Såg ni finalen av ”På spåret”, SVT1?
Jag ska erkänna att jag inte följt programmet slaviskt den här säsongen, men de senaste veckorna måste man nästan ha bosatt sig under en sten för att ha missat finlandssvenska Malmöbon Johanna Koljonens genomslag i Sverige. Det är också svårt att inte låta sig charmas av hennes entusiasm i P3 Kultur, där hon fungerar som programledare.
Finalen var en nagelbitare, milt sagt. Och eftersom jag ska intervjua henne nästa vecka för radion var jag inte sen att nappa på erbjudandet att se finalen på baren Big Ben på Folkungagatan, tillsammans med just Johanna Koljonen, bland andra. Hennes vänner hade samlats i källarvalvet, och jag hade släpat dit min finlandssvenska kompis som kom direkt från juridikstudier på biblioteket. Fastän Johanna själv, förstås, vetat om utgången av finalen så menade hon att hon ändå inte var riktigt säker på slutet, när hon höll sitt finaltal påhejad av vännernas glädjerop.
… Där var jag tvungen att avbryta eftersom det var teaterpremiär av ”Kontrakt med Gud” och föreställningen började. Sedan fortsatte kvällen på Tranan och min vän berättade att Per Hagman, en frekventerande gäst, brukade få sin post hit förut. Han tycker väl om att vara lite hemlig.
Men. Fredagen! ”Jag är jätteglad och stolt…och tack till det finländska skolsystemet och nu ringer min mamma. Hej, visst var det spännande?”
Jag känner inte alls Johanna, men visst är det lätt att glädjas med henne och känna lite av den där stoltheten. Inte för att den finska skolan gör vem som helst till På spåret-vinnare. Det är nog mest Johannas egen förtjänst, tror jag. Men den här tävlingen är väl något av nördarnas motsvarighet till någon hockeymatch, och på fredagen var det landskamp (även om Birro var med på ett litet hörn).
