Om man får rekommendera en artikel i dag – förutom Pia Ingström om Aila Meriluoto-biografin – så blir det nog Anna Rotkirch om Alice i Underlandet i senaste nummer av Ny Tid. Rotkirch har tydligen, precis som jag, väldigt svårt för Tim Burtons aktuella tolkning. För mig är det extra smärtsamt att konstatera att varje ny Burton-film är en besvikelse, eftersom hans tidiga 90-talsfilmer betydde så oerhört mycket för hur min personliga smak och konstsyn formats.

Rotkirch skriver att Alice i Underlandet inte handlar om att hitta sig själv utan att ”förlora sig själv”, hon är skeptisk till alla psykologiska och politiskt korrekta tolkningar – det är bra sagt, det förklarar varför det blir så krystat när Burton försöker placera in hela berättelsen i ett begripligt värdesystem. Men samtidigt tyckte jag att filmens problem också fanns på andra plan. Dels tror jag inte att det är en story som gör sig alldeles bra på film, dels blev det alldeles för opersonligt, visuellt-tekniskt drivet, plus att 3D-formatet var direkt ansträngande för ögonen och hjärnan.

Vill man se en mer engagerande Alice-figur ska man i stället hyra Burtons Beetlejuice (1988) – den är minst lika anarkistisk som Carolls klassiker men med Burtons egna, personliga stämpel. En vackert skruvad logik (det udda behöver inte förklaras!) och Winona Ryder som en urgotisk Alice.