Det är egentligen ett stort privilegium att utannonsera detta. I Sibeliustävlingen 2010 kommer vi inte att behöva släppa en endaste en deltagare till semifinal bara för att den skulle vara tekniskt skicklig. När nivån är så här pass hög, krävs det att man har något utöver det vanliga att säga för att göra sin röst hörd.

Kvällssessionen med sex tävlande bjöd på varierande upplevelser. I synnerhet två kandidater gjorde starkt intryck på mig: 22-åriga sydkoreanskan Cho Jinjoo och blott 14-åriga Yu-Ting Chen från Taiwan.

Chen är ett fenomen. Först reagerade jag på att spelningen av Paganinis 24:e kapris inte var värst välartikulerad i inledningsfrasen. Den kändes också onödigt våldsam och skyndande. Men när jag väl kommit över inledningsskräcken, kunde jag bara hänge mig åt att njuta av hennes utomordentliga teknik. Hon spelar rysligt rent. Bach gör hon inlevelsefullt och måhända en aning kraftfullt, men ändå bra. Mozartspelningen var inte värst klassisk, men ändå bra. Till exempel rytmerna artikulerades bra. Och när hon avslutade med en annan våldsam spelning av Paganinis första kapris, undrade jag om det inte ändå var så här som Paganini var tänkt att spelas.

Men vänta ett ögonblick. Cho Jinjoo serverade en helt annorlunda Paganini, helt förstummande den med. Hon gjorde Paganinis 24:e kapris fenomenalt och helt rent. Skillnaden till Chen var att hennes tolkning var mera musikalisk med skönt utsmyckade fraser. Till och med i Paganini! Fjärde kaprisen gjorde hon inte lika rent, men nog så expressivt och välartikulerat. Hennes Bach var något slätstruken, medan spelningen av Mozart var temperamentsfull och välartikulerad även den. Så skall en Mozartkonsert låta!

Efter att ha hört 13 spelningar av Bachs violinsonater i dag, vet jag också allt bättre vad jag förväntar mig av en god Bachtolkning:
– Den får gärna vara elegisk
– Den behöver inte vara storstilad. Tvärtom får den gärna kännas avskalad och enkel samtidigt som den skall andas ett lugn.
– Rytmen får gärna vara jämt pulserande, tolkningen skall svänga
– Tolkningen skall vara livfull utan att bli för livlig
– Den skall helst vara koncentrerad och inte innehålla något onödigt

Fransmannen Jérôme Benhaim bjöd på en smakfull Bach med mycket gott enligt kriterierna ovan. Hans spelning var inte för livad, men det fanns andra aspekter som gjorde att jag kände mig ganska oberörd efter hans spel. Nikita Boriso-Glesbskys Bach var i sig fin, även om den inte kändes lika koncentrerad som Benhaims. Ewald Chaung från Kanada gjorde sin Bach sensitivt, om än lite långrandigt, medan Sebastian Casleanu spelade med lite för stor ton och lite för kraftig stråke för min smak.

Det intressanta är att ganska få asiater serverar Bachtolkningar som skulle kännas speciellt lugna. Tvärtom gör de Bach mera storstilat, som om de bekymrade sig över att säkert uttrycka något i Bach. Det är intressant.

Här finns alltså något för envar. Bäst känns det när man känner att tolkningarna berör.