Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången rör vi oss i den österbottniska faunan.

I förra språkhyfset konstaterades det att storleken inte spelar någon roll i Österbotten när det gäller ordet (sommar)villa. Men det finns fler exempel i österbottniskan på ord där storlekens inte har någon betydelse.

Ett sådant är ordet krank, Culex pipiens, det vill säga mygga. En krank är inte en långbent harkrank (i Österbotten för övrigt kallad harakrank), utan en helt vanlig stickmygga. Den bestämda formen av krank är krantjin eller krantsin, pluralform krankan. (I vissa dialekter lämnas n:et på slutet bort.)

Denna tendens att kalla något litet för något större går även igen i ordet bäss (-n, pl. -an) som är en bagge. Bäss förekommer också i sammansättningen alibäss betydande fästing. Ett annat ord för fästing är alimask. Alla dessa tre ord säger egentligen mer om det de avser än de mer kliniska allmänsvenska benämningarna. Bäss har en onomatopoetisk aspekt (säger bä!), alibäss uttrycker enligt min mening något av bässens/baggens envisa kraftfullhet när den stångat in sig i huden omöjlig att avlägsna. Och en alimask som tagit fast är en uppsvullen grålila knopp som påminner om änden på en daggmask.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för det absolut bästa österbottniska djurordet som dessutom fyller ett tomrum i det svenska språket: frass. En frass är en hankatt. Alla som sett en urinstinkande, sönderslagen ogällad hankatt förstår i hjärtat varför han kallas något så kort och strävt som frass. För människor utan en dialekt blir frass lätt till frasse, vilket självfallet är helt fel. En frass är en frass och inget annat.

Malin Slotte