Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången handlar det om avslagna drycker.

På många bensinmackar och restauranger brukar det finnas två kaffepannor att välja mellan vid lunchkaffet. De flesta brukar helt oreflekterat plocka den kaffepanna som är mest fylld för att undvika det beska, illasmakande kaffet som stått länge i pannan.

Denna sirapsliknande sörja – som också kan påminna om vattnet i en grumlig insjö – säger man i Österbotten att har blivit ”pannsteiji”. Den högsvenska översättningen kunde vara ”pannståndet”. En lunchrestaurang som 
bryr sig om sina gäster ser naturligtvis till att byta ut kaffet innan det blivit pannsteiji.

De österbottningar som är skeptiska till specialkaffe som espresso eller latte sätter en ära i att kunna dricka pannsteiji kaffe. Själv förknippar jag det med gymnasietidens eviga kafésittande, då ens existentiella ångest alltid stod i direkt relation till hur pannsteijit kaffet var. Asiatiska restauranger i Helsingfors serverar också i regel pannsteiji kaffe.

Ett besläktat ord är ”dåmfiri” som jag hittar i Johan Ernst Rietz svenska dialektlexikon från åren 1862–1867 (finns på www.runeberg.org).

Dåmfiri är exempelvis olika kolsyrade drycker som förlorat sin kolsyra. En ölflaska som stått i solen några timmar är den klassiska definitionen av dåmfiri. Man kommer ur bastun och finner att ölen har får smaken av ljummet piss – då är det bara att korka upp en ny flaska.

”Dåm” (med långt å) kommer förstås från ”dåma”, lukta eller dofta, och ”firi” tycks handla om att någonting har gått förlorat. En ”dåmfiri” öl eller läskedryck har helt enkelt förlorat sin naturliga arom och blivit avslagen. Själv har jag alltid använt ordet om drycker, men enligt en kollega kan det också röra sig om andra avslagna livsmedel.

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Den här gången reder vi ut begreppen kring lågkonjunkturen.

Arbetslösheten ökar, soppköerna blir längre och vardagen blir helt enkelt dystrare när hjulen i ekonomin inte snurrar på som de brukar.

Finns det något bättre ord för att beskriva situationen än det också i finlandssvenskan numera så vanliga lama?

Lama säger allt. Ordet täcker brödköerna hos församlingarna och den dystra stämning som lägger sig över orter där den största arbetsgivaren tvingats slå igen, tvångsförsäljningar av egendom och personliga konkurser. Laman innebär också att någon blir permitterad, en annan mister sitt jobb och en tredje tillbringar semestern hemma i stället för att åka på den årliga semesterveckan till södern. Eller att företagen publicerar dystra ekonomiska resultat.

På svenska heter det att världsekonomin och ekonomin i Finland nu befinner sig i recession. Den nationalekonomiska definitionen på recession är att tillväxten, bruttonationalprodukten, sjunkit under två på varandra följande kvartal. När recessionen blir riktigt djup, om BNP dyker mer än 10 procent eller recessionen har varat i tre år, ja då talar man om depression.

Lågkonjunktur är ett annat ord för att beskriva situationen just nu. Det är en mera direkt översättning av finskans lama.

Lågkonjunktur är inte lika definierat som recession i nationalekonomin, men beskriver ändå ett tillstånd där dyst­ra ekonomiska nyheter präglar vardagen.

Andra ord som hänger nära samman med lågkonjunktur och recession är avmattning, konjunkturnedgång och konjunktursvacka. Avmattning innebär att uppgången i en bransch börja avta och konjunkturnedgång att det går sämre i ekonomin. Konjunktursvackan innebär att fenomenen är snabbt övergående.

Lama var allmänt i finlandssvenskt tal redan för 40 år sedan. Och under lågkonjunkturen på 1990-talet nämnde också Mikael Reuter och Forskningscentralen för de inhemska språken lama som ett ord som används i vardagligt talspråk.

”Jag tycker inte det är så mycket att bekymra sig över så länge vi alla är medvetna om att det är ett citatlån från finskan som används i vardagligt talspråk. Men i skriven text bör vi säga depres­sion”, skrev Reuter i en språkruta från 1993.

Lama, lågkonjunktur eller depression. Man må använda vilket ord man vill för att beskriva situationen just nu. Men alla kan säkert vara överens om att vi önskar oss en snabb återhämtning. Helt enkelt att lågkonjunkturen är slut och det börjar gå uppåt igen.

Katarina Koivisto

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. 
I dag diskuterar vi bakteriekultur.

Undermjölk (eller bottenmjölk) heter den lilla slatt av gammal fil som behövs i bottnen på en skål med mjölk för att den ska förvandlas till ny fil. Undermjölken är länken som för syrakulturen vidare från generation till generation, och fil i Finland är en annan sak än det svenskarna kallar filmjölk eller långfil.

Fil är en portionsskål med grädden som ett sammetstäcke över det syrliga resultatet av en bakteriekulturs arbete.

En bekant berättar att hans mamma under efterkrigsåren måste posta plumppapper doppat i undermjölk till en släkting i ”det vad syrliga mjölkkulturer gäller underutvecklade Sverige” för att denna skulle få rätt fason på sin fil.

Ännu på 60-talet visste alla vad undermjölk var, eftersom man lagade fil själv. Filskålarna med undermjölk och mjölk sattes i en för ändamålet designad ställning på en lagom varm plats, och filen åts nästa dag med t.ex. blåbär. Var det åska i luften kunde bakterierna inte göra sitt jobb, och filen blev vattnig. Då kunde den vispas – klappas upp – till ett slags surmjölk i stället. Filen var en typisk landesak, som förutsatte att man hade en mjölkbonde i närheten.

Jag föreställer mig att dagens stora filproducenter Valio och Ingman värnar om sina respektive undermjölkar (på finska ”viilinsiemen”) med professionell omsorg. Och tänk på den fina metaforen ”lugn som en filbytta” – skvalpar inte, dallrar inte, glider blott försynt långsamt ut i en pöl om den stjälpes ur sin skål.

När jag var liten åt alla barn massor av fil för att de var lydiga och förnöjsamma, eller för att de fick ösa massor av socker på den. I dag äter många vuxna industriell fil eftersom den är mild i magen och laktosfattig.

Filen är en vanesak, som rågbröd eller stavgång och belönande på sikt. Vi ska vara stolta över vår förtrogenhet med dess fräscha slemmighet. En annan bekant berättar om engelska gäster som under ett besök på ett finlandssvenskt lande kväll efter kväll bjudits på fil till kvällsmat.

Efter en vecka meddelade gästerna att det fanns ”this terrible thing” som de måste få tala om: ”about how we feel about fil”.

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag handlar det om de mindre smickrande delarna av naturen.

”Nu har vi fått nog”, sa min finska vän modfällt efter en veckas bilsemester i det inre av Finland. ”Samma satans brakel längs vägarna vart man än kör, och på Punkaharju såg man inget av den berömda utsikten för det var så mycket träd i vägen.” Fast han sa inte ”samma satans brakel” utan ”samaa saatanan pöpelikköä”.

Han syftade inte på det som Lars von Trier i sin nya film Antichrist låter den rasande kvinnliga huvudpersonen säga om att ”naturen är Satans kyrka”. Han avsåg det som man ser mil efter mil av när man kör i bil i Finland och som övertar all ledig någorlunda bördig markyta om man inte hindrar den – sly, snår och obestämd småskog utan särskild karaktär eller stämning. Alla finländare vet hur ”pöpelikkö” ser ut men den är inte en biotop som inspirerar till naturkänslor eller metaforisk excess.

”… den naggande konturen av en granskog mot himlen pinar mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland på landet som i staden, och en granskog i regn gör mig alldeles sjuk och eländig”, säger Söderbergs doktor Glas. Jämförd med brakel är granskogen dock ett under av vältalig grace.

Att ”pöpelikkö” heter brakel på svenska lärde jag mig nyligen när jag med långskaftad sekatör på en väninnas lande i Västnyland fick bekämpa den, buske efter buske i berusande flow.

Brakel uttalas naturligtvis med båda vokalerna korta och betoning på första stavelsen.

Pia Ingström

pia.ingstrom@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång tyglar vi ogräs i trädgården.
Lika säkert som sommaren kommer växer ogräset till sig i trädgården. När naturen fått grönska en stund är det ändå dags att plocka fram trimmer och sax. Nu ska hagens vildvuxna plantor jämnas med marken!
En årligen återkommande sommarsyssla är bragdjobbet att klippa häcken. Det är av yttersta vikt att ansa häcken, eftersom en för yvig häck ju är till fara för omgivningen. Den försämrar bland annat synen för bilisterna.
Ända sedan gymnasietider har jag i slutet av varje sommar stoltserat med att min semester gått åt till att klippa häcken. Det dröjde inte länge förrän ”klippa häcken” blev ett stående – och tvetydigt – uttryck. Nog ska ju också häcken klippas i tider då all växtlighet och behåring är såå 70-tal!
Rakat är bäst. Det tycker ju till och med ex-utrikesministern Ilkka Kanerva, som i tiderna högst angeläget frågade om trädgården var omskött.
Men hur ska den grönfingrade uttrycka sig för omvärlden för att inte uppfattas som en pervers hårborttagare? Hur ska han säga att han klippt häcken och ansat buskarna – och verkligen gjort det och ingenting annat?
Kanske det bästa vore att tala om att man ”jobbat i trädgården och sågat ner grenar”?
Och då alla kringgående uttryck är använda kan man i värsta fall säga att man ”häckt klippen”. Det är en neutral form och en typ av eufemism, men likväl kanske för kryptisk?
För utförliga tips om häckklippning har webben svar på alla frågor, bland annat under rubriken ”hur du tar hand om din häck”. Du får tips om den fria och den formade häcken. I längden kan den fria häcken bli för bred, heter det, medan den formade håller häcken smal. Ansa alltså enligt smak och behag – men välj dina formuleringar väl!
Rasmus Kyllönen
09-1253 251, rasmus.kyllonen@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång går vi till rammakaren.

När man ramar in en teckning, ett grafiskt blad eller kanske ett fotografi används ofta en kartong, vanligen vit, i vilken det skärs ett fyrkantigt hål för bilden. Kartongbiten kallas passepartout. Den håller bilden på plats, och bildar också en lämplig kontrast som framhäver bildens nyanser. På fackslang i Finland heter det ”paspis”, vilket är bra att veta om man för sin bild till en rammakare.
Vill man göra en sådan själv skall man helst skaffa ett syrafritt material, för att inte bilden med tiden skall ta skada. Kartongen skall också ha tillräcklig tjocklek så att bilden inte ligger direkt mot glaset.
Varför det heter just passepartout är oklart. Ordet betyder ju egentligen en passersedel, ett pass, som ger innehavaren rätt att passera överallt, ”par tout”. Kanske avses att bilden syns, fastän den är skyddad av kartong? Eller att bilden lättare kan transporteras om den är skyddad på detta sätt? Plats för flera förklaringar.
Erik Kruskopf
kultur@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång korrigerar vi ett missförstånd.
Liksom många andra konsttermer bygger också beteckningen ”kubism” på ett missförstånd. Cézanne skrev en gång till en yngre kollega att man bör tolka naturen med cylindrar, koner, sfärer, det hela satt i perspektiv. Några unga tog detta på allvar (själv målade Cézanne aldrig så) och utvecklade sitt måleri i riktning mot geometriskt förenklade former.
Sommaren 1908 målade Georges Braque i Sydfrankrike på ställen där också Cézanne arbetat, och då hans bilder inte godkändes till höstsalongen ställdes de ut hos konsthandlaren Kahnweiler i Paris. En kritiker skrev då att Braque i bilderna reducerade motivet till ”små kuber”, och därmed var riktningen namngiven.
Den utvecklades sedan av Braque och Picasso, och fastän kuber är svåra att upptäcka i deras målningar kom deras konst från åren 1908–14 att kallas ”kubism”. Den egentliga kubismen upphörde efter första världskriget eller uppgick i andra stilar men har satt sina spår i den mesta abstrakta konst som sedan dess sett dagen.
Allt måleri där motivet är förenklat till kantiga former är inte kubism. På sin höjd kan sådana bilder kallas ”kubistiska”.
Erik Kruskopf
kultur@hbl.fi