Arkiv för juli 1st, 2009

Språkhyfs: Modernism

Publicerad: 01/07 15:39

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Vi har lärt oss kiva svansföring, nu lär vi oss något nytt.

Termen ”modernism” låter som om det skulle handla om någonting modernt, men det gör det inte. Modernismens rötter finns i det sena 1800-talets konstriktningar som impressionism, symbolism och expressionism. Man talade först om ”modern konst”, vilket den då också var, och med det unga 1900-talets riktningar kubism, futurism och surrealism började termen modernism komma i bruk för konst som avstod från fotografisk verklighetsavbildning. Konstens uppgift ansågs vara att spegla andliga, s.k. inre värden, inte den yttre, synliga verkligheten, eller som Paul Klee uttryckte det: ”Konst gör det osynliga synligt.”

Då denna konst med visst fog kunde beskyllas för att vända sig såväl ifrån samhället och den levande, aktuella verkligheten som från den historiska kulturskatten uppstod en motreaktion, som har kallats ”postmodernism”. Nu dög historiska element lika väl som social tendens, samtidigt som modernismens bildkonstautonoma aspirationer kastades i papperskorgen. I dag används begreppet modernism i konsthistorien generellt för konsten från 1900-talets förrra hälft och i populära sammanhang för all konst som inte ser ut som folk tycker att konst borde se ut.

Erik Kruskopf

Språkhyfs: Svansföring

Publicerad: 01/07 15:37

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I går var det kiva, i dag lär vi oss höja. (Texten publicerades i papperstidningen den 24.6.)

För några år sedan berättade någon politisk kandidat om sitt främsta mål som var att ”höja svansföringen”. Om det uttrycket har något innehåll, är det inte genom vad det direkt berättar, för det enda konkreta innehåll det har är väl ”jag vill försöka vara duktigare än de icke-duktiga”.

I Svenska Dagbladet talades det analogt vid något tillfälle om att ”höja lägstanivån”.

Uttrycket ”svansföring” får sin enda betydelse genom sina konnotationer. Om någon talar om ”svansen i vädret” tänker jag på Nordens kändaste katt Pelle Svanslös, som trots att han saknar denna kroppsdel blir hjälte inför ovänkatterna, vars ständiga tillkortakommanden snarare får deras svansar i vädret att framstå som, ett svansande.

Och då kommer vi till andra konnotationer hos ordet svans som kanske är ofrivilliga. Om det första djur man tänker på är hund och inte katt får en rörlig svans i vädret en helt annan funktion. Vilken politiker vill säga att den själv svansar. Ändå är ”lobba” i praktiken kanske inte så långt från ”svansa”.

Ännu mer ovälkomna kan associationerna bli om man t.ex. visualiserar bilden på en viss t-tröja jag emellanåt ser gå förbi, med några glada kattansikten framtill, och på baksidan några lyfta svansar med färska bajsspår.

Robin Valtiala

Språkhyfs: Kiva

Publicerad: 01/07 15:36

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Vi inleder serien med ”kiva”. (Texten publicerades i papperstidningen den 23.6.)

Bland gamla böcker i mitt barndomshem fanns en sorgligt pedagogisk bok som hette Kiva Kalle.

Det intressanta med den boken är att det är den enda finlandssvenska bok jag kommer på som har ett finskt ord i titeln, dessutom ett med kort vokal plus kort konsonant, otänkbart i rikssvenskan som så gott som alltid är normen för vårt litterära språk.

Fast det finns kanske de som säger ordet med långt i? Jo, det var visst någon äldre finlandssvensk på Helsingfors Arbis.

”Kiva” är irriterande för att det låter så malplacerat i nästan alla svenska meningar, oberoende av talarens rytm. Särskilt när man böjer det. Ingen tycks kunna bestämma sig för hur det ska sägas när det böjs på svenska, bara att det ska böjas. ”Kivoga” kan sägas med finskt o, svenskt o, eller till och med med svenskt u vilket blir klassisk Svenska Teatern-diktion eller en parodi på den. ”Kivat” har väl alla finlandssvenskar i Helsingfors någon gång sagt eller haft roligt åt att man säger, de flesta har troligen gjort båda två.

I Kiva Kalle böjdes inte ordet kiva, trots att det stod skilt och alltså bör ses som en bestämning och inte en del av namnet. Jag medger att ”Den kivoge Kalle” inte skulle ha låtit bättre. Allra mest irriterande är ”kiva” för att det trots allt alltid hittar sin väg in i alla ens meningar, även när man planerat att inte säga det. Som en sten som måste vara i ens sko, genom ett direktiv man inte vet varifrån det kom.

Robin Valtiala

Verskedjan, första juli

Publicerad: 01/07 00:59

I dag inleder vi kulturens sommarserie Tripp trapp tre med Lars Huldén, Henrik Huldén och Stella Parland. Trion kommer att bidra med verser i stafettform varje tidningsdag i juli månad. Alla snuttar publiceras på kultursidorna men också här i kulturbloggen. Först ut är Henrik Huldén:

1.
Kedjans början är en pärs
orden flyger härs och tvärs
ändå vill jag inget mera
än att formulera
sommarns väsen i en vers.

Henrik Huldén