Arkiv för september 11th, 2009

Mestadels gott domslut

Publicerad: 11/09 21:41

Knappt hade jag hunnit skriva kommentarerna om sista setet så publicerades resultatet på vilka körer som gick vidare. Och det var väl bra att resultatet kom så snabbt! Det kan tolkas som att domarna var rätt enhälliga i sitt beslut.

De som klarade sig vidare är Choros Amici från Storbritannien, Kammerkoret Hymnia från Danmark, New Dublin Voices från Irland, Schola Cantorum från Norge, Voces Musicales från Estland och Ungdomskören Masca från Lettland.

Att de finländska körerna inte klarade sig till final var väl föga överraskande. Däremot kan de räkna det som en merit att ha deltagit. Så hög som nivån här varit.

Min enda invändning mot domslutet gäller valet av den norska musikvetarkören Schola Cantorum från Oslo. Det var nånting som inte fungerade i klangen. Programmet var också på något sätt alltför likriktat med bara nutidsmusik. Morten Lauridsens Six Fire Songs till exempel var inte så märkvärdiga och försvarade kanske inte sin plats på programmet. Däremot gladde jag mig åt Per Nørgårds Wiigen-Lied ur Wie ein Kind, som kändes tilltalande med någotslags afrikanska stavelser och en lugnt gungande rytmik. Pendereckis Benedictum Dominum var också rätt komplext men mycket fint när man väl gjorde sig av med den nasala tonbildningen som man först visade upp.

Av dagens  första set hade jag hellre plockat S:t Johannes kammarkör till final. Klangen var ju mustig och sopranerna förstklassiga med en större variation i klangen. Nå väl, önskar dem lycka till i nästa tävling.

I finalen utlovar Schola Cantorum två satser ur Poulencs mässa i G-dur, Knut Nystedts If you receive my words och Frank Martins Mässa för dubbelkör a cappella. Låter helt intressant!

Choros Amici utlovar också ett läckert program med sex olika tonsättare: György Orbans, John Bennet, Pekka Kostiainen, Roderick Williams samt modern spansk kyrkomusik av Julio Dominguez och Soul Bossa Nova av Quincy Jones! Också i övrigt ser det lovande ut; det utlovas så mycket repertoar som man knappt hört talas om på dessa breddgrader.

Hbls specialpris – åt vem?

Publicerad: 11/09 20:59

Ja, inte kommer det att bli lätt för domarna när de i morgon skall bestämma vem som får Hbls specialpris i Harald Andersén-tävlingen. Priset delas ju som bekant ut för bästa tolkning av tävlingens obligatoriska verk, Joonas Kokkonens Laudatio Domini, och i dag har vi ju hört samtliga tolkningar av det stycket i denna tävling. Och nej, vare sig jag eller någon annan på Hbl kan bestämma över vem som får det, det får juryn allena avgöra i morgon.

Och jag avundas dem icke, för vem skulle kunna säga vem som serverat den bästa tolkningen i dag? De har varit så olika och de allra flesta har varit av hög kvalitet.

I kvällens sista set sjöng fyra körer, bland annat de båda baltiska körerna, Choros Amici (som ni kunde läsa om i torsdagens Hbl) och danska Kammerkoret Hymnia.

Av dessa fyra är Hymnia-kören kanske den mest professionella. Den är grundad i Köpenhamn 1983 och har således långa anor. I dag består den av 27 erfarna och hängivna sångare som sjunger under ledning av Flemming Windekilde.

På många sätt kom jag att tänka på vår egen Helsingfors kammarkör på grund av den rena och professionella klangen. Hymnia gladde med sitt ambitiösa program – eller vad sägs om Kodálys Jézus és a kufárok och Messiaens Ma robe d’amour ur Cinq rechants? Det är komplext så det förslår, men välklingande i alla lägen. Flemming Windekilds tempi är alltigenom hurtiga; låt mig nämna att hans tolkning av Kokkonenstyckena var nästan dubbelt snabbare än den direkt föregående lettiska ungdomskörens tolkningar. Om man bara fick letternas klang och danskarnas tempi vore allting väl…

Den lettiska Maska-ungdomskören överraskade och övertygade alltså med sin skönt eteriska och på många sätt välklingande klang. Den ”seriösa” repertoaren tolkades snyggt och värdigt och även den svängigare repertoaren klingade galant. Dessutom var programvalet bra med Kokkonenstyckena som inledning, åtföljda av John Farmers roliga Fair Phyllis I saw, Mendelssohns Richte mich Gott och Valts Puces folkmusikinspirerade Ik rudeni valodina.

Den andra baltiska kören, estniska Voces Musicales, gladde också med sin rena klang och bjöd kanske på den mest klassiska körkonsten i hela tävlingen.Precision, noggrannhet och perfektion utmärkte framförandet, samtidigt som det märktes att man tryggt höll sig inom sedliga ramar. Den enkla men välfungerande programhelheten bestod av, förutom Kokkonen, ett stycke av Schütz och Rautavaaras Suite de Lorca. Krävande stycken, rätt och slätt.

Kvällens höjdpunkt för mig bestod nog ändå i Choros Amicis framförande under ledning av Chris Mallinson. Jag var fullständigt tagen på sängen, för sällan möter man sån kraft och sån energi i utförandena. Och vilken mångfald i repertoaren! På 20 minuter hann man avklara såväl engelsk som brittisk 1900-talsmusik, tysk romantik, engelsk barock och ett par poplåtar. Wow! Det bästa med Choros Amici är att de sjunger ut. I börjar noterade jag vissa svackor i renhet, men det var bara i början och det störde inte ett dugg! Deras energi är helt enkelt fantastisk och när de sedan ställer sig i par, sida vid sida, handen vid höften, för att sjunga When  fall in love av Victor Young då kan inte ens jag hålla emot tårarna i ögonvrån och de kalla kårarna. Musik när den är som bäst!

Samlade Westö-länkar

Publicerad: 11/09 18:34

Det svenska mottagandet av Kjell Westös nya bok, som hade recensionsdag i dag, är en sak som jag gissar att intresserar många läsare av denna blogg. Vi finlandssvenskar försöker ju hålla reda på hur det går för våra egna kulturutövare utomlands. Eller som man på sextiotalet kunde läsa i en Hbl-notis om Allan Schulman: »Vi försöker hålla reda på våra emigranter: smugglare, knivskärare osv.«

Själv prenumererar jag på Sydsvenskans kultursidor i pdf-form och kunde redan tidigt imorse läsa Jens Liljestrands recension, en övervägande positiv text som lyckades ta upp flera intressanta spår på ett ganska begränsat utrymme. Jag tänker i synnerhet på resonemanget kring 68-generationen (eller, som man säger i Sverige: fyrtiotalisterna) och dess påstådda gemenskap. Liljestrand skriver:

Framförallt ruckas min nedärvda föreställning om en samhörighet hos fyrtiotalisterna. Westös huvudpersoner är, som romantiteln säger, i djupet av sina själar isolerade, oavsett om de är på väg upp eller ner i hierarkin, lämnade vind för våg i en värld full av främlingar.

Det här påminner om det resonemang som Anna-Lina Brunell för i sin recension i dagens Hbl – det om »det själsliga mörkret i sisuns förlovade land«.

I flera svenska tidningar har Westö i dag fått ett strålande mottagande. »En stor roman om tiden« skriver Svenska Dagbladets Mats Gellerfelt, medan Arbetarbladets Therese Eriksson kallar boken för »En underbar tripp till Helsingfors« (ordet »tripp« känns lämpligt om en bok där en del av dialogen nog förs i en haschdimma liknande den i teveserien That 70’s show). Och så har vi Jesper Högström i Expressen – en kritiker som bevisligen har god finlandskännedom och som ofta efterlyst stor episk romankonst – som dock inte är helt övertygad. Men det kan hända att Högström har fått en viss överdos av finska manliga berättare på sistone – här recenserar han mycket finurligt Jörn Donners senaste bok.


Hemmaplanstryck

Publicerad: 11/09 18:08

Kanske det bara är jag som är extra kritisk när de finländska körerna står på scenen, men den här gången var de inte övertygande. Klangerna var en aning kalla helt enkelt. Och det gällde både Kaamos-kören under ledning av Dani Juris och Addictio under ledning av Anna Toivakka.

Båda körerna är relativa nykomlingar på den finländska körhimlen. Addictio grundades hösten 2005 och Kaamos ett par år senare, hösten 2007.

Det är glädjande att se vilken framträdande plats samtidmusiken haft på tävlingsprogrammen här. Dock är nyckelordet variation och därav kom det sig att Kaamos-körens program kändes rätt tilltalande. Speciellt Brahms kändes som ett välkommet inslag bland all samtidsmusik. Inledningsvis var kören mycket övertygande i Willy Burkhards Herr, wie lange willst du mein so gar vergessen? Också Toivo Kuulas Venelaulu var ett piggt inslag. Mot slutet blottlades dock svagheterna i Rautavaaras Credo: klangen brast vid flera tillfällen, likaså var det problem med tändningen av tonerna. Brahms All meine Herzgedanken tolkades dock vackert med fina bågar.

Akilleshälen i Addictio-körens tävlingsprogram tycks ha varit enfaldigheten, att man körde med för mycket likadan musik. I och för sig var det roligt att höra Poulenc och Palestrina men att dessutom blanda in mera medeltidsmusik av Clement Janequin med sin obsessivt repetitiva Le chant des oiseaux resulterade i för mycket av samma vara. Jag hade också önskat en annan tonbildning i Palestrina, kanske en litet smalare ton.

Den värme jag hade önskat mera av hos de inhemska körerna fanns det gott om i New Dublin Voices sång under ledning av grundaren Bernie Sherlock. Inte heller NDV är någon lastgammal kör (grundad 2005), men har alltjämt en fin klang. Det varma intrycket kan förstås delvis bero på en så enkel sak att kören rent konkret tar ett steg närmare publiken, men visst beror det på tonbildning också! Flera av sopranerna har ett snabbt och intensivt vibrato, vilket ger ett lite svajande intryck på sina ställen utan att ändå bli störande. Deras tolkning av de två satserna ur Kokkonens Laudatio Domini var kanske den bästa hittills. Och Lauri Mäntyjärvis Double, Double Toll and Trouble blev till en snygg avslutning, fartfylld och rytmisk! De har en god anda och lämplig sväng!

Ännu har vi fyra körer kvar, bland andra de båda baltiska körerna: Choros Amici, Voces Musicales, Ungdomskören Maska och Kammerkoret Hymnia.

Nordisk inledning

Publicerad: 11/09 16:28

Nu när första setet i Harald Andersén-tävlingen är avklarat kan vi redan glädja oss åt den höga nivån och rätt intressanta framföranden. Lone Larsens Voces Nordicae ineldde med en folkmusikalisk trudelutt (Turlutte 33) åtföljd av de två satserna ur Kokkonens Laudatio Domini och John Rutters Hymn to the Creator of Light.  Kören låter mycket bra i det höga registret liksom i det djupa registret. Kokkonensatserna var dock avslöjande och visade att man ännu kunde ha filat en del.

Karin Oldgrens S:t Johannes kammarkör sjöng ett fint program och visade på ett mustigt djup i klangen, speciellt i Eric Whitacres Water night. Francesco Militas Bitte nicht var ett snyggt och snitsigt litet stycke medan David Langs again var mera meditativt. Ett gäng skirande sopraner bär definitivt upp den här kören!

Norska Schola Cantorum under ledning av Tone Bianca Dahl gjorde också väl i från sig. Morten Lauridsens Six Fire Songs var en aning tråkigt men Per Nørgård Wiigen-Lied ur Wie ein Kind var desto intressantare med sina afrikainspirerade konsonanter.

Nu kommer fortsättningen!

På väg att börja

Publicerad: 11/09 15:03

Vi är inne i salen på Sibelius-Akademin och Harald Andersén-kammarkörtävlingen är på väg att börja. Det är rikligt med publik  i salen. Bådar gott. Mycket körmänniskor här. Trevligt! Vi rapporterar mera på pausen.