Arkiv för ‘Språkhyfs’ kategorin

Som din dag, Maud…

Publicerad: 05/02 11:27

Sveriges centerpartistiska näringsminister Maud Olofsson berättar hur hon klarar av alla politiska motgångar:  hon tänker på Juha Mieto som har sagt att ”Gud ger prövningar till den som klarar det”.

Vad nu än Mieto sagt och med vilka finska ordvändningar, så undrar jag hur han skulle förhålla sig till att betraktas som primärkälla till en sådan kristen grundhållning. Och på något sätt önskar jag att Maud Olofsson trots att hon är en svensk minister som talar till medierna hade dristat sig till att ta ut svängarna lite och sagt ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, som det heter i Lina Sandell-Bergs vackra psalm ”Blott en dag” från 1865.  Den lär vara en välbekant begravningspsalm i Sverige liksom här, och borde inte vara helt obekant för den hårt prövade ministern. Men det kan ju hända att de lite arkaiska ordvändningarna sedan länge putsats bort ur alla svensk psalmsång, så att det bara är vi här i den skytteska folkloreparken (se föregående inlägg) som ännu begriper dem.

Jag hyvlar själv

Publicerad: 05/10 19:42

En lite sent påkommen länk – men läs Nils-Erik Forsgårds kolumn om svenskarnas användning av ordet ”själv”. Jag har träffat många människor som pratat om det här på sistone och därför kom kolumnen så lägligt till redaktionen.

På tal om detta lovar vi snart fortsätta med den populära serien ”språkhyfs”. Ni får gärna komma med förslag på ämnen och ord som borde tas upp. Under en lunch i dag – det är ofta då man hinner fundera på artikelidéer – slog det oss att en språkspalt nog skulle vara det bästa stället att resonera kring statsminister Matti Vanhanens specialhyvlade plankor. På finska har ordet ”tuppeensahattu” förekommit – det är alltså när plankornas kanter inte är slipade utan man låter barken synas (om vi tolkat det rätt). Sådana brädor har man ju sett, men nån som vet vad de heter på svenska?

Språkhyfs: kulturkofta

Publicerad: 06/08 10:10

kul-ekelof

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag artbestämmer vi kulturarbetare.

En kulturarbetande bekant till mig var på resa i Gotland häromveckan och skrev ett frustrerat upprop på Facebook:

”Dagens gåta: här på Gotland finns fler kulturtanter per kvadratmeter än någon annanstans i Sverige. Och ÄNDÅ är det helt omöjligt att få in P1 på bilradion.”

Det kan låta raljerande att tala om ”kulturtanter” på det här viset men jag råkar veta att min bekant själv kallar sig kulturtant i avväpnande syfte.

Det är ju en vanlig teknik, detta, att ta ett invektiv och neutralisera det. Bögarna har gjort det, och kulturtanterna kan med fördel också göra det. I Lena Linderborgs mycket underhållande road movie-roman Sex, sprit och kulturfonden används till exempel ordet ”tant” i helt neutral, närmast artbestämmande syfte. Jag minns att jag kallade boken för en ”tantodyssé” och fick skäll för det av en läsare. Vad läsaren inte visste var att författaren själv kallade sina romanfigurer för tanter.

”Kulturkofta” är ett besläktat ord till kulturtant – kanske mer passande för män (även om jag själv häromdagen fick höra att jag är en tant – jag tolkade det som en komplimang). Ordet ”kofta” är ett gammalt svenskt invektiv för någon som är lite fyrkantigt trist, och lär bland annat ha förekommit i Tage Erlanders dagböcker.

Enligt en artikel i DN för två år sedan associerar ordet kulturkofta till ”myshumanism och icke-förpliktigad välvilja”. Kulturkoftorna tycker att all kultur är bra per definition:

”De […] tycker att kultur i största allmänhet gör människor till goda människor och skriver under protestbrev mot minskade statliga stöd mot vad skit som helst bara det har med kultur att göra.”

Den här beskrivningen hittades alltså på DN:s kultursidor, och mellan raderna uppfattar man det som att skribenten själv vill ta avstånd från den sunkiga kulturkofte-humanismen och positionera sig som en lite coolare typ av kulturskribent. En som minsann inte bär kofta, åtminstone inte bildligt. En kofta kan ju uppfattas som någonting lite fuktigt, sunkigt och mal­ätet – som en våt filt av förlegade värderingar som skymmer sikten mot samtiden.

Själv började jag använda koftor redan i högstadiet och letar alltid efter P1 så fort jag kommer ut på lande, villan, sommarstugan eller vad man nu vill kalla det (se tidigare språkhyfs). Så om jag är en kulturkofta må jag vara det. Min vän har förresten ett väldigt roligt ord för kulturmän som omger sig med kulturtanter (d.v.s. alla män som går på bokmässor, litteraturdagar eller liknande). De har ett ”tantourage”.

Språkhyfs: Pinuppa

Publicerad: 06/08 09:57

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag kastar vi en, givetvis objektiv, blick på sommarens pinuppor.

Under en promenad i de södra stadsdelarnas havskvarter hörde jag en person på klingande finlandssvenska säga att stränderna kryllade av pinuppor. Jo, tänkte jag för mig själv, åtminstone av potentiella pinuppor, men denna roliga svenska ordbildning kräver egentligen att objektet ska avbildas och sedan fästas och sättas upp med nål eller stift. Då har man fått en pinuppa. ”To pin up”.

I USA anses termen pin-up girl ha myntats 1941. Alldeles riktigt, hon är ett äkta krigstida fenomen, lika funktionell för krigets behov som låt oss säga jeepen. En massprodukt som dök upp på förläggningarna och blev ett blickfång för hemlängtande soldater. I filmen Guadalcanal Diary (1943) har William Bendix hängt upp sin rakspegel på en kokospalm och bredvid spegeln det berömda fotot av Betty Grable , krigsårens protopinuppa som kokett poserar i baddräkt.

Pinuppan må vara lättklädd men hon tål dagsljus. Hon ska inte förväxlas med de pornografiska postkort som självklart har gamla anor. Hon är en noga avvägd produkt som döljer lika mycket som hon avslöjar. En bild och ett ideal som även kan sägas spegla en bestämd ras, geografisk region och (protestantisk) religion.

Visst levde hon kvar långt efter kriget. Armi Kuusela i baddräkt, alla tiders blåvita pinuppa, sågs överallt i 50-talets Finland. Men småningom förvandlades detta oskuldsfulla fenomen till herrtidningarnas utvikningsflickor. I dag pryder hon väl inte väggarna längre. Nätet har blivit hennes virtuella hemvist.

Hans Sundström

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången rör vi oss i den österbottniska faunan.

I förra språkhyfset konstaterades det att storleken inte spelar någon roll i Österbotten när det gäller ordet (sommar)villa. Men det finns fler exempel i österbottniskan på ord där storlekens inte har någon betydelse.

Ett sådant är ordet krank, Culex pipiens, det vill säga mygga. En krank är inte en långbent harkrank (i Österbotten för övrigt kallad harakrank), utan en helt vanlig stickmygga. Den bestämda formen av krank är krantjin eller krantsin, pluralform krankan. (I vissa dialekter lämnas n:et på slutet bort.)

Denna tendens att kalla något litet för något större går även igen i ordet bäss (-n, pl. -an) som är en bagge. Bäss förekommer också i sammansättningen alibäss betydande fästing. Ett annat ord för fästing är alimask. Alla dessa tre ord säger egentligen mer om det de avser än de mer kliniska allmänsvenska benämningarna. Bäss har en onomatopoetisk aspekt (säger bä!), alibäss uttrycker enligt min mening något av bässens/baggens envisa kraftfullhet när den stångat in sig i huden omöjlig att avlägsna. Och en alimask som tagit fast är en uppsvullen grålila knopp som påminner om änden på en daggmask.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för det absolut bästa österbottniska djurordet som dessutom fyller ett tomrum i det svenska språket: frass. En frass är en hankatt. Alla som sett en urinstinkande, sönderslagen ogällad hankatt förstår i hjärtat varför han kallas något så kort och strävt som frass. För människor utan en dialekt blir frass lätt till frasse, vilket självfallet är helt fel. En frass är en frass och inget annat.

Malin Slotte

Språkhyfs Villa

Publicerad: 03/08 11:18

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Österbottentemat fortsätter med begreppsförvirringen kring sommarstugor.

– Vad har du gjort på semestern då? är frågan den återvändande semesterfiraren brukar få.

Är semesterfiraren österbottning blir svaret ofta:

– Jag har varit på villan.

Frågeställaren ser härmed, beroende på sin regionala härkomst, olika saker för sin inre syn.

Nylänningen ser framför sig ett pampig träkåk modell Fågelsången. Eller som någon sa:

– En villa är minst 300 kvad­ratmeter.

En rikssvensk tycker förmodligen lite synd om semesterfiraren som inte haft någon riktig semester utan suttit och tryckt i sin förortsvilla. Det vill säga det som på finlandssvenska brukar kallas egnahemshus.

För en österbottning där­emot är villa i allmänhet varken det förra eller det senare. I Österbotten kan en villa – eller villu – vara hur liten och anspråkslös som helst. Därmed inte sagt att den inte också kan vara stor. För österbottningen är en villa det som nylänningar kallar lande och svensken torp. Det som mest språkkorrekt brukar benämnas sommarstuga.

Ordet villa finns upptaget i Finlandssvensk ordbok med tillägget: ”Använd inte i betydelsen mindre sommarstuga.” vilket alltså är just det österbottningen gör. Till ordet sommarvilla finns kommentaren: ”Ordet sommarvilla kan användas om huset är stort.”

Men det är alltså rekommendationer för skriftspråket som självfallet inte hind­rar att ordet villa/villu är fast rotat i den österbottniska folksjälen. Till villan längtar man för på villan är det gudagott att vara.

Att vara på villan har ett eget ord – villaliv – vilket förstås är en direkt motsvarighet till allmänsvenskans stugliv. Villasäsongen avslutas med villaavslutning (även kallad venetiansk) den sista lördagen i augusti då villaborna skickar upp raketer mot natthimlen som ett farväl till sommaren.

Malin Slotte

Språkhyfs: Dryyft

Publicerad: 03/08 11:17

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Vi fortsätter vårt österbottentema med lite känslor.

”Dryyft” kan betyda hemlängtan eller längtan efter någon man håller kär. ”Jag har dryyft ett mamm” säger man när man längtar efter sin mamma. Men man kan också ”ha dryyft” utan att rikta känslorna mot någon speciell, som en obestämd saknad.

Dryyft är ett av de mer poetiska österbottniska ord jag känner till, kanske för att dialekter sällan kommer särskilt konkret in på känslolivet. På Monå byaforskares hemsida (www.netikka.net/monaby) finns en lång lista på österbottniska dialektord och när man tittar på dem inser man att de flesta är ganska prosaiska och instrumentella.

Många hade nog dryyft i Österbotten i slutet av 1800-talet då hela byar flyttade till Amerika. De som emigrerade hade säkert också dryyft hem. Kanske är det helt enkelt ett österbottniskt predikament att ha dryyft.

”Kom tillbaka, vi har så dryyft” står det till exempel i gästboken på artisten Geir Rönnings hemsida. På en blogg hittar jag följande mening, som känns urösterbottnisk: ”Lillo, jag sitter å väntar på att du ska koma på Skype! Har dryft ett er”! I den meningen ryms ett helt liv: den unga österbottniska generationen som ofrånkomligen måste flytta ut i stora världen, men som håller kontakt via internet. På dialekt.