Landade precis i östra Skåne – närmare sagt Kristianstad, en ort vars namn är nästan omöjligt att uttala om man är finlandssvensk. ”Kri-sjann-sta” heter det – men med ett skarpt sch-ljud (som i ”plysch” på rikssvenska).

Nå, lyckligtvis behöver man inte gå omkring och säga det. Det är bokfestival här – två dagar med uppläsningar och seminarier. Många bra namn, bland annat Anne Swärd, vars senaste bok jag hyllade i en recension i våras. Också Kristian Lundberg skulle ha varit här, Malmöpoeten som ifjol fick ett fint kritikermottagande för sin självbiografiska roman Yarden – en mörk barndomsskildring och rasande politisk bok om Lundbergs tid som anställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. Läste den själv på flyget till Köpenhamn i dag. När jag satt i tåget upp mot Kristianstad ekade boken som en stum smärta över hela Skåne.

Tyvärr har Lundberg ställt in ikväll. I stället ska jag snart gå och lyssna på paret Lars Kepler som förmodligen kommer att fylla hela Kristianstads Konserthus. Imorgon fortsätter det – då ska jag själv också stå på scen en liten stund.

Författarparken i bortre Tölö har länge sökt ett skäl för sitt namn – annat än att den ligger i backen mellan Minna Canths gata och Topeliusgatan. Imorgon klockan 10 invigs parken igen: nu har varje bänk fått en plakett som anknyter till det litterära livet. Och inte bara till litteraturen med stort L, kanske framför allt till bokbranschen med stort B. Den som det numera är så populärt att tala om i stället för om böcker.

Varje bänk representeras av ett förlag eller en aktör inom branschen, ibland åtföljd av en dikt (men inte alltid; Otava har bara sin logotyp på sin bänk). Här finns också en bänk som förlänas Akademens numera pensionerade chef Stig-Björn Nyberg, som på bänken kallas ”Kirjakaupan suurmies” (”Bokhandelns storman” är kanske inte en riktigt bra översättning, men ditåt). På Nalle Nybergs bänk hittas en dikt som inte har någon avsändare – kan det vara Nyberg själv som skrivit den? Klicka på bilden för att läsa hela.

Trevligast är Anders Cleve-bänken, som inte solkas ner av några kommersiella logotyper: här står bara med små bokstäver ”Finlands svenska författarförening rf”. Att bokmässan i Helsingfors fått en egen bänk må vara motiverat ur sponsorsynpunkt, men bidrar knappast till parkens litterära atmosfär. I stället är det ju direkt stressande. Kunde inte sponsorerna ha nöjt sig med att nämnas i tacktalen på invigningen? När Helsingfors äntligen får en park med lite offentlig poesi så behöver vi faktiskt inte genast påminnas om var böckerna går att köpa.

Man kunde kanske tro att vi finländare skulle besparas nyheter om det som händer i kulisserna på det svenska hovet, men icke – när de svenska kvällstidningarna genomför ett paradigmskifte och skriver upp till elva sidor om prinsessan Madeleines fästmans påstådda otrohet följer de finska kvällstidningarna snabbt efter. I morse kunde man i en av de inhemska blaskorna läsa en tiopunktslista som dekonstruerade hela förloppet. På löpsedeln kunde vi läsa att fästmannen, i sann Matti Vanhanen-stil, inte mindes någonting av det hela.

Svenska hovet är kanske Sveriges motsvarighet till den isländska vulkanen Eyafjallajökull? Sprider sin uråldriga nordiskhet över de skandinaviska riksgränserna utan att vi ens bett om det. Här har vi ju varken arkaiska kungahus eller dito vulkaner.

Om man får rekommendera en artikel i dag – förutom Pia Ingström om Aila Meriluoto-biografin – så blir det nog Anna Rotkirch om Alice i Underlandet i senaste nummer av Ny Tid. Rotkirch har tydligen, precis som jag, väldigt svårt för Tim Burtons aktuella tolkning. För mig är det extra smärtsamt att konstatera att varje ny Burton-film är en besvikelse, eftersom hans tidiga 90-talsfilmer betydde så oerhört mycket för hur min personliga smak och konstsyn formats.

Rotkirch skriver att Alice i Underlandet inte handlar om att hitta sig själv utan att ”förlora sig själv”, hon är skeptisk till alla psykologiska och politiskt korrekta tolkningar – det är bra sagt, det förklarar varför det blir så krystat när Burton försöker placera in hela berättelsen i ett begripligt värdesystem. Men samtidigt tyckte jag att filmens problem också fanns på andra plan. Dels tror jag inte att det är en story som gör sig alldeles bra på film, dels blev det alldeles för opersonligt, visuellt-tekniskt drivet, plus att 3D-formatet var direkt ansträngande för ögonen och hjärnan.

Vill man se en mer engagerande Alice-figur ska man i stället hyra Burtons Beetlejuice (1988) – den är minst lika anarkistisk som Carolls klassiker men med Burtons egna, personliga stämpel. En vackert skruvad logik (det udda behöver inte förklaras!) och Winona Ryder som en urgotisk Alice.

Nej, så chockade blev vi inte av Sofi Oksanens NR-pris att det krävde en två veckors tystnad här på bloggen. Däremot har påskhelgen och lite allmän krasslighet föranlett att jag själv med nöd och näppe hunnit med arbetstakten för själva papperstidningen. Veckorna som gått har ju varit intressanta – Viirus fick äntligen en ny, fast ensemble, utnämningen av Kiasmachefen fick en helt oväntad vändning (vilket fick kulturminister Stefan Wallin att jämföra hela utnämningen med ett travlopp) och två mångsidiga kulturarbetare gick bort (Malcom McLaren och Kerstin Thorvall).

Jag har alltid varit imponerad av Thorvall som damtidningsillustratör, allt sedan jag hittade modebilder som hon tecknat i en trave tidningar som fanns i min farmors källare. Av Thorvalls litterära produktion är det speciellt ett verk jag minns, och det har ingenting att göra med hennes orädda vuxenprosa att göra (är hon inte lite som Sveriges Märta Tikkanen?). Anders, nästan 4 heter boken som vi läste sönder när jag vara barn. Senare har jag läst den för mina egna barn och den har varit minst lika uppskattad då.

Min egentliga tanke med detta blogginlägg var att länka till en läsvärd text i Aftonbladet. Katrine Kielos skriver om den polska flygkraschen här. Det slår en när man läser: tänk om den polske presidenten helt enkelt vägrade nödlanda i Minsk av någon helt obetydlig, fåfäng orsak? Hade den här tragedin utspelat sig i en Ian McEwan-roman hade det garanterat varit förklaringen.

Inte helt oväntat går Nordiska rådets litteraturpris i år till Sofi Oksanen. Mycket välförtjänt, förstås, eftersom Puhdistus (Utrensning) är en sådan där stor, spännande och tät roman som alla drömmer om att läsa, skriva, förlägga…

Boken gör segertåg runt Europa just nu. Ett enda litet minus i yrseln: när ska Oksanen hinna skriva nästa bok? Man får hoppas att NR:s prispengar ger henne möjlighet att ta ledigt så småningom.

Men, alltså, stort Grattis till Oksanen! Här är en rätt färsk intervju med pristagaren.