Arkiv för september, 2009
Samlade Westö-länkar
Publicerad: 11/09 18:34Det svenska mottagandet av Kjell Westös nya bok, som hade recensionsdag i dag, är en sak som jag gissar att intresserar många läsare av denna blogg. Vi finlandssvenskar försöker ju hålla reda på hur det går för våra egna kulturutövare utomlands. Eller som man på sextiotalet kunde läsa i en Hbl-notis om Allan Schulman: »Vi försöker hålla reda på våra emigranter: smugglare, knivskärare osv.«
Själv prenumererar jag på Sydsvenskans kultursidor i pdf-form och kunde redan tidigt imorse läsa Jens Liljestrands recension, en övervägande positiv text som lyckades ta upp flera intressanta spår på ett ganska begränsat utrymme. Jag tänker i synnerhet på resonemanget kring 68-generationen (eller, som man säger i Sverige: fyrtiotalisterna) och dess påstådda gemenskap. Liljestrand skriver:
Framförallt ruckas min nedärvda föreställning om en samhörighet hos fyrtiotalisterna. Westös huvudpersoner är, som romantiteln säger, i djupet av sina själar isolerade, oavsett om de är på väg upp eller ner i hierarkin, lämnade vind för våg i en värld full av främlingar.
Det här påminner om det resonemang som Anna-Lina Brunell för i sin recension i dagens Hbl – det om »det själsliga mörkret i sisuns förlovade land«.
I flera svenska tidningar har Westö i dag fått ett strålande mottagande. »En stor roman om tiden« skriver Svenska Dagbladets Mats Gellerfelt, medan Arbetarbladets Therese Eriksson kallar boken för »En underbar tripp till Helsingfors« (ordet »tripp« känns lämpligt om en bok där en del av dialogen nog förs i en haschdimma liknande den i teveserien That 70’s show). Och så har vi Jesper Högström i Expressen – en kritiker som bevisligen har god finlandskännedom och som ofta efterlyst stor episk romankonst – som dock inte är helt övertygad. Men det kan hända att Högström har fått en viss överdos av finska manliga berättare på sistone – här recenserar han mycket finurligt Jörn Donners senaste bok.
Hemmaplanstryck
Publicerad: 11/09 18:08Kanske det bara är jag som är extra kritisk när de finländska körerna står på scenen, men den här gången var de inte övertygande. Klangerna var en aning kalla helt enkelt. Och det gällde både Kaamos-kören under ledning av Dani Juris och Addictio under ledning av Anna Toivakka.
Båda körerna är relativa nykomlingar på den finländska körhimlen. Addictio grundades hösten 2005 och Kaamos ett par år senare, hösten 2007.
Det är glädjande att se vilken framträdande plats samtidmusiken haft på tävlingsprogrammen här. Dock är nyckelordet variation och därav kom det sig att Kaamos-körens program kändes rätt tilltalande. Speciellt Brahms kändes som ett välkommet inslag bland all samtidsmusik. Inledningsvis var kören mycket övertygande i Willy Burkhards Herr, wie lange willst du mein so gar vergessen? Också Toivo Kuulas Venelaulu var ett piggt inslag. Mot slutet blottlades dock svagheterna i Rautavaaras Credo: klangen brast vid flera tillfällen, likaså var det problem med tändningen av tonerna. Brahms All meine Herzgedanken tolkades dock vackert med fina bågar.
Akilleshälen i Addictio-körens tävlingsprogram tycks ha varit enfaldigheten, att man körde med för mycket likadan musik. I och för sig var det roligt att höra Poulenc och Palestrina men att dessutom blanda in mera medeltidsmusik av Clement Janequin med sin obsessivt repetitiva Le chant des oiseaux resulterade i för mycket av samma vara. Jag hade också önskat en annan tonbildning i Palestrina, kanske en litet smalare ton.
Den värme jag hade önskat mera av hos de inhemska körerna fanns det gott om i New Dublin Voices sång under ledning av grundaren Bernie Sherlock. Inte heller NDV är någon lastgammal kör (grundad 2005), men har alltjämt en fin klang. Det varma intrycket kan förstås delvis bero på en så enkel sak att kören rent konkret tar ett steg närmare publiken, men visst beror det på tonbildning också! Flera av sopranerna har ett snabbt och intensivt vibrato, vilket ger ett lite svajande intryck på sina ställen utan att ändå bli störande. Deras tolkning av de två satserna ur Kokkonens Laudatio Domini var kanske den bästa hittills. Och Lauri Mäntyjärvis Double, Double Toll and Trouble blev till en snygg avslutning, fartfylld och rytmisk! De har en god anda och lämplig sväng!
Ännu har vi fyra körer kvar, bland andra de båda baltiska körerna: Choros Amici, Voces Musicales, Ungdomskören Maska och Kammerkoret Hymnia.
Nordisk inledning
Publicerad: 11/09 16:28Nu när första setet i Harald Andersén-tävlingen är avklarat kan vi redan glädja oss åt den höga nivån och rätt intressanta framföranden. Lone Larsens Voces Nordicae ineldde med en folkmusikalisk trudelutt (Turlutte 33) åtföljd av de två satserna ur Kokkonens Laudatio Domini och John Rutters Hymn to the Creator of Light. Kören låter mycket bra i det höga registret liksom i det djupa registret. Kokkonensatserna var dock avslöjande och visade att man ännu kunde ha filat en del.
Karin Oldgrens S:t Johannes kammarkör sjöng ett fint program och visade på ett mustigt djup i klangen, speciellt i Eric Whitacres Water night. Francesco Militas Bitte nicht var ett snyggt och snitsigt litet stycke medan David Langs again var mera meditativt. Ett gäng skirande sopraner bär definitivt upp den här kören!
Norska Schola Cantorum under ledning av Tone Bianca Dahl gjorde också väl i från sig. Morten Lauridsens Six Fire Songs var en aning tråkigt men Per Nørgård Wiigen-Lied ur Wie ein Kind var desto intressantare med sina afrikainspirerade konsonanter.
Nu kommer fortsättningen!
På väg att börja
Publicerad: 11/09 15:03Vi är inne i salen på Sibelius-Akademin och Harald Andersén-kammarkörtävlingen är på väg att börja. Det är rikligt med publik i salen. Bådar gott. Mycket körmänniskor här. Trevligt! Vi rapporterar mera på pausen.
Fem frågor till Lone Larsen
Publicerad: 10/09 20:40
Voces Nordicae gästar Helsingfors under helgens körtävling. Foto Per Kårehed.
Lone Larsen. Foto Per Kårehed.
Lone Larsen grundade kören Voces Nordicae år 1999. Vi ringde upp och henne och pejlade stämningarna inför Harald Andersén-kammarkörtävlingen som börjar på fredag.
1. Vad för er till Helsingfors?
– Vi kommer av flera orsaker. Tävlingen var bra på att marknadsföra sig så vi nåddes av förhandsinformationen och märkte att tävlingen skulle sitta ganska bra i vårt läge. Vi har sysslat mycket med sceniska föreställningar på sistone, så nu passar det bra att satsa mera på det renodlat musikaliska. Till det här erbjuder Harald Andersén-tävlingen goda förutsättningar.
2. Ni har blivit kända för något som ni kallar”koreografiska konserter”. Vad vill ni uppnå med dem?
– På samma sätt som den sceniska närvaron är livsviktig i opera och teater tror vi man kunde införliva mera sceniska element i körmusiken. Men det koreografiska får aldrig ske på bekostnad av det musikaliska. Vi försöker jobba fram ett slags körföreställningen där helheten vinner på delarna. I vårt tävlingsprogram i Helsingfors kommer vi ändå inte att göra någon koreografi när vi koncentrerar oss på det musikaliska.
3. Vad är bra körrepertoar?
– Oj, det är en väldigt svår fråga. Och väldigt subjektiv. För mig finns det riktigt bra kvalitetsmusik i alla genrer. Genren får inte avgöra kvaliteten i sig.
4. I tävlingen finns ett obligatoriskt verk, två satser ur Joonas Kokkonens Laudatio Domini. Vad väcker det för tankar?
– Överlag kan jag säga att det är ett väldigt fint verk, välskrivet och välklingande i sig självt. Sen hade det ju förstås inte skadat om vi hade haft en månad till på oss att förbereda det, men vi gör så gott vi kan.
5. Ni har också tillsammans med två andra körer blivit utvalda till ett projekt som heter Körscen Stockholm. Vad går det ut på?
– Det är ett initiativ där man velat marknadsföra körmusik på hög nivå till en ny publik. Vi vill undersöka vad som händer om man tar körmusiken ut till en publik som inte är van att gå på konserter. Projektet är för tre år, men finansiering finns än så länge bara för ett år så det återstår att se vad det blir av det.
Voces Nordicae deltar deltar i Harald Andersén-kammarkörtävlingen nu i helgen som går av stapeln på fredag kl. 15 i Sibelius-Akademin på Norra Järnvägsgatan 9.
Läs också intervjun med Choros Amici-ledaren Chris Mallinson här.
Taking kulturveckan
Publicerad: 10/09 15:12Nu är vi mitt inne i en hektisk kulturvecka – Monika Fageholms nya bok recenserades i måndags, Fredrik Långs i dag och i morgon skriver vår recensent Anna-Lina Brunell om Kjell Westös nya roman, den avslutande delen i hans stora Helsingforssvit. Jag har också pratat med Kjell Westö om sextiotalsmusiken som förekommer i romanen. Läs det i morgon, alltså – det blir också sextiotalsvibbar på filmuppslaget, där Sara Ehnholm Hielm skriver om Ang Lees Taking Woodstock.
Ja, just det, det var ju visst nån musikal på Svenska Teatern i går också.
Vanligt folk
Publicerad: 02/09 14:53Häromdagen efterlyste Pia Ingström ett lite försonligare tonläge när det gäller skildringar av medelklassen. Nå, i dag hittade jag sammanlagt tre texter som på sätt och vis har detta ärende. Det verkar som om det här verkligen blir en höst där vi diskuterar klass, och kanske i synnerhet medelklassen.
I Sverige tycks det vara den nya kritikerrosade filmen Man tänker sitt som skapar debatt. Den handlar om ett gäng människor som inte passar in i villa-vovve-modellen utan i stället väljer ett självpåtaget utanförskap i naturen. Per Perstrand sågar filmen på Weird Science, medan tidningen Café skriver roligt om samma film här. Och här har Kjell Häglund skrivit en längre artikel i magasinet Axess, ett försvarstal för medelklassens konsumtionsdrömmar (det som DN-skribenten Nina Björk kallade för ”skitdrömmar” i en kolumn för ett par år sedan).
