Följer för övrigt med stort intresse med den pågående svenska debatten om hushållsavdraget. Isobel Hadley-Kamptz, som för det mesta skriver för Expressen, har en bra och ganska balanserad analys på sin blogg.

Själv har jag under våren varit ensamförsörjare på grund av att min fru studerat på annan ort. Hittills har det gått bra utan särskilt mycket utomstående hjälp, men jag skulle inte tveka att anlita professionell städare eller barnskötare om det behövdes. Däremot tror jag att själva avdraget skulle kunna bli outnyttjat på grund av en så enkel – men ack så svår – sak som pappersarbete.

Det här är ju ett typiskt handikapp bland kulturarbetare, vilket också David Karlsson tar upp i sin väldigt läsvärda bok om den svenska kulturutredningen. Även om politiker gärna skulle se att fler kulturarbetare grundade företag så är det svårt att ändra på kulturarbetares självbild, att få dem att gå in i rollen som småföretagare – helt enkelt för att kulturarbete inte alls är samma sak som att driva ett småföretag. Jag kommer att skriva mera om Karlssons bok när Stefan Wallins arbetsgrupp presenterar sin framtidsanalys av den finländska kulturpolitiken nästa tisdag.

I dagens DN kunde man annars  läsa att den svenska centern vill utöka hushållsavdraget för att gälla till exempel ihopmontering av Ikea-möbler. Avdraget är förstås i första hand tänkt att utnyttjas av handikappade och äldre människor. Det är intressant med tanke på socialdemokraternas prat om ”pigavdraget”. Är det också ideologiskt suspekt att betala någon för att bygga upp en Billy-bokhylla? Jag tror nämligen att frustrationen över Billyhyllor ganska långt trotsar klassgränserna (kanske till och med så att rika människor inte har Billyhyllor?). Själv har jag byggt så många Ikeamöbler under min livsstid att jag gott och väl kunde åka hem till folk och ta betalt för det – jag kan känna en viss stolthet över att klara av det utan svordomar, precis som jag tror att det finns folk som på riktigt gillar att städa.

Snart kommer ett gäng litteraturstuderande hit till Hbl för att bekanta sig med livet på kulturredaktionen.

Jag kommer bland annat att prata om journalistikens nya vägar – från papper till bloggen och nu, det senaste tillskottet för oss: till Facebook. Skicka en vänförfrågan, så ses vi där.

Här är en intressant story från Tyskland som jag borde ha länkat till redan häromdagen – en 17-årig författare ”lånar” av en bloggare, blir fast, och kallar det hela för helt normal ”remixkultur”.

Varför inte? Det är ju ingen nyhet att det är svårt att hitta nya uppslag inom det konstnärliga fältet. Folk remixar hela tiden. Som kollegan Saska Saarikoski skrev väldigt insiktsfullt i HS i dag har det till exempel för länge sedan gått slentrian i nidbilder av Mannerheim, även om de finska medierna (och teatrarna) inte verkar ha märkt det. Varje gång en ny Mannerheimprovokation (Mannerheim var bög! Mannerheim hade sex med hästar!) dyker upp ringer man general Gustav Hägglund och tar hans temperatur. Men också stackars Hägglund måste ju bli blaserad efter ett tag, hur mycket han än vill värna om den gode marskalkens rykte.

Själv skulle jag inte ha något emot att aldrig mera behöva läsa en nyhet om hur det går med finansieringen av en viss Renny Harlin-rulle. Så mycket problem som omgärdat den filmen så känns den redan nu lite som ett väldigt avancerat nutidskonstverk. Min gissning är att en dokumentär om hela idiotprojektet skulle bli mycket intressantare än vad själva filmen någonsin kommer att bli. Hoppas någon förstått att filma hela processen.

Nu drar det ihop sig till veckoslut och åtminstone för två av oss på kulturredaktionen innebär det att vi hejar blåvitt ikväll – inte på OS-truppen utan på Johanna Koljonen som är i semifinal i På spåret. Läs intervjun med henne här.

Angående OS har vi ringt upp några kulturpersonligheter och frågat dem om deras känslor kring spelen. ”Jag hör till dem som gillar att gå in i något som inte är världens viktigaste grej men ändå superviktigt medan det varar. När OS är över kommer det att kännas overkligt att ha varit så engagerad”, säger Monika Fagerholm och summerar antagligen väldigt bra genomsnittstittarens upplevelse av de olympiska spelen.

Några spridda noteringar under veckan som gått: Peter Englund bloggar fint om SLS-festen förra veckoslutet och om finlandssvenska ord. Själv har jag faktiskt aldrig hört ordet ”grodpingla”, så det måste vara nåt nyländskt?

Reklamkampanjen för Östersjömötet den här veckan hade en märklig retorik, vilket redan påpekats på Twitter: ”The Baltic Sea is rotting. Kick back and relax, this time the government will fix it” (minns inte den exakta ordföljden). Vad är nu detta – ska vi plötsligt inte lyfta ett finger för miljön, för att det hålls ETT luddigt toppmöte i Helsingfors?

Och slutligen – medan kulturminister Stefan Wallin snart presenterar sin nya kulturutredning har det svenska förlaget Glänta gett ut en bok om den svenska motsvarande kulturutredningen. Av de första kapitlen att döma verkar det vara precis den snabbkurs i kulturpolitik som jag letat efter när jag försökt begripa föredragningslistor och budgetkalkyler. Jag säger som jag brukar: vi återkommer till det.

Svenskfinland som en madeleinekaka för avtrubbade svenskar? Ett Thailand för kulturkonservativa? Som man kunde läsa i Hbl i morse har journalisträven Göran Skytte besökt Österbotten och skrivit en kolumn om det på ledarplats i Svd. Jag tvivlar inte en sekund på att det är fantastiskt trevligt i Korsnäs, men som en bekant skrev på Facebook: Skytte lyckas få oss som företräder det svenska Finland att framstå som museiföremål. ”Det återstår väl eljest att dra ett stängsel runt hela härligheten så kan vi på allvar börja konkurrera med Kolmården”, skrev en annan. Ja, kanske döljer det sig en hel turistnäring här: äldre svenskar som, likt Skytte, saknar det ”svenska” Sverige kan komma hit och passas upp med ursvenska repliker som ”vad önskas min herre?”.

Problemet är ju bara det att ingen pratar så, knappast i Korsnäs, och allra minst i Nyland. Skytte borde åka spårvagn med ett par Helsingforsiska gymnasister någon gång, för att se om det väcker några nostalgiska barndomsminnen.

Till något helt annat: gårdagens schlagerfinal. Jag vaknar lite sent här – men är det nån som kan säga om Heli Kajos bidrag Annankadun Kulmassa, med raden ”Miksi hymyilet vieraille ihmisille vaikka minua silität” är en direkt Smiths-referens? (”Why do I smile, at people who I’d much rather kick in the eye?”) Roligt är det i alla fall med en låt som handlar om ens gamla hemkvarter: jag vill gärna tro att Annankadun kulmassa beskriver hörnet mittemot nattklubben Lost & Found.

…läser jag på New York Times webbsida. Det finns få författare vars stilistik jag njutit lika mycket av. Räddaren i nöden och några av Salingers noveller är bland det finaste som skrivits på engelska språket. Och få romaner har haft lika stort inflytande på moderna amerikanska författarskap eller överhuvudtaget på den moderna populärkulturen som just Räddaren i nöden, eller Cather in the Rye som den betydligt mer minnesvärda originaltiteln lyder.

Så här skrev jag i en numera stängd blogg om boken när jag läste den första gången vintern 2005, lämpligt nog på ett tåg på väg mot Manhattan:

Jag läste färdigt Catcher in the Rye på tåget hem och höll på att börja tjuta för att det var så sorgligt. Det var inte dramatiskt eller nåt, men deprimerande. Vi har haft boken där hemma på svenska i flera år men jag är glad att jag läste den på originalspråk, femtiotalsöversättningar låter alltid som gamla arkivfilmer från SVT.

Holden Caulfield är egentligen inte en särskilt intressant protagonist men beskrivningen av hans dröm, som gett upphov till bokens namn, är så rörande. Caulfields syrra säger att han ska säga vad han vill bli när han blir stor och han svarar att han skulle vilja stå ute på nåt majsfält precis vid en klippa och ta emot barn innan de faller över klippan:

”Anyway, I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean – except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff…That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye…that’s the only thing I’d really like to be…”

Återkommer om detta senare. Ikväll sätter jag allt annat åt sidan och läser – kanske Franny och Zooey?

Kanske har ni redan upptäckt det – men jag märkte just att Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund har startat en blogg, ”Att vara ständig”, om sitt arbete på Akademien. Det är roliga nyheter för oss som saknat hans gamla blogg, men också ett tecken på att ett jobb på Akademien tillåter just den här kommunikationsformen. När jag intervjuade Englund i våras uttryckte han förhoppningar om att kunna börja blogga inom ämbetet.

En annan sak som Englunds arbete tydligen tillåter är pappaledighet – vilket han skriver om i det senaste inlägget. Det är något att fundera på för de ålänningar som tycker att det är omöjligt att sköta ett jobb som förvaltningschef fyra dagar i veckan, och vara pappaledig den femte.

Diskussionen om vilka ämbeten som tillåter pappaledighet är intressant på många sätt. Skulle till exempel Finland vara redo för en pappaledig statsminister? Hoss oss är det kutym att kvinnliga ministerkandidater tackar nej till viktiga poster med hänvisning till familjen. Men det är ett argument som man sällan eller aldrig hör av manliga politiker. Å andra sidan är det säkert svårt att ha en ministerpost och samtidigt ha tillräckligt med tid för familjen. En ”fyra dagar i veckan”-ministerpost är kanske ens önskvärd, däremot borde det väl vara rimligt att ministrar ska kunna vara vårdlediga i längre perioder, med vikarier. Personligen provoceras jag av att man gör rubriker på korta pappaledigheter, typ finansminister Katainens nu i januari. Tre veckor när barnet är nyfött går överhuvudtaget inte att jämföra med en rejäl vårdledighet på säg ett halvt år.

Men egentligen var det inte alls detta jag skulle skriva om, utan om Peter Englunds blogg och hans avslöjande om att hela Svenska Akademien är på väg till Helsingfors nästa vecka för att fira SLS 125-årsjubileum, och att man kommer att hålla ett historiskt torsdagsmöte: det första någonsin utanför rikets gränser.

På kulturen kommer vi naturligtvis att bevaka den ovanligt påkostade och tydligen mycket fabulösa SLS-festen (själv är jag bjuden men kommer att ägna mig åt ett betydligt billigare nöje, nämligen teater). Vi återkommer till saken.