Kanske har vi i kväll hört vinnaren i Sibeliustävlingen. Den slutsatsen kan man väl dra efter att både Nikita Borisoglebskij och Petteri Iivonen spelat båda sina konserter i Sibeliustävlingens final. Borisoglebskij övertygade med en spelning av Brahms violinkonsert, full av spänst och rytmisk precision. Uttrycksförmåga hade han också. Konserten var väl inövad och tidvis lyckades han tolka konserten sublimt, tredje satsen gjordes även majestätiskt elegant. Överlag utmärktes Borisoglebskijs spelning (för det mesta) av teknisk perfektion och fulländning i kombination med en stark känsla för verket. Med hans Sibeliusspelning i färskt minne från i går vet vi att här finns en stark vinnarkandidat.

Petteri Iivonens spelning av Sibelius violinkonsert är inte lika lätt att beskriva i ord. Den var inte lika perfekt som Borisoglebskijs och lyckades kanske inte i alla avseenden, men var likväl stark. Här bjöd han på likadana kvaliteter som i sin Bach: tolkningen var genomtänkt och gjordes musikaliskt och med känsla. I synnerhet de dynamiska skiftningarna och stegringarna från piano till fortissimo gjordes inlevelsefullt. Med Prokofjevspelningen i färkst minne från i går vet vi att här också finns en stark kandidat för medaljplats.

Tyvärr lyckades inte Kim Bomsori lika bra i sin Sibelius. Visst hade tolkningen intensitet och en brinnande glöd, speciellt i första satsen. Andra satsen var mestadels rofylld och djuplodande, medan tredje satsen gärna hade fått ha mera framåtanda. Nu var rytmen lite för jämn och dessutom fanns här vissa teknikaliteter som inte riktigt lyckades.

Emma Steele – som jag tidigare varit så förtjust i – lyckades inte heller fullt ut i Prokofjevs andra konsert. Visst kunde hon tidvis bjuda på en himmelskt glidande känsla i långsamma satsen, men spelningen var på det stora hela lite för falsk. Största problemet var att samarbetet med RSO inte klaffade. Själv hade jag gärna sett att Sakari Oramo hade stött Steele i större grad, nu verkade det som att Oramo ville skynda lite och ta ett hurtigare tempo än sin solist. Här fanns en tydlig diskrepans mellan dirigent och solist. Inte bra.

Det intressanta nu är att de som jag gillade allra mest i första och andra omgången presterat svagast i finalen, medan i synnerhet Borisoglebskij överträffat alla förväntningar. Kanske är det så att solospel inte är hans grej och inte heller kammarmusik. Kanske är han snarare en utpräglad solisttyp, som kommer till sin rätt först framför orkestern.