Inte helt oväntat går Nordiska rådets litteraturpris i år till Sofi Oksanen. Mycket välförtjänt, förstås, eftersom Puhdistus (Utrensning) är en sådan där stor, spännande och tät roman som alla drömmer om att läsa, skriva, förlägga…

Boken gör segertåg runt Europa just nu. Ett enda litet minus i yrseln: när ska Oksanen hinna skriva nästa bok? Man får hoppas att NR:s prispengar ger henne möjlighet att ta ledigt så småningom.

Men, alltså, stort Grattis till Oksanen! Här är en rätt färsk intervju med pristagaren.

I det senaste numret av magasinet Filter, Sveriges i särklass mest ambitösa reportagetidning, kan man läsa en lång intervju med alltid lika intressanta författaren Per Hagman. Så här börjar texten: ”För tre år sedan stängde Per Hagman ner sitt mejlkonto och slutade använda internet. Han kastade bort sitt sim-kort till mobilen och brydde sig inte om att köpa något nytt. För att nå honom var vänner och familj tvungna att skriva brev”.

Hagman är i vår aktuell med romanen Vänner för livet och kommer säkert snart att synas i många sammanhang. Jag hörde till de som älskade hans förra, självbiografiska bok Att komma hem ska vara en schlager. Men Hufuvdstadsbladet var en av de enda tidningar som publicerade en negativ recension när boken kom ut 2004. Det minns Per Hagman som också tar också upp detta i intervjun.

Han berättar om hur han satt på pressavdelningen på Bonniers och läste recensioner från tidningar över hela Sverige. Idel hyllningar. Utom en recension – i Hbl. Men ska man tro Hagman själv var det en lättnad.

”Det var ett riktigt jävla mord på mig och min person. Jag läste den och mådde mycket bättre”.

Hela intervjun kan ni alltså läsa i Filter. Också i övrigt en bra tidning – det var till exempel här som man i förra numret lyfte på locket kring sexuella trakasserier i teatersverige, något som senare följdes upp av Sveriges radio (som gjorde en ordentligt kartläggning av läget). I går kunde man läsa att en liknande undersökning nu görs i Norge. När får vi läsa om läget i Finland?

Nu blev det en onödigt lång paus i bloggandet igen – men det hoppas jag ni har överseende med. Själv var jag i dag på Ateneum och intervjuade Anna Kortelainen som varit kurator för en stor utställning om 1910-talets Helsingfors som öppnar imorgon. Mera om det i torsdagens blad.

I övrigt har den här veckan gått i avskedets och firandets tecken. Vår musikredaktör Lena von Bonsdorff hade sin sista arbetsdag i dag, efter 29 år i tjänst på Hbl, och det firade vi med tårta, kaffe och en specialskriven snapsvisa. En musikredaktör kan inte gå i pension utan musik, resonerade vi. Men privilegiet att dricka snaps förbehölls Lena: vi andra var tvungna att återgå till jobbet.

Lena själv skriver sin avskedskolumn här. Passande nog om Mahler, en av hennes egna favoriter och dessutom 150-årsjubilar i år. Vad vi kolleger inte visste innan kaffet i eftermiddags var att det också var Lenas födelsedag just i dag.

Jag brukar tänka att Österbotten är en bra grogrund för kultur i alla former, men man undrar hur det är ställt egentligen när man läser webbkommentarerna på Österbottens Tidning, i samband med nyheten om att skådespelarna strejkvarslar?

Vi får helt enkelt komma överens om att 1) nätet är fullt av troll eller 2) alla kan inte gilla teater.

Vad gäller själva strejken och dess återverkningar återkommer vi snarast.

Såg ni finalen av ”På spåret”, SVT1?

Jag ska erkänna att jag inte följt programmet slaviskt den här säsongen, men de senaste veckorna måste man nästan ha bosatt sig under en sten för att ha missat finlandssvenska Malmöbon Johanna Koljonens genomslag i Sverige. Det är också svårt att inte låta sig charmas av hennes entusiasm i P3 Kultur, där hon fungerar som programledare.

Finalen var en nagelbitare, milt sagt. Och eftersom jag ska intervjua henne nästa vecka för radion var jag inte sen att nappa på erbjudandet att se finalen på baren Big Ben på Folkungagatan, tillsammans med just Johanna Koljonen, bland andra. Hennes vänner hade samlats i källarvalvet, och jag hade släpat dit min finlandssvenska kompis som kom direkt från juridikstudier på biblioteket. Fastän Johanna själv, förstås, vetat om utgången av finalen så menade hon att hon ändå inte var riktigt säker på slutet, när hon höll sitt finaltal påhejad av vännernas glädjerop.

… Där var jag tvungen att avbryta eftersom det var teaterpremiär av ”Kontrakt med Gud” och föreställningen började. Sedan fortsatte kvällen på Tranan och min vän berättade att Per Hagman, en frekventerande gäst, brukade få sin post hit förut. Han tycker väl om att vara lite hemlig.

Men. Fredagen! ”Jag är jätteglad och stolt…och tack till det finländska skolsystemet och nu ringer min mamma. Hej, visst var det spännande?”

Jag känner inte alls Johanna, men visst är det lätt att glädjas med henne och känna lite av den där stoltheten. Inte för att den finska skolan gör vem som helst till På spåret-vinnare. Det är nog mest Johannas egen förtjänst, tror jag. Men den här tävlingen är väl något av nördarnas motsvarighet till någon hockeymatch, och på fredagen var det landskamp (även om Birro var med på ett litet hörn).

Vem hade trott att debatten den här veckan skulle handla så mycket om Lars Vilks och hans rondellhund samt yxa? Mycket har skrivits om Mohammedkarikatyrerna under veckan, men speciellt klok var kanske Ulrika Knutson i en kolumn i Fokus. Också Jonas Thente i dagens DN (ej på nätet) skrev smart om varför vi snart kommer att få se Sigourney Weaver i rollen som Jihad Jane.

Pia Ingström kommer att ha en intervju i måndagens tidning som berör frågan om Mohammedkarikatyrerna. Med det löftet lämnar vi er för veckoslutet – och med en alldeles specialgjord Spotifylista med finsk damschlager. Enjoy!