I går besökte jag för första gången den stora tidningsdrakens stora glashus, i samband med att FILI – informationscentralen för inhemsk litteratur – hade bjudit in ett gäng tyska litteraturkritiker till Helsingfors. Det var roligt att träffa kolleger, både finska och tyska, och intressant att jämföra erfarenheter. I slutet styrdes snacket ganska naturligt in på Tysklands för närvarande mest omtalade litterära skandal, 17-åriga Helene Hegemann och hennes prisade bok Axolotl Roadkill. Hegemann-historien verkar innehålla allt som gör en riktigt bra story: författarens unga ålder, det faktum att hennes pappa är en tung intellektuell i Tyskland, bokens rafflande rapporter om nattlivet i Berlin (guilty pleasure-läsning för medelklassföräldrar som för sina barn till violinlektioner, enligt översättaren Stefan Moster), anklagelser om plagiat, följda av författarens prat om ”remixkultur”.

Om ett par veckor kan Axolotl Roadkill få pris på bokmässan i Leipzig. Visste ni förresten vad en axolotl är? Det är en nattaktiv mexikansk vattenlevande salamander.

Enligt Hubert Winkels, en av de tyska kritikerna vi träffade i går, är salamandern mycket efterfrågad i de tyska djuraffärerna i just nu.

Till sist: i morgon spelar brittiska Tindersticks på Tavastia. Om ni har Spotify kan ni lyssna på deras nya skiva här.

Uppdatering: Hegemann fyllde 18 för ett par veckor sedan. ”Stiläkta med ett supkalas i legendariska teknoklubben Tresor”, hälsar en av våra läsare.

Denna vecka i Polen: journalisten Artur Domoslawski har skrivit en bok där han utmålar Ryszard Kapuscinski – det 20:e århundradets mest hyllade reporter – som en lögnare. I sin 600-sidiga biografi Kapuscinski non-fiction hävdar Domoslawski bland annat att Kapuscinski ofta tummande på fakta, påstod att han varit vittne till saker som han inte varit vittne till, och hittade på bilder för att förstärka sin story. Kapuscinski anklagas till exempel för att ha fabricerat ett möte med Che Guevara. Kapuscinskis änka Alicja Kapuscinska försökte stoppa publiceringen av den nya boken in i det sista.

Det är förstås inte helt överraskande anklagelser: Kapuscinskis stilistiska grepp är direkt skönlitterärt, och hans idoler hade namn som Mark Twain, Ernest Hemingway och Gabriel Garcia Marquez. Kanske är det också så att varje riktigt bra berättad historia av sig själv innehåller ett visst mått av fiktion. Även om man inte fabricerar fakta väljer man bort något som skulle göra ens poäng mindre tydlig, eller själva berättelsen mindre fängslande. Översättaren Stefan Ingvarsson ser Domoslawskis bok som ett ”fadermord” i en mycket bra text i Aftonbladet i dag. Här kan ni läsa den.

Följer för övrigt med stort intresse med den pågående svenska debatten om hushållsavdraget. Isobel Hadley-Kamptz, som för det mesta skriver för Expressen, har en bra och ganska balanserad analys på sin blogg.

Själv har jag under våren varit ensamförsörjare på grund av att min fru studerat på annan ort. Hittills har det gått bra utan särskilt mycket utomstående hjälp, men jag skulle inte tveka att anlita professionell städare eller barnskötare om det behövdes. Däremot tror jag att själva avdraget skulle kunna bli outnyttjat på grund av en så enkel – men ack så svår – sak som pappersarbete.

Det här är ju ett typiskt handikapp bland kulturarbetare, vilket också David Karlsson tar upp i sin väldigt läsvärda bok om den svenska kulturutredningen. Även om politiker gärna skulle se att fler kulturarbetare grundade företag så är det svårt att ändra på kulturarbetares självbild, att få dem att gå in i rollen som småföretagare – helt enkelt för att kulturarbete inte alls är samma sak som att driva ett småföretag. Jag kommer att skriva mera om Karlssons bok när Stefan Wallins arbetsgrupp presenterar sin framtidsanalys av den finländska kulturpolitiken nästa tisdag.

I dagens DN kunde man annars  läsa att den svenska centern vill utöka hushållsavdraget för att gälla till exempel ihopmontering av Ikea-möbler. Avdraget är förstås i första hand tänkt att utnyttjas av handikappade och äldre människor. Det är intressant med tanke på socialdemokraternas prat om ”pigavdraget”. Är det också ideologiskt suspekt att betala någon för att bygga upp en Billy-bokhylla? Jag tror nämligen att frustrationen över Billyhyllor ganska långt trotsar klassgränserna (kanske till och med så att rika människor inte har Billyhyllor?). Själv har jag byggt så många Ikeamöbler under min livsstid att jag gott och väl kunde åka hem till folk och ta betalt för det – jag kan känna en viss stolthet över att klara av det utan svordomar, precis som jag tror att det finns folk som på riktigt gillar att städa.

Snart kommer ett gäng litteraturstuderande hit till Hbl för att bekanta sig med livet på kulturredaktionen.

Jag kommer bland annat att prata om journalistikens nya vägar – från papper till bloggen och nu, det senaste tillskottet för oss: till Facebook. Skicka en vänförfrågan, så ses vi där.