Författararkiv

Konstnärliga kretslopp

Publicerad: 29/03 19:06

Häromveckan ironiserade jag över en webbdebatt i ÖT som handlade om lördagens skådespelarstrejk. Nu har samma diskussion flyttat till våra sidor – och även om man inte ska ta påståenden som att ”skådespeleri är en hobby” på allt för stort allvar, är kanske ett blogginlägg ändå på sin plats.

Det tycks nämligen finnas en väldigt begränsad syn på hur kulturekonomi fungerar därute. Naturligtvis är teatrarna i Helsingfors inte en intern angelägenhet för några få teaterbesökare (som för övrigt inte är särskilt få: försök själva få en biljett till en omtalad uppsättning på Nationalteatern). Svenska Teatern är ett bra exempel: hur en pjäs går på Svenskis märks förstås också i Helsingfors övriga ekonomi. Likadant med litteraturen: också en finlandssvensk författare kan skriva ett verk som 65 år senare omsätter en industri (Tove Jansson och mumintrollen).

Ofta är konstnärerna de som tjänar minst i det här kretsloppet. Ett klassiskt exempel är konstnärer som förväntas ställa ut på museer utan ersättning medan precis alla andra på museet får betalt (från städpersonal till kurator). Det är en gammal tradition (konstnärerna förväntas sälja sina verk) och en del försök har gjorts för att diskutera saken (Marianne Lindberg de Geer har bland annat tagit upp det i intervjuer). Många av mina musikervänner vittnar om samma frustration: ett band ska skatta sig lyckligt om skivbolaget överhuvudtaget bekostar inspelningen av ett nytt album, men studioteknikern som spelar in skivan har naturligtvis månadslön.

Därför är det förstås helt vansinnigt att tala om att högskoleutbildade skådespelare med fasta jobb skulle snylta på samhället bara för att de jobbar på en institutionsteater, helt oavsett om teatern just då råkar dra fulla hus eller inte. Det är svårt att tänka sig att Helsingfors skulle locka några människor överhuvudtaget om det inte vore för stadens kulturutbud. Teatern drar folk till krogarna, Kiasma drar folk till kafeer i närheten, osv. Och då lämnar jag förstås den helt uppenbara konstnärliga diskussionen åt sidan, den som går ut på att vi behöver kultur för att kunna leva.

Ajöss världen

Publicerad: 25/03 19:06

I det senaste numret av magasinet Filter, Sveriges i särklass mest ambitösa reportagetidning, kan man läsa en lång intervju med alltid lika intressanta författaren Per Hagman. Så här börjar texten: ”För tre år sedan stängde Per Hagman ner sitt mejlkonto och slutade använda internet. Han kastade bort sitt sim-kort till mobilen och brydde sig inte om att köpa något nytt. För att nå honom var vänner och familj tvungna att skriva brev”.

Hagman är i vår aktuell med romanen Vänner för livet och kommer säkert snart att synas i många sammanhang. Jag hörde till de som älskade hans förra, självbiografiska bok Att komma hem ska vara en schlager. Men Hufuvdstadsbladet var en av de enda tidningar som publicerade en negativ recension när boken kom ut 2004. Det minns Per Hagman som också tar också upp detta i intervjun.

Han berättar om hur han satt på pressavdelningen på Bonniers och läste recensioner från tidningar över hela Sverige. Idel hyllningar. Utom en recension – i Hbl. Men ska man tro Hagman själv var det en lättnad.

”Det var ett riktigt jävla mord på mig och min person. Jag läste den och mådde mycket bättre”.

Hela intervjun kan ni alltså läsa i Filter. Också i övrigt en bra tidning – det var till exempel här som man i förra numret lyfte på locket kring sexuella trakasserier i teatersverige, något som senare följdes upp av Sveriges radio (som gjorde en ordentligt kartläggning av läget). I går kunde man läsa att en liknande undersökning nu görs i Norge. När får vi läsa om läget i Finland?

Grattis och hej då

Publicerad: 24/03 21:17

Nu blev det en onödigt lång paus i bloggandet igen – men det hoppas jag ni har överseende med. Själv var jag i dag på Ateneum och intervjuade Anna Kortelainen som varit kurator för en stor utställning om 1910-talets Helsingfors som öppnar imorgon. Mera om det i torsdagens blad.

I övrigt har den här veckan gått i avskedets och firandets tecken. Vår musikredaktör Lena von Bonsdorff hade sin sista arbetsdag i dag, efter 29 år i tjänst på Hbl, och det firade vi med tårta, kaffe och en specialskriven snapsvisa. En musikredaktör kan inte gå i pension utan musik, resonerade vi. Men privilegiet att dricka snaps förbehölls Lena: vi andra var tvungna att återgå till jobbet.

Lena själv skriver sin avskedskolumn här. Passande nog om Mahler, en av hennes egna favoriter och dessutom 150-årsjubilar i år. Vad vi kolleger inte visste innan kaffet i eftermiddags var att det också var Lenas födelsedag just i dag.

Jag brukar tänka att Österbotten är en bra grogrund för kultur i alla former, men man undrar hur det är ställt egentligen när man läser webbkommentarerna på Österbottens Tidning, i samband med nyheten om att skådespelarna strejkvarslar?

Vi får helt enkelt komma överens om att 1) nätet är fullt av troll eller 2) alla kan inte gilla teater.

Vad gäller själva strejken och dess återverkningar återkommer vi snarast.

Veckoslutslänkar

Publicerad: 12/03 17:24

Vem hade trott att debatten den här veckan skulle handla så mycket om Lars Vilks och hans rondellhund samt yxa? Mycket har skrivits om Mohammedkarikatyrerna under veckan, men speciellt klok var kanske Ulrika Knutson i en kolumn i Fokus. Också Jonas Thente i dagens DN (ej på nätet) skrev smart om varför vi snart kommer att få se Sigourney Weaver i rollen som Jihad Jane.

Pia Ingström kommer att ha en intervju i måndagens tidning som berör frågan om Mohammedkarikatyrerna. Med det löftet lämnar vi er för veckoslutet – och med en alldeles specialgjord Spotifylista med finsk damschlager. Enjoy!

Skandaler och salamandrar

Publicerad: 11/03 14:18

I går besökte jag för första gången den stora tidningsdrakens stora glashus, i samband med att FILI – informationscentralen för inhemsk litteratur – hade bjudit in ett gäng tyska litteraturkritiker till Helsingfors. Det var roligt att träffa kolleger, både finska och tyska, och intressant att jämföra erfarenheter. I slutet styrdes snacket ganska naturligt in på Tysklands för närvarande mest omtalade litterära skandal, 17-åriga Helene Hegemann och hennes prisade bok Axolotl Roadkill. Hegemann-historien verkar innehålla allt som gör en riktigt bra story: författarens unga ålder, det faktum att hennes pappa är en tung intellektuell i Tyskland, bokens rafflande rapporter om nattlivet i Berlin (guilty pleasure-läsning för medelklassföräldrar som för sina barn till violinlektioner, enligt översättaren Stefan Moster), anklagelser om plagiat, följda av författarens prat om ”remixkultur”.

Om ett par veckor kan Axolotl Roadkill få pris på bokmässan i Leipzig. Visste ni förresten vad en axolotl är? Det är en nattaktiv mexikansk vattenlevande salamander.

Enligt Hubert Winkels, en av de tyska kritikerna vi träffade i går, är salamandern mycket efterfrågad i de tyska djuraffärerna i just nu.

Till sist: i morgon spelar brittiska Tindersticks på Tavastia. Om ni har Spotify kan ni lyssna på deras nya skiva här.

Uppdatering: Hegemann fyllde 18 för ett par veckor sedan. ”Stiläkta med ett supkalas i legendariska teknoklubben Tresor”, hälsar en av våra läsare.

Kapuscinski kapad

Publicerad: 05/03 15:57

Denna vecka i Polen: journalisten Artur Domoslawski har skrivit en bok där han utmålar Ryszard Kapuscinskidet 20:e århundradets mest hyllade reporter – som en lögnare. I sin 600-sidiga biografi Kapuscinski non-fiction hävdar Domoslawski bland annat att Kapuscinski ofta tummande på fakta, påstod att han varit vittne till saker som han inte varit vittne till, och hittade på bilder för att förstärka sin story. Kapuscinski anklagas till exempel för att ha fabricerat ett möte med Che Guevara. Kapuscinskis änka Alicja Kapuscinska försökte stoppa publiceringen av den nya boken in i det sista.

Det är förstås inte helt överraskande anklagelser: Kapuscinskis stilistiska grepp är direkt skönlitterärt, och hans idoler hade namn som Mark Twain, Ernest Hemingway och Gabriel Garcia Marquez. Kanske är det också så att varje riktigt bra berättad historia av sig själv innehåller ett visst mått av fiktion. Även om man inte fabricerar fakta väljer man bort något som skulle göra ens poäng mindre tydlig, eller själva berättelsen mindre fängslande. Översättaren Stefan Ingvarsson ser Domoslawskis bok som ett ”fadermord” i en mycket bra text i Aftonbladet i dag. Här kan ni läsa den.