”Marseilleserna är berömda för sin breda dialekt. Pröva får du se!” hälsar mamma på Facebook. Jag måste säga att jag inte riktigt lyckats snappa upp dialekten. Hur låter den?

Jag har under den här resan inte konverserat överdrivet mycket på franska. But at least my english has improved.. Nu, efter tre veckor i Frankrike, börjar jag ändå tycka att det skulle vara ljuvligt skönt att tala en vacker franska. Länge har jag nämligen intalat mig att jag inte är någon ”språkmänska”, à la Alexander Stubb.

Men ja, igår var det bara allmänt tungt att röra sig bland les marseillaises (”högljudda, obändiga och temperamentsfulla” enligt min reseguide). Stod och trängdes i bussen och tänkte att jag vill visa ett rejält finger åt den här staden. Till det så brände jag tungan på en panini som dröjt allt för länge (nå, lite banalt). Jag tyckte i alla fall det var på sin plats att säga några väl valda ord till servitören:
– Monsieur, c’est trés chaud.
– Trés chaud, upprepar han… och sen tiger vi båda tills mitt kortköp har gått igenom och jag kan gå.