En liten uppdatering kring talkshowkriget som togs upp i förra inlägget:

Nu verkar det alltså som att Jay Leno verkligen kommer att ersätta Conan O’Brien som programledare för The Tonight Show. Därmed hamnar vi alltså i samma situation som innan Conan tog över – med den stora skillnaden att Conan saknar ett program.

För Jay Leno innebär det här att han bryter ett löfte som han uttryckligen gav för sådär fem år sedan, då han första gången talade om att kliva ner. Frågorna hopar sig: hur länge kommer Leno att vilja ha programmet den här gången? Hur kommer någon nånsin att vilja ersätta honom?

Själv väntar jag på min ”I’m With COCO”-t-tröja som jag beställde via amerikansk postorder häromdagen (Facebook-gruppen med samma namn har redan närmare 300 000 fans). Under tiden kan vi titta på ett klassiskt klipp – filmat bara ett par kvarter från den Tölöadress där jag själv bor.

Den som verkligen vill förkovra sig i ämnet ska förresten läsa Martin Degrells summering på tv-bloggen Weird Science.

En mycket tråkig nyhet från underhållningsvärlden så här på tisdag kväll: Conan O’Brien, Finlands egen talkshowälskling, hotar att lämna flaggskeppet The Tonight Show om den krisande kanalen NBC genomför sina planer att placera Jay Leno före honom i tablån.

Detta är speciellt tråkigt eftersom Conan gjort en fantastisk insats som ny värd för Tonight Show under de sju korta månader som han haft jobbet. Alla som följt Conan på SubTV, sedermera Sub, har också kunnat konstatera att uppgraderingen från sena Late Night varit ett otroligt lyft för honom som programvärd. Han har fått en bättre studio, större gäster – och dessutom flyttat hela sin familj och i stort sett alla sina medarbetare från New York till Los Angeles. Vem som helst förstår att det inte är någon liten sak. Att Conan hotar att lämna showen om NBC placerar Jay Leno före honom är helt förståeligt. Dels har Tonight Show alltid visats på samma tid varje vardagskväll, men ännu viktigare: Leno var ju hans företrädare på Tonight Show. Det här kan inte tolkas annat än som ett bristande förtroende från NBC.

Vi följer situationen med spänning. Tack till Martin Degrell för nyhetstipset.

Gott nytt år på er. Nu är kulturen återigen bemannad efter helgerna. Själv jobbade jag lite på mellandagarna och kunde i jakten på notismaterial konstatera att till och med nöjesbyråerna håller stängt under julhelgen. Att det bortglömda Seattlebandet Soundgarden planerar en återförening – kanske – fick oproportionerligt stort genomslag under nyårdsdagen. Samt att Elton John hjälper Eminem med dennes drogproblem.

Riktiga nyheter var det däremot inte brist på. De tragiska händelserna i Sello kräver också analyser utöver nyhetsbevakningen, men att säga något i ett enskilt tragiskt fall är alltid svårt. Efter skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki var de bästa artiklarna inte analyser utan långsam, grävande journalistik – till exempel Helsingin Sanomats stora artikel om Jokelamördaren Pekka-Eric Auvinens nätvanor, som också blev nominerad till Stora journalistpriset (finns ej på nätet). Man önskar att någon med tid och resurser kunde gräva lika djupt kring Sellomördaren Ibrahim Shkupollis bakgrund.

I gårdagens HS kunde man läsa en intressant insändare av en äldre proffessor i straffrätt, som lyfte upp Finlands våldsamma förflutna som en bidragande orsak till våldsklimatet i vårt land. Att Sellomördaren var från Kosovo ändrade inte på resonemanget – Balkan är ”precis som Finland ett extremt våldsamt område”. Enligt skribenten finns det forskning som visar att Finland varit våldsammare än sina grannländer ända sedan 1700-talet.

Statistik är alltid övertygande, men är det vettigt att tala om ett ”våldsamt folk” på det här sättet? Sofi Oksanen gjorde det i dansk teve, ett uttalande som enligt professor Laura Kolbe ansågs ”ohygieniskt”. Men precis som många påpekat sade Oksanen ingenting som inte alla redan kände till. Finland är ett våldsamt land, i synnerhet när det gäller våld riktat mot kvinnor. Kolbe verkade inte så bekymrad över generaliseringen i sig, som av själva etikettsbrottet: att kritisera sitt fosterland i utländsk teve.

Vi får skäl att återkomma till detta – jag ska fråga mera av Sofi Oksanen själv när jag intervjuar henne nästa vecka.

Den senaste tidens tystnad beror – helt följdriktigt om man läser mitt förra inlägg – på att jag varit permitterad. Medan jag varit borta från redaktionen har jag firat jul med Frank Capra, blivit nyfrälst På Spåret-anhängare (finlandssvenska Johanna Koljonen är med som tävlande i år, hon skriver om sina erfarenheter här) och följt med den pågående minaretdebatten, om vilken det kunde sägas, och har sagts, mycket. Här bland annat ett inlägg av kollegan Rakel Chukri på Sydsvenskan.

Nu ska vi duka upp ett julbord av artiklar den närmaste tiden – både jul- och nyårsnoveller utlovas. Vi återkommer.

Jag läser Björn af Kleen i Expressen som skrivit en högst aktuell och ganska nedslående text om hur nedskärningarna på de svenska tidningarna börjar synas på kulturredaktionerna. Dagens Nyheter ska halvera hela sin frilansbudget, från astronomiska 40 miljoner kronor till 20 miljoner, och sparåtgärderna drabbar naturligtvis också de frilanstäta kultursidorna.

Nedskärningarna på DN har varit full synliga i tidningen på sistone. Borta är många stora intervjuer, kvar är nyhetsdelen, uppslaget ”Idé & Kritik”, scenrecensioner och essän. Åtminstone har man behållit det nödvändiga – men DN Kultur känns tunnare än någonsin.

För frilansarnas ekonomi är det här förstås en katastof. Det fanns en tid då man blickade avundsjukt på de stora svenska tidningarnas kultursidor, för deras möjlighet att köpa in fantastiskt initierade texter, men nu är det uppenbart att någonting radikalt håller på att hända. När Sveriges största dagstidning går in för så häftiga sparåtgärder kan man tolka det som ett uttryck för situationen inom hela fältet.

Björn af Kleen efterlyser mera satsningar på reportage, och som skribent håller jag med fullständigt, eftersom åsiktsjournalistisk – som den här bloggen – är ren skrivbordsjournalistik som lätt bara skapar rundgång. Men reportage hör till de allra svåraste genrerna inom de ramar som kultursidor ger. Det är dyrt och mödosamt och ibland inte alldeles lätt att hitta bra uppslag. Här i Svenskfinland finns det knappt några frilansande reportageskribenter överhuvudtaget (en del av dem publiceras i Volt). Men af Kleens förslag är definitivt en invit att initiera fler texter av den typen.

I dag gratulerar vi Johanna Holmström som får SvD:s litteraturpris – ingen liten bedrift för en finlandssvensk författare. Senast priset gick till en finlandssvensk var året 1961 och pristagaren Bo Carpelan. Läs den mastiga intervjun av Michel Ekman i Svenska Dagbladet. Och här kan ni läsa Hbls recension av Holmströms prisade novellsamling.

Grattis också till Monika Fagerholm och Sofi Oksanen för varsin NR-nominering!