Följer för övrigt med stort intresse med den pågående svenska debatten om hushållsavdraget. Isobel Hadley-Kamptz, som för det mesta skriver för Expressen, har en bra och ganska balanserad analys på sin blogg.

Själv har jag under våren varit ensamförsörjare på grund av att min fru studerat på annan ort. Hittills har det gått bra utan särskilt mycket utomstående hjälp, men jag skulle inte tveka att anlita professionell städare eller barnskötare om det behövdes. Däremot tror jag att själva avdraget skulle kunna bli outnyttjat på grund av en så enkel – men ack så svår – sak som pappersarbete.

Det här är ju ett typiskt handikapp bland kulturarbetare, vilket också David Karlsson tar upp i sin väldigt läsvärda bok om den svenska kulturutredningen. Även om politiker gärna skulle se att fler kulturarbetare grundade företag så är det svårt att ändra på kulturarbetares självbild, att få dem att gå in i rollen som småföretagare – helt enkelt för att kulturarbete inte alls är samma sak som att driva ett småföretag. Jag kommer att skriva mera om Karlssons bok när Stefan Wallins arbetsgrupp presenterar sin framtidsanalys av den finländska kulturpolitiken nästa tisdag.

I dagens DN kunde man annars  läsa att den svenska centern vill utöka hushållsavdraget för att gälla till exempel ihopmontering av Ikea-möbler. Avdraget är förstås i första hand tänkt att utnyttjas av handikappade och äldre människor. Det är intressant med tanke på socialdemokraternas prat om ”pigavdraget”. Är det också ideologiskt suspekt att betala någon för att bygga upp en Billy-bokhylla? Jag tror nämligen att frustrationen över Billyhyllor ganska långt trotsar klassgränserna (kanske till och med så att rika människor inte har Billyhyllor?). Själv har jag byggt så många Ikeamöbler under min livsstid att jag gott och väl kunde åka hem till folk och ta betalt för det – jag kan känna en viss stolthet över att klara av det utan svordomar, precis som jag tror att det finns folk som på riktigt gillar att städa.