– Vet du vad det tredje största språket i Marseille är? säger Dominik lite skämtsamt medan vi navigerar oss in mot centrum.
– Nej?
– Franska.

Som tack för skjutsen från Cassis bjuder jag D på frukost mitt emot tågstationen innan han rusar vidare till Alicante (9 timmar).

I ljuvliga Cassis har alla jag mött avrått mig från att åka till Marseille. Åk inte dit. Det är farligt. Men jag har redan bokat fyra nätter i Frankrikes äldsta stad. Fyra dagar är för mycket. – Vad ska du göra där?

Marseille. Ja vad gör jag här?
Vem flyttar hit egentligen? Tydligen en hel del.
_________________________________________________________________

Hotel Terminus Saint-Charles, 1 Place Des Marseillaises

Att vara ensam här på hotellrummet gör mig galen. Jag sover bort halva dagen. Är ledsen, gråtmild, isolerad. Min vistelse här känns som en märklig transportsträcka inför avfärden; ett gränsland, limbo.

Första kvällen sitter jag – ensam – vid ett bord, provisoriskt placerat i princip på gatan i Vieux Port, och blir av med min tryffeloskuld. Det är gott, flott, fånigt dyrt. Ibland får jag sådana här på snudd till vansinniga infall. Innan maten står på bordet funderar jag på att gå min väg, men jag blir kvar och inleder ett samtal med kvinnan i bordet bredvid.
_________________________________________________________________

Ensamheten…

För en vecka sedan var jag i Cannes. Iris Hostel på 77 Boulevard Carnot var ett rum att vara häftigt förälskad i. Blommiga tapeter, vinglig trappa, franskt. Gör en blixtvisit till St Tropez. De sista dagarna är umänget väldigt begränsat. Jag har inte utbytt annat än artighetsfraser på tre dagar. Köper en tågbiljett upp till Alperna och stiger av i Gap där min kusin C tar emot mig. Sist vi sågs var jag 14, hon 23. Mycket spännande!

Ofta är det så att man träffas och går skilda vägar just när man börjat lära känna varandra. Det händer att jag blir förtvivlad över ensamheten, mitt eget sällskap, att jag inte ska gå land med det här, inte hitta en bädd för natten och tvingas ut på gatan. En liten liten stund kan tankegångarna vara mycket dramatiska.

Det ordnar sig. Hem kommer jag ju förr eller senare, men Stockholm är inte Sydfrankrike.
_________________________________________________

Checkade i går in på Hotel Edmond Rostand på Rue Dragon. Området är trevligare, nog för att jag redan blivit vittne till en bil- och motorcykelolycka samt hört något misstänkt likt skottlossning från gatan. Här finns AC. Börjar mer och mer tycka om staden; maten, kalkstensklipporna, affärerna (håll hårt i plånboken!).

Och P.S. Cassis var som sagt ganska ljuvligt: