopran Kaisa Ranta, som kanske inte var i bästa skick denna gång. Hannikainensången sjöng hon vackert i traditionell mening och virtuost i koloraturen. Den långa raden sånger av Debussy var också stiligt sjungna men gav inte så mycket. Hennes musikalitet är god, klangen är skön och fast, och sprittande sångarglädje har hon minsann. Bravurnumret Zerbinettas aria borde ha lyckats briljant, men nu gick det ”bara bra”. Höjden hade litet sordin och någonting var inte rätt. Få se hur det påverkar hennes annars goda chanser till finalplats.  

Kaisa Ranta & Ilmo Ranta, pf

Andra omgången på lördag

Om den första lördagsomgången i semifinalen var spännande, så var minsann också den senare omgången. Först kom Andrej Serov, som är något av ett scenlejon. Han har nästan för mycket märg i sin röst och ett aggressivt grepp, som passar vissa sånger bättre än andra. Kuulas Syystunnelma var ställvis skön och Sviridovsångerna hade fin stämning. Han kallar sig för basbaryton. Filips aria (Don Carlo) sjöng han utmärkt men det var liksom inte riktigt rätt, då höjden inte var så hög och de låga tonerna inte var naturliga.

Amerikanska sopranen Nadine Sierra sjöng som en klocka sina sånger av Rodrigo med jublande glädje. Den litet mindre kända repertoaren av Villa Lobos och Braga var också tilltalande. Sången Engenho novo gav prov på hennes munvighet. Av någon anledning var hon ändå inte riktigt lika bländande som i första omgången. Och så kom Zaïdes aria (Mozart) som visade god behärskning, men ändå inte riktigt hade det lugn och den innerlighet som behövs. Hon är förresten tävlingens nästyngsta sångare (f. 1988).

 Basen Kihwan Sim, som egentligen har litet barytonövertoner, hör till de absolut charmigaste artisterna på scenen. Och han har en av tävlingens ståtligaste röster. Sibelius gick som det gick på tyska. Ravels Don Quichotte e Dulcinée var mycket trevligt gjorda, fast de nog kan utvecklas ytterligare. Samma gäller de två sångerna ur Winterreise. Men sedan kom Katalogarian ur Don Giovanni! Han plockade fram tävlingens program och lekte katalog med roliga gester och miner – och en otroligt fräck uppsyn. Här vankas det nog tydligt en fin  framtid på operascenerna. Bara hörd i radio lät hans Katalogaria av naturliga orsaker en aning mindre rolig.

Kihwan Sim

Till sist kom två fina sopraner som var ganska olika sinsemellan. Marjukka Tepponen har en mycket vacker röst. Här har vi en hög sopran som inte skräller i höjden och som kan vara högljudd utan att skrika. Hon textar utmärkt på flera språk. Hennes Rachmaninovtolkningar var innerliga och vokalt problemfria. Och i arian ur Bellinis I Capuleti e i Montecchi spred sig ett underbart lugn i salen. Det här var väl nog finalmaterial.

Marjukka Tepponen

Sist sjöng Anita Watson från Australien. Hon började med en litet sval Flickan kom. Sedan bjöd hon på sensuella tongångar och dramatik i några sånger av Duparc. Hon har en välklingande sopran med kraft i höjden, en spintosopran, och också värme då det behövs. Hennes aria var Donna Annas Or sai chi l’onore, som brukar sjungas av tunga sopraner.

Kampen om finalplatserna kommer att bli hård. Semifinalen fortsätter i morgon kl. 11 och 18. 

 I morgon sjunger följande sångare:

sö 9.8 kl. 11.00

Bo Yang, tenor, Kina

Azamat Zheltyrguzov, baryton, Kasakstan

 sö 9.8 kl. 18.00