Inlägg taggade med ‘Schola Cantorum’

Bossa vill jag ha

Publicerad: 12/09 17:12

Frågan om vem som vinner Harald Andersén-tävlingen kommer i sista hand att bli en fråga om tycke och smak, stil och preferens. Själv skulle jag gärna unna brittiska Choros Amici att kamma hem segern, kanske för att deras grepp samtidigt känns så jordnära och okonstlat, livsbejakande och kunnigt, och därför tilltalar mig. Flera stycken av olika stilar presenterades och kören var ständigt beredd att visa sig i ny skepnad. Speciellt svag var jag återigen för Choros Amicis slutplädering med Quicy Jones’ Soul Bossa Nova som gjordes med strålande fräschör. De kunde konsten att illustrera en hel orkester med bara gester, ljud och läten: några djembetrummor, en triangel, några tromboner och en trumpet. Och allting görs träffsäkert och trovärdigt med underbar spänst!

Men att låta Choros Amici vinna kunde kanske uppfattas som en spark i ansiktet på alla dem som satsar mera tid på renhet och perfektion, alla de körer som öder timmar, dagar och veckor på att bara få en enda ton att låta ren. (Estniska Voces Musicales, norska Schola Cantorum eller lettiska Ungdomskören Maska kan väl räknas till den här genren.)

Kammerkoret Hymnia var igen som totala motsatsen till Choros Amici. Ett mycket ambitiös program med Jørgen Jersilds Min yndlingsdal, Bent Sørensens Illusion ur 4 Strungesange, Poulencs Marie ur Sept chansons, Ildebrando Pizzetti och Rudolf Mauersberger tolkades med stor precision och stilkänsla, men utan några som helst inslag av show. Det är knappast någonting att hänga upp sig på, men som en liten bagatell kan nämnas att Hymnia fick tävlingens enda bravorop, trots att många andra körer rev ner euforiska applådåskor. Någon i publiken ville visa sin uppskattning för deras känsla för kvalitet.

För mig kändes Hymnias program en aning tråkigt, lite ”för seriöst” för tillfället. Måhända hade jag stornjutit i en kyrka i Köpenhamn en söndag kväll i oktober, men i tärande tävlingssammanhang föredrar jag underhållning på hög nivå. Poulenc föll mig ändå in i smaken i Hymnia-dirigenten Flemming Windekildes fräscht fartfyllda och rappa tolkning.

Också irländarna drogs med ett lite långdraget program, tyvärr. I dag serverade New Dublin Voices och Bernie Sherlock bland andra musik av Monteverdi, Alfred Janson, Michael Holohan och Jaakko Mäntyjärvi. Och när man i dag tolkade en annan repertoar jämfört med i går gjorde man det också med en annan approach och tonbildning; intressant nog fanns nästan ingenting av det kännspaka sopranvibratot kvar i dag, tvärtom var tonen rätt folklig som om ett gäng irländska naturbegåvningar stod på scenen. Mitt och de flesta andras favoritstycke var Juris Karlsons Rotala där kören avslutningsvis släppte loss i en fartfylld och eldfängd färd där diktionsförmågan minsann sattes på prov.

Vem vinner?

Idel goda tävlingsframföranden har präglat finaldagen. Därför blir det också spännande att se vilken kör (och vilken dirigent!) som domarna korar till segrare.

Personligen tycker jag det var strongt av letterna att kasta loss i sista stycket och pröva domarnas tålamod. Letterna förtjänar en plats på prispallen.

Esterna var också starka och tolkningen av Veljo Tormis Jaanilaul var en magnifik uppvisning. Voces Musicales förtjänar en stark placering, kanske delad plats bredvid letterna eller strax efter.

Även om New Dublin Voices varit en intressant bekantskap, tror jag inte de hamnar på toppen av prispallen den här gången.

Sedan är det som sagt en smaksak vem man väljer till segrare, om det blir Schola Cantorum, Kammerkoret Hymnia eller Choros Amici. Schola Cantorum skulle jag helst placera efter både esterna och letterna, men eftersom de klarade sig till final vittnar det om att de har vissa egenskaper som det här domargardet uppskattar stort. Kammerkoret Hymnia är som sagt väldigt duktiga men var lite för stillsamma för min smak – undrar vad domarna prioriterar. Och till sist har vi Choros Amici, som trots vissa brister är min stora favorit med sina starka framföranden och sin utmärkta laganda!

Vad domarna än gör hoppas jag att de inte lämnar första priset outdelat, för faktum är att flera av körerna vore värda ett första pris. Efter kvällens galakonsert som går av stapeln i Finlandiahuset kl. 20 klarnar resultatet. Fortsättning följer här på bloggen.

Lite gläfs skadar aldrig

Publicerad: 12/09 14:44

Först tänkte jag att man nog kan glädja sig åt de där små söndagsskolebarnen från Lettland, som har en väldigt vacker klang som redan konstaterats i denna blogg. Ungdomskören Maska bjöd först på ett upplägg med idel välklingande stycken av mer eller mindre stora okändheter. Peteris Butans Sakuma bija Vards klingade väldigt väldigt bra, medan Ugis Praulins Gloria var fint och sådär minimalistiskt lekfullt. Men så kom avslutningen, en sats ur Peteris Vasks Konsert för kör och dirigent, där söndagsskolebarnen minsann kastade loss och publiken blev tagen på sängen. Det var idel gnäll och gläfs och plötsligt lät de som de värsta gnällspikar som höll torgmöte på öppen plats. Det hela var förstås noga iscensatt och utföll som en perfekt avslutning på första ronden i finalomgången i Harald Andersén-tävlingen här i Sibelius-Akademins konsertsal.

Det skall sägas att det fortfarande är lätt att bli förtjust i den lettiska kören, speciellt i flickrösterna som är underbart välklingande, både under ledning av ordinarie dirigenten Jānis Ozols och av hans assistent Laura Jēkabsone.

Också dagens två andra körer som sjungit hittills gladde. Schola Cantorum var nu betydligt mer övertygande än igår och det enda som jag egentligen hade att invända mot gällde sopranerna, som nog nådde upp till skyhöga höjder men som kändes lite ihåliga i klangen. Mansrösterna och alterna var däremot föredömligt goda och tonträffningen var solid och träffsäker i 99 procent av fallen. Något av det finaste var körens utmärkta diktion och samstämmighet, där man bevisade att man minsann kan andas som ett enda instrument. Dirigenten Tone Bianca Dahls grepp var säkert och proffsigt. Repertoarvalet med Pulencs G-durmässa, körens grundare Knut Nysteds If you receive my words och Frank Martins Mässa för dubbelkör a cappella kändes också bra.

Estniska kören Voces Musicales serverade också ett fullgott tävlingsprogram med Sven-David Sandströms pastisch Hear my prayer, som förvränger renässansvokalpolyfonin till skrikiga sopraner och smärtfyllda utbrott. Överlag satsade man mera på det diffusa och abstrakta under dagens set, där Claude Debussys Trois chansons de Charles d’Orléans ingick som ett led. Det finaste inslaget var en sats ur Veljo Tormis Jaanilaulud där kören överträffade sig själv och sjöng en otroligt krävande sats med idel parallella ackord snyggt och träffsäkert. Avslutningen var mycket majestätisk under Risto Joosts ledning.

Till näst återstår finalprestationerna av Choros Amici från Storbritannien, danska Kammerkoret Hymnia och New Dublin Voices. Missa inte att följa med tävlingsbidragen live på www.siba.fi/sibatv om du inte gör det redan!

Mestadels gott domslut

Publicerad: 11/09 21:41

Knappt hade jag hunnit skriva kommentarerna om sista setet så publicerades resultatet på vilka körer som gick vidare. Och det var väl bra att resultatet kom så snabbt! Det kan tolkas som att domarna var rätt enhälliga i sitt beslut.

De som klarade sig vidare är Choros Amici från Storbritannien, Kammerkoret Hymnia från Danmark, New Dublin Voices från Irland, Schola Cantorum från Norge, Voces Musicales från Estland och Ungdomskören Masca från Lettland.

Att de finländska körerna inte klarade sig till final var väl föga överraskande. Däremot kan de räkna det som en merit att ha deltagit. Så hög som nivån här varit.

Min enda invändning mot domslutet gäller valet av den norska musikvetarkören Schola Cantorum från Oslo. Det var nånting som inte fungerade i klangen. Programmet var också på något sätt alltför likriktat med bara nutidsmusik. Morten Lauridsens Six Fire Songs till exempel var inte så märkvärdiga och försvarade kanske inte sin plats på programmet. Däremot gladde jag mig åt Per Nørgårds Wiigen-Lied ur Wie ein Kind, som kändes tilltalande med någotslags afrikanska stavelser och en lugnt gungande rytmik. Pendereckis Benedictum Dominum var också rätt komplext men mycket fint när man väl gjorde sig av med den nasala tonbildningen som man först visade upp.

Av dagens  första set hade jag hellre plockat S:t Johannes kammarkör till final. Klangen var ju mustig och sopranerna förstklassiga med en större variation i klangen. Nå väl, önskar dem lycka till i nästa tävling.

I finalen utlovar Schola Cantorum två satser ur Poulencs mässa i G-dur, Knut Nystedts If you receive my words och Frank Martins Mässa för dubbelkör a cappella. Låter helt intressant!

Choros Amici utlovar också ett läckert program med sex olika tonsättare: György Orbans, John Bennet, Pekka Kostiainen, Roderick Williams samt modern spansk kyrkomusik av Julio Dominguez och Soul Bossa Nova av Quincy Jones! Också i övrigt ser det lovande ut; det utlovas så mycket repertoar som man knappt hört talas om på dessa breddgrader.

Nordisk inledning

Publicerad: 11/09 16:28

Nu när första setet i Harald Andersén-tävlingen är avklarat kan vi redan glädja oss åt den höga nivån och rätt intressanta framföranden. Lone Larsens Voces Nordicae ineldde med en folkmusikalisk trudelutt (Turlutte 33) åtföljd av de två satserna ur Kokkonens Laudatio Domini och John Rutters Hymn to the Creator of Light.  Kören låter mycket bra i det höga registret liksom i det djupa registret. Kokkonensatserna var dock avslöjande och visade att man ännu kunde ha filat en del.

Karin Oldgrens S:t Johannes kammarkör sjöng ett fint program och visade på ett mustigt djup i klangen, speciellt i Eric Whitacres Water night. Francesco Militas Bitte nicht var ett snyggt och snitsigt litet stycke medan David Langs again var mera meditativt. Ett gäng skirande sopraner bär definitivt upp den här kören!

Norska Schola Cantorum under ledning av Tone Bianca Dahl gjorde också väl i från sig. Morten Lauridsens Six Fire Songs var en aning tråkigt men Per Nørgård Wiigen-Lied ur Wie ein Kind var desto intressantare med sina afrikainspirerade konsonanter.

Nu kommer fortsättningen!