Arkiv för april, 2010

Qvinnor och män

Publicerad: 27/04 00:35

Rufus Wainwrights nya skiva växer. Jag recenserade den förra veckan och har nu haft tid att bekanta mig lite närmare med innehållet i de tre Shakespeare-sonetter som utgör en del av albumet. Mest omedelbart fängslande är fortfarande sonett nummer 20, A Womans Face, med sina fina sjunkade pianoackord. Shakespeares text är också fascinerande och queer – här en bit av den i en svensk översättning av Carl Rupert Nyholm:

Först skaptes du till kvinna, men naturen,
När du var färdig, i sitt verk blef kär,
Gaf dig ett plus af kraft, och skiljemuren
Emellan oss oöfverstiglig är.

”Ett plus af kraft” går knappast att tolkas som annat än en… ja, jag ska låta Shakespeare-tolkarna ha sista ordet (via Wikipedia). Texten handlar alltså om en androgyn person som har ”en kvinnas anlete” men som till diktjagets stora besvikelse ”skapad blef att kvinnor tjusa”. I original skriver Shakespeare om ”An eye more bright than theirs, less false in rolling” – en man som alltså ser klarare än kvinnor, himlar mindre med ögonen. Nyholm har översatt lite slarvigt, tycker jag: ”En blick, som deras klar, men mera trogen”. Innehållet i sonetten kan kanske ändå enklast sammanfattas med titeln på en gammal Aerosmithdänga: Dude Looks like a Lady.

Alla Shakespeare-sonetter finns för övrigt i sin helhet på svenska på till exempel projekt Runeberg. Det existerar också en modernare översättning av Lars Gustafsson, men den hittar jag inte på nätet. Eftersom versmåttet av allt döma är intakt – annars skulle det ju inte vara sonetter – så borde Wainwrights tonsättning fungera också med den svenska texten. Det skulle jag gärna höra någon testa. På rak arm kommer jag på Peter Jöback som en lämplig kandidat för jobbet. Men kanske lite för uppenbar – vem annan borde göra det?

Här är i alla fall en Spotify-länk till hela skivan. Och här är en liten spellista med bra musik från den senaste månaden överhuvudtaget  (plus några extraspår brittisk åttiotalsindie).

Det svenska askmolnet

Publicerad: 22/04 10:58

Man kunde kanske tro att vi finländare skulle besparas nyheter om det som händer i kulisserna på det svenska hovet, men icke – när de svenska kvällstidningarna genomför ett paradigmskifte och skriver upp till elva sidor om prinsessan Madeleines fästmans påstådda otrohet följer de finska kvällstidningarna snabbt efter. I morse kunde man i en av de inhemska blaskorna läsa en tiopunktslista som dekonstruerade hela förloppet. På löpsedeln kunde vi läsa att fästmannen, i sann Matti Vanhanen-stil, inte mindes någonting av det hela.

Svenska hovet är kanske Sveriges motsvarighet till den isländska vulkanen Eyafjallajökull? Sprider sin uråldriga nordiskhet över de skandinaviska riksgränserna utan att vi ens bett om det. Här har vi ju varken arkaiska kungahus eller dito vulkaner.

En annan, bättre Alice

Publicerad: 16/04 17:12

Om man får rekommendera en artikel i dag – förutom Pia Ingström om Aila Meriluoto-biografin – så blir det nog Anna Rotkirch om Alice i Underlandet i senaste nummer av Ny Tid. Rotkirch har tydligen, precis som jag, väldigt svårt för Tim Burtons aktuella tolkning. För mig är det extra smärtsamt att konstatera att varje ny Burton-film är en besvikelse, eftersom hans tidiga 90-talsfilmer betydde så oerhört mycket för hur min personliga smak och konstsyn formats.

Rotkirch skriver att Alice i Underlandet inte handlar om att hitta sig själv utan att ”förlora sig själv”, hon är skeptisk till alla psykologiska och politiskt korrekta tolkningar – det är bra sagt, det förklarar varför det blir så krystat när Burton försöker placera in hela berättelsen i ett begripligt värdesystem. Men samtidigt tyckte jag att filmens problem också fanns på andra plan. Dels tror jag inte att det är en story som gör sig alldeles bra på film, dels blev det alldeles för opersonligt, visuellt-tekniskt drivet, plus att 3D-formatet var direkt ansträngande för ögonen och hjärnan.

Vill man se en mer engagerande Alice-figur ska man i stället hyra Burtons Beetlejuice (1988) – den är minst lika anarkistisk som Carolls klassiker men med Burtons egna, personliga stämpel. En vackert skruvad logik (det udda behöver inte förklaras!) och Winona Ryder som en urgotisk Alice.

Resumé

Publicerad: 13/04 16:53

Nej, så chockade blev vi inte av Sofi Oksanens NR-pris att det krävde en två veckors tystnad här på bloggen. Däremot har påskhelgen och lite allmän krasslighet föranlett att jag själv med nöd och näppe hunnit med arbetstakten för själva papperstidningen. Veckorna som gått har ju varit intressanta – Viirus fick äntligen en ny, fast ensemble, utnämningen av Kiasmachefen fick en helt oväntad vändning (vilket fick kulturminister Stefan Wallin att jämföra hela utnämningen med ett travlopp) och två mångsidiga kulturarbetare gick bort (Malcom McLaren och Kerstin Thorvall).

Jag har alltid varit imponerad av Thorvall som damtidningsillustratör, allt sedan jag hittade modebilder som hon tecknat i en trave tidningar som fanns i min farmors källare. Av Thorvalls litterära produktion är det speciellt ett verk jag minns, och det har ingenting att göra med hennes orädda vuxenprosa att göra (är hon inte lite som Sveriges Märta Tikkanen?). Anders, nästan 4 heter boken som vi läste sönder när jag vara barn. Senare har jag läst den för mina egna barn och den har varit minst lika uppskattad då.

Min egentliga tanke med detta blogginlägg var att länka till en läsvärd text i Aftonbladet. Katrine Kielos skriver om den polska flygkraschen här. Det slår en när man läser: tänk om den polske presidenten helt enkelt vägrade nödlanda i Minsk av någon helt obetydlig, fåfäng orsak? Hade den här tragedin utspelat sig i en Ian McEwan-roman hade det garanterat varit förklaringen.