Efter onsdagens morgonpass återstår bara fem tävlingsprestationer av första omgången. Dagspassets tävlande kunde sammanfattas kort med några ord:

Kim Young-Uk (Sydkorea). En av dessa som spelar Bach helt bra, adagiot tolkas känsligt, fugan blir måhända en aning hackig. Mozart spelas också kompetent. Paganinis första och tjugotredje kapris artikuleras föredömligt tydligt.

Yu Kurokawa (Japan). Duktig, men inte riktigt befriad ännu. Lämnar inte så djupt intryck. Bachadagiot görs vördigt men fugan saknar ännu vissa insikter. Mozart fungerar helt bra, medan det fattas en del från Paganinin.

Hyuk Joo Kwun (Sydkorea). Bach och Mozart var helt bra, bl.a. fina pianissimon i Bach. Slutresultatet dock något intetsägande. Paganinis tjugofjärde kapris var däremot hans bravur med väldigt fina pizzicaton och flageoletter, också hetlevrad och temperamentsfull. Bra avslutning!

Anne-Sophie Le Rol (Frankrike). Fin, självsäker hållning i Mozart. Artikulerar fint med stråken, medan renheten ännu kunde finslipas. Har uttrycksvilja, men saknar behövliga uttrycksmedel.

Tjingiz Osmanov (Ryssland). Hans Bach börjar lovande med ljuvligt käsliga toner, men tyvärr håller inte nivån ända ut. Spelningen blir också onödigt grandios så som många andra Bachtolkningar i den här tävlingen. Paganinis femte kapris görs med bra tempo och stråke!

Ji Yoon Park (Sydkorea). En sann fröjd för örat! Bachadagiot görs smakfullt, fugan en aning grandiost, Mozart är strålande. Paganinis elfte kapris formuleras väldigt bra – gäller även mittpartiet. Tjugofjärde kaprisen tolkas i rappt tempo, men på genomgående hög nivå. Jag gläder mig åt renheten, detaljerna, inlevelsen, nivån av perfektion och fulländning. Dessutom spelar hon levande och rörligt – con moto och con brio samtidigt.

Jing Qiao (Kina). Har en fin klang och bjuder på utstuderade tolkningar av Bach. Spelar musikaliskt alla fyra stycken. Små brister här och var gör dock att helheten inte känns så stark.

Under kvällspasset med början kl. 17 spelar bl.a. Sini Simonen. Kl. 21 väntas domarnas beslut över vem som går vidare till semifinal. Före det skall jag publicera min egen lista på vilka som borde gå vidare.

Dag 2 av Sibeliustävlingen har kommit till sin ända och det är dags för kommentarer. Nu har vi kommit till bokstaven k och nästan alla under kvällspasset hette Kim, som man gör i Sydkorea. Men märker man någon skillnad mella dessa Kimmar?

Dalibor Karvay (Slovakien). Något av en virtuosviolinist. Bach spelas med klar vision, om än en aning kraftigt och nyckfullt för min smak. Mozart kände jag inte riktigt igen. Paganinis tjugofjärde kapris fungerade bäst. Där tog han tid på sig för att frasera – och framkallade även lyriska toner. Bra så! Femte kaprisen gjordes rasande skickligt.

Eunice Keem (USA). Spelar bestämt, med enormt självförtroende, kanske även bångstyrigt och inte riktigt med behövlig känslighet.

Kim Bomsori (Sydkorea). Fraserar vackert, gör Bach känsligt och temperamentsfullt, men rätt så grandiost. Mozart är helt fin. Paganinis femte spelas inte riktigt lika rent som de övriga styckena, men nog inlevelsefullt och rytmiskt. Femtonde kaprisen görs med otrolig rytmisk spänst.

Kim Hye-Jin (Sydkorea). Bach börjar lovande med eteriska toner, men mot slutet börjar det tyvärr låta rätt falskt. Mozart spelas med en viss finkänslighet som är högst njutbar. Paganinis trettonde kapris gör hon virtuost, medan sjätte kaprisen är aningen för svår med sina fladdrande fjärilslätta flageoletter.

Kim Jee Won (Sydkorea). Är i och för sig skicklig, gör en själfull Bachtolkning och en Mozart med en massa gott. Men hon har lite skyndsamt i både Bach och Mozart och Paganinikapriserna fungerar tyvärr inte när renheten lider.

Stephen Kim (USA). Han har just fyllt 15 år och är en stor begåvning, som dock inte är redo ännu. Bachadagiot gör han allra bäst, resten av programmet klarar han med darr på ribban, men med hedern i behåll. Låt honom växa några år och han kan bli hur fin som helst!

Här kort några kommentarer om deltagarna under första halvan av tisdagen:

Sergej Dogadin. En viljestark personlighet, som dock inte spelar så finslipat. Han rör på sig och gestikulerar, han är full av idéer men spelar en aning barskt ännu. Eventuellt intressant i framtiden om han hittar sin nisch.

Yuichiro Fukuda. Något trevande Bach och elevaktig Paganini. Mozart var dock väldigt bra, en av de bättre Mozarttolkningarna som jag har hört i denna tävling. Samarbetet med Raija Kerppo fungerar utmärkt. Mozart spelas temperamentsfullt, inlevelsefullt och hetlevrat.

Emilie Anne Gendron. En mogen musiker, född 1984. Varje ton känns levande i Mozart, Bach tolkar hon likaspå genommusikaliskt. Paganini var välformulerad, men saknade måhända paganinisk glöd och furiositet.

Liana Gourdjia. Intressant ryska, hör till de äldsta i tävlingen (f. 1982). Det finns mycket gott i hennes sätt att frasera och hantera sin violin. Mozart spelar hon elegant, även om kadensen var egendomlig. Allt för många små missar på detaljplanet gör dock att hon kanske inte går vidare.

Danny Gu. Helt kompetent violinist, men räcker det?

Soojin Han. En aning osäker. Bach tolkar hon expressivt. För det mesta spelar hon omsorgsfullt, men för mig känns hon en aning distanserad.

Petteri Iivonen. Ett stark kandidat för semifinalen. Gör måhända små missar och oktaverna kunde vara renare, men överlag spelar han omsorgsfullt och mycket känsligt. Hans styrka är att han vågar ta risker och spela även med svagare nyanser. Iivonens klang är mjuk, inte överdrivet stor. Sin Bach tolkade han insiktsfullt med full förståelse för temauppbyggnaden i fugan. Mozart spelade han full av auktoritet och klassiskt smakfullt. I Paganinis kapris nr 11 kom hans utmärkta rytmsinne till sin fulla rätt, medan sjuttonde kaprisen genomsyrades av en stark framåtanda.

På Yles tävlingssidor går det också att se alla tävlandes prestationer i efterhand.

Det är egentligen ett stort privilegium att utannonsera detta. I Sibeliustävlingen 2010 kommer vi inte att behöva släppa en endaste en deltagare till semifinal bara för att den skulle vara tekniskt skicklig. När nivån är så här pass hög, krävs det att man har något utöver det vanliga att säga för att göra sin röst hörd.

Kvällssessionen med sex tävlande bjöd på varierande upplevelser. I synnerhet två kandidater gjorde starkt intryck på mig: 22-åriga sydkoreanskan Cho Jinjoo och blott 14-åriga Yu-Ting Chen från Taiwan.

Chen är ett fenomen. Först reagerade jag på att spelningen av Paganinis 24:e kapris inte var värst välartikulerad i inledningsfrasen. Den kändes också onödigt våldsam och skyndande. Men när jag väl kommit över inledningsskräcken, kunde jag bara hänge mig åt att njuta av hennes utomordentliga teknik. Hon spelar rysligt rent. Bach gör hon inlevelsefullt och måhända en aning kraftfullt, men ändå bra. Mozartspelningen var inte värst klassisk, men ändå bra. Till exempel rytmerna artikulerades bra. Och när hon avslutade med en annan våldsam spelning av Paganinis första kapris, undrade jag om det inte ändå var så här som Paganini var tänkt att spelas.

Men vänta ett ögonblick. Cho Jinjoo serverade en helt annorlunda Paganini, helt förstummande den med. Hon gjorde Paganinis 24:e kapris fenomenalt och helt rent. Skillnaden till Chen var att hennes tolkning var mera musikalisk med skönt utsmyckade fraser. Till och med i Paganini! Fjärde kaprisen gjorde hon inte lika rent, men nog så expressivt och välartikulerat. Hennes Bach var något slätstruken, medan spelningen av Mozart var temperamentsfull och välartikulerad även den. Så skall en Mozartkonsert låta!

Efter att ha hört 13 spelningar av Bachs violinsonater i dag, vet jag också allt bättre vad jag förväntar mig av en god Bachtolkning:
– Den får gärna vara elegisk
– Den behöver inte vara storstilad. Tvärtom får den gärna kännas avskalad och enkel samtidigt som den skall andas ett lugn.
– Rytmen får gärna vara jämt pulserande, tolkningen skall svänga
– Tolkningen skall vara livfull utan att bli för livlig
– Den skall helst vara koncentrerad och inte innehålla något onödigt

Fransmannen Jérôme Benhaim bjöd på en smakfull Bach med mycket gott enligt kriterierna ovan. Hans spelning var inte för livad, men det fanns andra aspekter som gjorde att jag kände mig ganska oberörd efter hans spel. Nikita Boriso-Glesbskys Bach var i sig fin, även om den inte kändes lika koncentrerad som Benhaims. Ewald Chaung från Kanada gjorde sin Bach sensitivt, om än lite långrandigt, medan Sebastian Casleanu spelade med lite för stor ton och lite för kraftig stråke för min smak.

Det intressanta är att ganska få asiater serverar Bachtolkningar som skulle kännas speciellt lugna. Tvärtom gör de Bach mera storstilat, som om de bekymrade sig över att säkert uttrycka något i Bach. Det är intressant.

Här finns alltså något för envar. Bäst känns det när man känner att tolkningarna berör.

Inför musiktävlingar kan man ofta undrar över hur det går att skilja på de olika deltagarna. Nivån är ju ofta så hög och deltagarna många. Men när tionde internationella Sibelius-violintävlingen nu kört i gång, ser vi att det visst finns olika personligheter som strålar här.

Alla deltagare skall i första omgången spela en långsam sats och en fuga ur en av Bachs soloviolinsonater, första satsen ur en violinkonsert av Mozart och två kapriser av Paganini. Även om upplägget kan te sig smalt och repertoaren enformig, gör troligtvis just den här repertoaren att det blir lättare att både urskilja särdrag och avslöja svagheter.

Bland de sju första tävlande fanns i synnerhet tre starka kandidater som jag kan rekommendera för seminfinalen. 16-åriga Esther Yoo (från USA/Belgien) serverade en ytterst smakfull Bachtolkning, som kändes alltigenom skön, välformulerad och naturlig i sekvenserna, temaförekomsterna och kadenserna. Hennes Mozart hade också mycket gott, även om jag hade önskat mera musikantiskhet. Paganinikapriserna spelade hon mestadels musikaliskt, trots vissa orenheter.

17-åriga Nancy Zhoo, som intervjuades i dagens Hbl, var tekniskt helt fenomenal. Hennes Bach hade inledningsvis något av samma elegiskhet som Yoos, även om hon tog ut svängarna betydligt häftigare, både i Bach och Mozart. Det är inte svårt att bli förtjust i henne. Hennes Paganinitolkningar av kapriserna 7 och 24 var helt suveränt rena, renaste under hela förmiddagen.

24-åriga ryssen Andrej Baranov spelade sedan genomgående självsäkert och expressivt. Det finns någonting Ojstrach-aktigt över denna stora karl med stor ton. Mozart gjordes sjungande och i Bach gav han också prov på sin känsliga sida, medan Paganinikapriserna hade en viss lätthet. Dock kändes det som att han tidvis rusade framåt här.

Också bland de övriga tävlande fanns många intressanta musiker. Lettiskan Kristine Balanas gav prov på stark tolkningsvilja och gav överlag ett självsäkert intryck. Även om hennes Paganiniteknik sviktade en aning, skulle det minsann vara intressant att höra henne i semifinal, bara för att hon är en så stark tolkare.

Norskan Miriam Helms Ålien hade en viss nordisk, spelmansaktig musikantiskhet, som var intressant att ta del av. Tyvärr snubblade hon på ett och annat ställe, vilket gjorde att hon inte hamnade i främsta ledet. Lettiskan Laura Zarina var inte heller så noggrann på detaljplanet, även om hennes Bach var inlevelsefull för att inte säga passionerad. Japanskan Eimi Wakui som inledde hela tävlingen var tyvärr lite omogen med tvära kast och en överdramatiserad Mozart.

Första omgången fortsätter kl. 17 med sex nya kandidater.

38 tävlande från sjutton länder i tio dagar. Tionde internationella Sibelius-violintävlingen blir en diger upplevelse. När Yle dessutom direktsänder hela evenemanget, kan vi vänta oss att det bara är violintävling på allas läppar under nästan två veckor framöver. För den som inte besökt tävlingssidorna tidigare, kan ett besök rekommenderas: http://yle.fi/musiikki/tapahtumat/sibelius-viulukilpailu-2010/

På måndag kl. 10 inleds det hela. Då spelar bland andra Nancy Zhou som ni kan läsa mera om i måndagens Hbl. Petteri Iivonen spelar på tisdag förmiddag och Sini Simonen på onsdag eftermiddag.

Vi rapporterar mera på kulturbloggen senare.

Expressens kulturchef Karin Olsson spekulerar i dag kring vem som kunde tänkas efterträda Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister i Sverige. ”Felet med Adelsohn Liljeroth är inte att hon gillar lägre skatter, privata initiativ och företagande, utan att hon saknar en ideologisk bas för resten av sin politik”, skriver Olsson.
Det är ännu en tid till nästa val i Finland, men kanske är det ändå snart dags att säga något summerande om Stefan Wallins tid som kulturminister.

Liksom i fallet Adelsohn Liljeroth kan man kanske få en känsla av att Wallin saknar en uttalad kultursyn – man föreställer sig hur han nickar gillande i takt till Bo Kaspers Orkester – men å andra sidan är han också en utpräglad pragmatiker. Han säger ofta att han ”inte vill lägga sig i innehållet” i kulturen utan bildar i stället arbetsgrupper med kunnigt folk.

Wallin tycker själv om att räkna upp sina käpphästar (socialskydd för konstnärsstipendiater, digitalisering av småortsbiografer) men för också en dialog. Åtminstone två gånger under det senaste året har han backat reformplaner på grund av kritik från konstfolket. Det första gällde ett förslag till en ändring i upphovsrättslagen, som inte kommer att genomföras under den pågående regeringsperioden, och nu senast en förnyelse av Centralkommisionen för konst, som enligt kritikerna riskerade att ge för mycket makt åt tjänstemän på Undervisningsministeriet.

Under sin tid som kulturminister har Wallin också hunnit beställa en liten kulturrapport, som kanske inte haft desto större genomslagskraft i offentligheten, men som av allt att döma gjordes grundligt. En stor reform är förstås bildandet av Aalto-universitetet – allt enligt den populära tanken om synergieffekter (det fanns mycket sånt i kulturutredningen). Liknande tankar finns för övrigt för konsthögskolorna, och det kommer vi att återkomma till i morgondagens tidning.

Men vad händer efter Wallin? Kommer vi att se en ny person på posten i nästa regering? Någonting säger mig att Wallin är en av de flitigaste kulturministrar haft de senaste tio åren. Privat är han kanske ingen stor kulturkonsument, och därför är det svårt att bilda sig en uppfattning av hans kultursyn (är han konservativ? radikal?), men han är en duktig politiker som lyssnar på folk på fältet, utan att begränsa sina sakkunniga till människor med endast kommersiella intressen.

En annan tydlig egenskap – vilket bland annat Irina Krohn påpekat – är att Wallin är ”en av grabbarna”, en politiker som alldeles tydligt hör till insidegänget i regeringen. Det är inte alldeles vanligt bland kulturministrar, skulle jag tro. Och den typen av direktkanal är nog väldigt viktig för att kulturen ska ha manöverutrymme.