Nivån hölls hög under den första omgången i semifinalens andra och sista dag. En del sångare tyckes ändå vara besvärade av någonting och sjöng eventuellt en aning under sin normala nivå. Det kan vara sommarhettan som är påtaglig i Sibelius-Akademins utrymmen. Det kan också vara det tilltagande trycket – det är nu det gäller.

Kinesiske tenoren Bo Yang har en fast och fyllig tenor som lutar åt spinto-hållet. Den klingar oftast mycket vackert men kan låta som om det hade ett visst tryck bakom sig. Han börjad med Sibelius’ Sehnsucht som inte var ett lyckat nummer.

Sedan följde 6 Bellinisånger som fungerade som balsam för strupen. Han började sjunga allt bättre fastän den idealiska rösten för dessa sånger kanske är en litet lättare tenor. Han fick även ”vädra höjden” några gånger inför slutnumret.

Rodolphos aria ur La Bohème är väl ett bra slutnummer och kunde ha blivit ännu bättre. Höjden kom (med ett nödrop) och klangen var bra. Han hade valt att göra arian litet halvt ”parlando” i snabb takt. Det var en poäng, men jag är inte säker på att jag gilla det.

Azamat Zhetyrgusov från Kazakstan är en sympatisk baryton. Han hade gett upp och sjöng Demanten på marssnön (Sibelius) på ryska. Hans romanser av Tjajkovskij var manligt välsjungna med skön klang, och väl uppbyggda. Slutnumret var Don Carlos död (Verdi) och den scenen gjorde han med lång andning, men kanske utan riktigt idiomatiskt patos. Han så pass ung (f. 1986), att han nog är ett namn att satsa på.

Brittiska sopranen Elizabeth Barley är en tekniskt mycket skicklig sångare. Hennes Slända (Sibelius) fladdrade lämpligt fastän texten inte var så genuin. I sina Debyssysånger kom hon åt att briljera. Och så slutade hon med Adeles andra aria (Fledermaus) som hon spelade alldeles utmärkt, men det var som om hon tryckte på rösten i onödan. 

Härlig klang är det första man tänker på när den koreanske barytonen Daejing Bang börjar sjunga. Hans Schubert var genomarbetad och den finska sången (Hiipuva hiillos) småcharmig. Han är en verkligen mycket duktig baryton i nästan alla avseenden. Som slutnummer hade han valt hela Posas scen i fängelset, både arian Per me giunto och dödsscenen. Han spelade kanske litet för mycket teater – det tycks nu vara tävlingens eller kanske hela tidens melodi. Med stor skicklighet skapade han drama och sjöng bra, fastän inte med lika långa fraser som Zheltyrgusov före honom.

Så slutade dagens första omgång med tyska sopranen Katharina Göres som är en intagande artist. Hon ’berättade’ trevligt sina tre första Lieder av Richard Strauss, fastän hon släpade litet i det bekanta Ständchen. Strauss Opheliasånger var kanske ett mindre charmigt val. Hennes Mozartaria flöt bra och Merikanto Ma elän var inte så illa. Hon är en lätt sopran med intensiv klang men någonting gör att hon inte gör ett så djupt intryck.

Nu är det väl dags att var och en som följt med tävlingen gör sina egna finallistor, för att sedan jämföra dem med domarna sent i kväll då finalisternas namn förkunnas.

Den senare delen av söndagens semifinal var nästan lika spännande som den första – och sommarhettan besvärade vissa sångare och publiken. Mezzosopranen Melis Jaatinen inledde skickligt med Sextus’ aria Parto, parto (Mozart). Sedan hade hon en rejäl dos Brahms. Zigeunerlieder fick en rytmisk och levande tolkning av henne. Allting var ganska rätt och det fanns många trevliga detaljer. Ibland ville man ha ännu mer och ibland skräller rösten litet, men det var en god och mycket stilig prestation.

Kishani Jayasinghe blev en stor publikfavorit – och säkert inte alls bara p.g.a. hennes färgstarka uppenbarelse. Svarta rosor (Sibelius) var nog litet ’märklig’ men ståtlig på sitt sätt. Brittens sångcykel On This Island var en stor njutning med varierade nyanser och humor. Så klämde hon i med Juvelarian ur Faust. Också den gick mycket bra, men frågan är om detta är hennes repertoar, med tanke på att hon har en så vacker, fyllig och mustig sopran.

Egentligen har jag samma fråga till duktiga Laura Jokipii, som förresten INTE är utbidad vid Sibelius-Akademin utan vid yrkeshögskolan Metropolia. Hon har en så glänsande sopran med stor volym. Också litet tyngre sopraner behöver figurteknik. Hon har en solig personlighet och några (inte all) av hennes Straussånger var glänsande. Och så slutade hon med Glitter and be Gay ur Bernsteins Candide. Visst slog hon över med humor, spelet och gesterna, men roligt var det. Och sångligt klarade hon paradnumret nästan perfekt.

Den storartade koreanska sopranen Keunghea Kang hade något problem som vi i publiken inte blev riktigt kloka på. Hon kom sent in och tog flera pauser. Hon är en erfaren sångerska och klarade allt briljant. Om vi glömmer hennes Sibelius, så sjöng hon Griegs 6 tyska sånger med stor glans, förtrollande klang och charm. Hon slutade med en praktfull tolkning av Liùs dödsaria, där jag trots allt inte är så säker på att det var tragik och smärta hon uttryckte. I finalen hamnar hon väl nog.

Sist den stor klingande ryska basen Mikhail Korobeynikov. Hans Sibelius lät konstigt grötig på tyska (som visserligen är originalspråket). I Tjajkovskijsångerna var han på mammas gata och några av dem var verkligen storslagna. Hans röstmaterial är så stort, att det måste tas väl hand om. Det viktigaste är förstås inte att sjunga så hårt som möjligt, utan att förmedla rätt stämning. Och de olika språkens artikulation skall sitta på rätt ställe. Annars får allt samma färg. Men nog var han ju imponerande – och smårolig som Basilio i Rossinis Barberaren i Sevilla.

Jury förväntas komma med namne på 8 finalister någon gång efter kl. 21.15, min gissning är närmare kl. 22.