Sakari Oramo svarar

Publicerad: 02/12 17:17

I dag har jag mejlat med Sakari Oramo, efter att jag i går nämnde att det rådde en viss oenighet mellan orkester och solist när Emma Steele spelade. Sakari Oramo belyser bakgrunden till den smått kaotiska spelningen. Jag väljer att med Sakari Oramos lov publicera hela korrespondensen här.

Sakari Oramo till Wilhelm Kvist
1 december 2010 23.47.52:

Wilhelm,

jag blev ledsen och förvånad över din osakliga kriticism mot mitt samarbete med den underbart begåvade Emma Steele. Som det kan väl konstateras i yle areena, funkar samspelet mellan Emma och orkestern mest på ett alldeles idealt sätt, vilket inte kunde sägas t.ex. om Jontes och HSO:s prestation i samma stycke kvällen innan.

Normalt skulle jag inte bry mig om sådan skriveri, men att stöda unga violinister är verkligen hjärtans sak för mig. Emma spelade gudomligt i repetitionen, men var tyvärr extremt nervös i själva finalkonserten. Faktiskt höll hon på att skynda iväg från orkesterns puls i flera ställen, t.ex. vid 18 minuter, inte tvärtom som du beskriver det. Jag räddade det som kunde räddas. Jag ville helst se och höra en vinnande prestation från henne. Tyvärr blev det inte så, men jag är alldeles säker att hon kommer att växa fram som en stor stjärna inom några år.

Sakari

Wilhelm Kvist till Sakari Oramo
2 december 2010 15.16.59:

Bästa Sakari,

Tack för ditt mejl! Jag har läst på nytt mitt inlägg på bloggen och har lyssnat till Emmas prestation på Arenan i dag. Jag har också funderat på vad jag hakade upp mig på i Prokofjevkonserten. Jag inser att jag skrev raderna på bloggen ganska långt utifrån ett tillfälligt intryck som jag fick i tredje satsen. Jag borde ha varit mera specifik redan i går.

I tredje satsen upplevde jag att du ville göra satsen hurtigare och mera dansant än Emma. Samtidigt upplevde jag att hon inte fick alla finesser att fungera, speciellt i stegringen mot slutet. Jag upplevde att du ville göra satsen mera levande medan hon inte var riktigt redo för det (kanske pga nervositeten). Detta var alltså mitt intryck. I grund och botten handlar hurtigheten förstås mera om karaktär än tempo; när det gäller tempot var det självfallet så att det var Emma som nästan hela tiden skyndade medan du försökte hålla igen. Här skällde jag vid fel träd, vilket jag beklagar.

Som du säkert läst på bloggen och i papperstidningen har även jag varit stormförtjust i Emma i första och andra omgången. De facto gillar jag nu också hennes Prokofjev bättre och bättre för var gång jag lyssnar, för hon spelar alltjämt musikaliskt. Jag hoppas också att hon får vidareutvecklas till en fin musiker framöver.

Vår diskussion kräver säkert en kommentar på bloggen. Får jag publicera korrespondensen?

Bästa hälsningar
Wilhelm

Sakari Oramo till Wilhelm Kvist
2 december 2010 15.53.03:

Hej Wilhelm,

tack för det här. Nu vet jag åtminstone vad du pratade om. Framförandet var en samtidigt skrämmande och väldigt intensiv upplevelse. Att hålla tråderna i handen fram till slutet krävde massiv energi från mig. Orkestern var 100% med och jag tycker att vi räddade från en större katastrof.
Det är intressant vad du säger om första intrycket gentemot flera lyssningar, samt det faktum att man hör ju i salens döda akustik egentligen inga detaljer och små musikaliska ideer som solisterna har, som bara kan uppskattas i Arenan. Jag är så lycklig över Musikhuset!

Självklart får du publicera korrespondensen, den visar ju åt allmänna publiken att vi båda bryr oss.

Hälsningar

Sakari

Wilhelm Kvist till Sakari Oramo
2 december 2010 16.17.29:

Hej Sakari!

Tack för svar. Intressant det där som du säger om en större katastrof – för ni rodde ju ändå stycket säkert i hamn. Men säkert kunde det ha gått mycket värre om ni hade hoppat på hennes tåg.

Då lägger jag ut korrespondensen på bloggen. Och så önskar jag lycka till inför kvällens finalfinal!

Hälsningar
Wilhelm

1 kommentar

  1. Kommentar #1 - wordord: 03/12 22:57

    En belevad och civliserad diskussion, och nu är vi alla lite klokare. Tack!


RSS feed for comments on this post.