”Marseilleserna är berömda för sin breda dialekt. Pröva får du se!” hälsar mamma på Facebook. Jag måste säga att jag inte riktigt lyckats snappa upp dialekten. Hur låter den?

Jag har under den här resan inte konverserat överdrivet mycket på franska. But at least my english has improved.. Nu, efter tre veckor i Frankrike, börjar jag ändå tycka att det skulle vara ljuvligt skönt att tala en vacker franska. Länge har jag nämligen intalat mig att jag inte är någon ”språkmänska”, à la Alexander Stubb.

Men ja, igår var det bara allmänt tungt att röra sig bland les marseillaises (”högljudda, obändiga och temperamentsfulla” enligt min reseguide). Stod och trängdes i bussen och tänkte att jag vill visa ett rejält finger åt den här staden. Till det så brände jag tungan på en panini som dröjt allt för länge (nå, lite banalt). Jag tyckte i alla fall det var på sin plats att säga några väl valda ord till servitören:
– Monsieur, c’est trés chaud.
– Trés chaud, upprepar han… och sen tiger vi båda tills mitt kortköp har gått igenom och jag kan gå.

En stund efter att jag hart gjort min beställning på Le Miramar i Vieux Port sätter Irena Bois sig ner vid bordet intill. Personalen har burit ut ett (1) bord och en (1) stol enkom för mig och jag som har ryggen vänd mot den tryfferade restaurangen gläds över att ha fått sällskap.

Så säger hon något på franska som jag inte riktigt uppfattar.
– Je ne comprends pas. Parles-tu l’anglais?
– Where are you from?
– (tvekar) From Sweden, la Suède.
– Då måste jag fråga dig, har du läst Millennium?

Irena slukade Stieg Larssons trilogi efter en operation. Hon är 70, bosatt i Paris och har i dag begravt sin syster i Marseille.

– Hur gammal är du?
– 20.
– Jag kom hit som journalist när jag var 20 och skrev om politik i Paris Matin. Numera är den tidningen bara skräp.

Vi skålar i rosé och vittvin och jag återberättar Marseille-vitsen som D lärde mig. Det blir en överraskande trevlig kväll…

– Vet du vad det tredje största språket i Marseille är? säger Dominik lite skämtsamt medan vi navigerar oss in mot centrum.
– Nej?
– Franska.

Som tack för skjutsen från Cassis bjuder jag D på frukost mitt emot tågstationen innan han rusar vidare till Alicante (9 timmar).

I ljuvliga Cassis har alla jag mött avrått mig från att åka till Marseille. Åk inte dit. Det är farligt. Men jag har redan bokat fyra nätter i Frankrikes äldsta stad. Fyra dagar är för mycket. – Vad ska du göra där?

Marseille. Ja vad gör jag här?
Vem flyttar hit egentligen? Tydligen en hel del.
_________________________________________________________________

Hotel Terminus Saint-Charles, 1 Place Des Marseillaises

Att vara ensam här på hotellrummet gör mig galen. Jag sover bort halva dagen. Är ledsen, gråtmild, isolerad. Min vistelse här känns som en märklig transportsträcka inför avfärden; ett gränsland, limbo.

Första kvällen sitter jag – ensam – vid ett bord, provisoriskt placerat i princip på gatan i Vieux Port, och blir av med min tryffeloskuld. Det är gott, flott, fånigt dyrt. Ibland får jag sådana här på snudd till vansinniga infall. Innan maten står på bordet funderar jag på att gå min väg, men jag blir kvar och inleder ett samtal med kvinnan i bordet bredvid.
_________________________________________________________________

Ensamheten…

För en vecka sedan var jag i Cannes. Iris Hostel på 77 Boulevard Carnot var ett rum att vara häftigt förälskad i. Blommiga tapeter, vinglig trappa, franskt. Gör en blixtvisit till St Tropez. De sista dagarna är umänget väldigt begränsat. Jag har inte utbytt annat än artighetsfraser på tre dagar. Köper en tågbiljett upp till Alperna och stiger av i Gap där min kusin C tar emot mig. Sist vi sågs var jag 14, hon 23. Mycket spännande!

Ofta är det så att man träffas och går skilda vägar just när man börjat lära känna varandra. Det händer att jag blir förtvivlad över ensamheten, mitt eget sällskap, att jag inte ska gå land med det här, inte hitta en bädd för natten och tvingas ut på gatan. En liten liten stund kan tankegångarna vara mycket dramatiska.

Det ordnar sig. Hem kommer jag ju förr eller senare, men Stockholm är inte Sydfrankrike.
_________________________________________________

Checkade i går in på Hotel Edmond Rostand på Rue Dragon. Området är trevligare, nog för att jag redan blivit vittne till en bil- och motorcykelolycka samt hört något misstänkt likt skottlossning från gatan. Här finns AC. Börjar mer och mer tycka om staden; maten, kalkstensklipporna, affärerna (håll hårt i plånboken!).

Och P.S. Cassis var som sagt ganska ljuvligt: