Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång tyglar vi ogräs i trädgården.
Lika säkert som sommaren kommer växer ogräset till sig i trädgården. När naturen fått grönska en stund är det ändå dags att plocka fram trimmer och sax. Nu ska hagens vildvuxna plantor jämnas med marken!
En årligen återkommande sommarsyssla är bragdjobbet att klippa häcken. Det är av yttersta vikt att ansa häcken, eftersom en för yvig häck ju är till fara för omgivningen. Den försämrar bland annat synen för bilisterna.
Ända sedan gymnasietider har jag i slutet av varje sommar stoltserat med att min semester gått åt till att klippa häcken. Det dröjde inte länge förrän ”klippa häcken” blev ett stående – och tvetydigt – uttryck. Nog ska ju också häcken klippas i tider då all växtlighet och behåring är såå 70-tal!
Rakat är bäst. Det tycker ju till och med ex-utrikesministern Ilkka Kanerva, som i tiderna högst angeläget frågade om trädgården var omskött.
Men hur ska den grönfingrade uttrycka sig för omvärlden för att inte uppfattas som en pervers hårborttagare? Hur ska han säga att han klippt häcken och ansat buskarna – och verkligen gjort det och ingenting annat?
Kanske det bästa vore att tala om att man ”jobbat i trädgården och sågat ner grenar”?
Och då alla kringgående uttryck är använda kan man i värsta fall säga att man ”häckt klippen”. Det är en neutral form och en typ av eufemism, men likväl kanske för kryptisk?
För utförliga tips om häckklippning har webben svar på alla frågor, bland annat under rubriken ”hur du tar hand om din häck”. Du får tips om den fria och den formade häcken. I längden kan den fria häcken bli för bred, heter det, medan den formade håller häcken smal. Ansa alltså enligt smak och behag – men välj dina formuleringar väl!
Rasmus Kyllönen
09-1253 251, rasmus.kyllonen@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång går vi till rammakaren.

När man ramar in en teckning, ett grafiskt blad eller kanske ett fotografi används ofta en kartong, vanligen vit, i vilken det skärs ett fyrkantigt hål för bilden. Kartongbiten kallas passepartout. Den håller bilden på plats, och bildar också en lämplig kontrast som framhäver bildens nyanser. På fackslang i Finland heter det ”paspis”, vilket är bra att veta om man för sin bild till en rammakare.
Vill man göra en sådan själv skall man helst skaffa ett syrafritt material, för att inte bilden med tiden skall ta skada. Kartongen skall också ha tillräcklig tjocklek så att bilden inte ligger direkt mot glaset.
Varför det heter just passepartout är oklart. Ordet betyder ju egentligen en passersedel, ett pass, som ger innehavaren rätt att passera överallt, ”par tout”. Kanske avses att bilden syns, fastän den är skyddad av kartong? Eller att bilden lättare kan transporteras om den är skyddad på detta sätt? Plats för flera förklaringar.
Erik Kruskopf
kultur@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Denna gång korrigerar vi ett missförstånd.
Liksom många andra konsttermer bygger också beteckningen ”kubism” på ett missförstånd. Cézanne skrev en gång till en yngre kollega att man bör tolka naturen med cylindrar, koner, sfärer, det hela satt i perspektiv. Några unga tog detta på allvar (själv målade Cézanne aldrig så) och utvecklade sitt måleri i riktning mot geometriskt förenklade former.
Sommaren 1908 målade Georges Braque i Sydfrankrike på ställen där också Cézanne arbetat, och då hans bilder inte godkändes till höstsalongen ställdes de ut hos konsthandlaren Kahnweiler i Paris. En kritiker skrev då att Braque i bilderna reducerade motivet till ”små kuber”, och därmed var riktningen namngiven.
Den utvecklades sedan av Braque och Picasso, och fastän kuber är svåra att upptäcka i deras målningar kom deras konst från åren 1908–14 att kallas ”kubism”. Den egentliga kubismen upphörde efter första världskriget eller uppgick i andra stilar men har satt sina spår i den mesta abstrakta konst som sedan dess sett dagen.
Allt måleri där motivet är förenklat till kantiga former är inte kubism. På sin höjd kan sådana bilder kallas ”kubistiska”.
Erik Kruskopf
kultur@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. I dag varnar vi för glupskhet på Sverigebåten.
Högsäsong råder för färjetrafiken över Ålands hav och trängsel kring de dignande bufféborden är ofta olidlig. I färjornas matsalar märks ingen större skillnad mellan finländare och svenskar – alla verkar vara överens om vikten av att förse sig med så mycket mat som möjligt ”för att stå sig” antingen över den kommande dagen, eller över natten.
Men där vi talar om stående bord väljer svenskarna att prata om gående bord. Det stående bordet är en finlandism, härledd från finskans seisova pöytä (som inte heller det är korrekt, seisomapöytä heter det) och betyder motsatsen till att bli serverad medan man sitter till bords. Däremot är det givetvis så att man sätter sig till bords efter att rikligt ha försett sig vid det stående bordet.
Det gående bordet är en mycket roligare språkbild även om matgästerna kring ett buffébord tenderar att otåligt knuffa varandra framåt i stället för att civiliserat röra sig i ordnade led.
Nackdelen med stående och gående bord är hur som helst att de flesta tenderar att äta för mycket. Den som har vett att hejda intaget av föda mår bättre än matvraken.
Synonymen smörgåsbord har för övrigt slagit igenom i det engelska språket, ofta då i helt andra sammanhang än matmässiga. I The New Yorker läste jag förra veckan en annons som gjorde reklam för en samling med de bästa artiklarna ur tidskriften – ett ”smorgasbord of published work from every age”.
Annika Hällsten
tel 09-1253 232, annika.hallsten@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd.
”Livsstil” verkar att ha ersatt 90-talets ”kommunikation” som främsta modeord.
Över det ordet fanns alltid något så rörande hoppfullt, som hängde ihop med att den blyge nordbon skulle integreras. I förlängningen användes det, på grund av sin värdeladdning, i alla möjliga sammanhang där det ibland blev obegripligt. Jag minns en presentation av ett datorprogram där man kunde göra ”kommunikationsskulpturer”.
Eftersom det här årtiondet snart är slut hoppas jag att ordet ”livsstil” snart igen blir ersatt av något annat. Tidigare fanns det ofta i ”livsstil” en moraliserande biton, bestämningsorden kunde vara vild, slarvig, oregelbunden etc. I dagens ”livsstilsprogram” har ordet fått ganska annorlunda bitoner. Man får följa med hur experter gör om någons hem eller trädgård, man får se före och efter och förväntas tycka att efter är vackrare och mysigare än före. När det gäller tidningar verkar ”livsstil” gå ut på att man ska känna någon sorts bubblande glädje som alstrar sig själv medan man läser, och glömma hur ytligt innehållet kanske är.
”Livsstil” i sin nya tappning är ett lika manipulativt begrepp som tidigare. Men nu är de dolda förväntningar det innehåller inte av puritansk natur, de går tvärtom ut på att man inte får vara tråkig. Och vad som är tråkigt, det avgör konsulterna. Ingen av dem har någonsin blivit rik och berömd på att andra sitter och fördjupar sig.
Robin Valtiala
kultur@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Och din strandetikett.
På vissa landen (se tidigare Språkhyfs) använder man simkostym, på andra inte. Men är man på en sydfinlandssvensk väns lande vet värdfolket att det heter simkostym, eller simppare. Rikssvenskar, österbottningar och unga människor kanske anser att simkostym låter komiskt, och att det heter baddräkt. Låt dem anse.
Frågan när simkostym bör användas för oss in i den borgerliga diskretionens hjärta. På många håll i Åbolands och Sibbo skärgård är regeln vid egen strand att man simmar utan fast grannens brygga skulle ligga på fem meters avstånd och grannen på bryggan. Viktigt då är att båda måste veta, med samma slags säkra och ordlösa intuition som ansågs beteckna britters överlägsna követt, vilkendera av två situationer det är frågan om. Antingen hälsar man artigt, och den som har för avsikt att simma ikläder sig diskret sin simkostym. Eller så låtsas man inte om varandra, och simmaren simmar naken. Att först hälsa och sen simma naken – ni hör själv hur det låter. Om man är på så långt avstånd att bara en ordlös hälsning med höjd hand är aktuell, kan man i vissa fall överväga att nakenbada, dock diskret (gå i snabbt och bakom bryggan). På grannens strand landstiger man utan simkostym bara om alternativet är drunkning.
I vissa österbottniska subkulturer gäller särskilda regler för när man går i direkt efter bastun – alltid naken, oavsett allt.
Liknande regler gäller, mutatis mutandis, inom familj och släkt. Fundamentet är att man inte låtsas om vare sig att man ser eller blir sedd. Och om någon passerande båtförare saktar ner farten för att glo vet man att den är en utböling och tölp.
På delad servitutsstrand måste man ha simppare, om man inte är säker på att man är ensam. Har man misstagit sig och blir ertappad är grundregeln för båda parter den vanliga – inte göra nummer.
Pia Ingström
pia.ingstrom@hbl.fi
Samlat språkhyfs på hbl.fi/sprakhyfs