Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Och din strandetikett.
På vissa landen (se tidigare Språkhyfs) använder man simkostym, på andra inte. Men är man på en sydfinlandssvensk väns lande vet värdfolket att det heter simkostym, eller simppare. Rikssvenskar, österbottningar och unga människor kanske anser att simkostym låter komiskt, och att det heter baddräkt. Låt dem anse.
Frågan när simkostym bör användas för oss in i den borgerliga diskretionens hjärta. På många håll i Åbolands och Sibbo skärgård är regeln vid egen strand att man simmar utan fast grannens brygga skulle ligga på fem meters avstånd och grannen på bryggan. Viktigt då är att båda måste veta, med samma slags säkra och ordlösa intuition som ansågs beteckna britters överlägsna követt, vilkendera av två situationer det är frågan om. Antingen hälsar man artigt, och den som har för avsikt att simma ikläder sig diskret sin simkostym. Eller så låtsas man inte om varandra, och simmaren simmar naken. Att först hälsa och sen simma naken – ni hör själv hur det låter. Om man är på så långt avstånd att bara en ordlös hälsning med höjd hand är aktuell, kan man i vissa fall överväga att nakenbada, dock diskret (gå i snabbt och bakom bryggan). På grannens strand landstiger man utan simkostym bara om alternativet är drunkning.
I vissa österbottniska subkulturer gäller särskilda regler för när man går i direkt efter bastun – alltid naken, oavsett allt.
Liknande regler gäller, mutatis mutandis, inom familj och släkt. Fundamentet är att man inte låtsas om vare sig att man ser eller blir sedd. Och om någon passerande båtförare saktar ner farten för att glo vet man att den är en utböling och tölp.
På delad servitutsstrand måste man ha simppare, om man inte är säker på att man är ensam. Har man misstagit sig och blir ertappad är grundregeln för båda parter den vanliga – inte göra nummer.
Pia Ingström
pia.ingstrom@hbl.fi
Samlat språkhyfs på hbl.fi/sprakhyfs

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Nu ska vi lära oss om lande.

Helsingforsfinlandssvenskans ”lande” låter likadant som den finska helsingforsslangens ”lande” men betyder något helt annat. När äldre finnar säger ”landella” (eller ”pöndellä”, fr. svenskans ”bonde”) menar de helt enkelt ”på landsbygden”. 

Det finlandssvenska ”lande” är något annat och böjs så här: ett lande, landet, landen, landena. Som i: ”På vårt lande tömmer vi tuppen på våren/hösten/två gånger per år.” ”Ert lande är större än vårt.” ”Vi har två landen, ett i Noux och ett i Nagu.”

Ett lande är alltså ett sommarställe, och kan vara en fanerkoja som hålls ihop med häfstift och jesustejp (rikssv. ”gaffa”) , en stuga eller en herrgård. Det som gör ett lande till ett lande är mentaliteten. Ett lande är en heterotopi, en annan plats av särskild helig karaktär. Som ingift ska man inte stövla in på makens/makans släktlande hur som helst: börja härja om rörläggning och solpaneler, kräva att brunnsvattnet ska testas, ersätta Myrna-servisen från en auktion på 60-talet med praktiska muminmuggar. 

Uttalar man sig förklenande om belysningsförhållandena på en älskad persons barndomslande (att huset ligger på öns mörkaste plats) kan det hända att man får portförbud dit. Är man bjuden till nån bekants lande skall man inte stiga upp tidigt på morgonen och börja räfsa på egen hand, för alla landen har sina egna regler för hur hårt man får räfsa. 

Nästa gång lär vi oss hur man simmar på de sydfinlandssvenska landena. 

Pia Ingström 

pia.ingstrom@hbl.fi