Nu ska alltså Julian Assange fira jul med fotboja på en herrgård – varför får man en känsla av att det här passar hans självbild alldeles utmärkt? Assange må vara skyldig till våldtäkt eller ej, men fallet har fått sådana proportioner (och attribut) att mytbildningen kring personen Assange knappast kommer att avta. Jag får allt mer en känsla av att Assange är till hälften bondskurk och till hälften Don Quijote. Den mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot honom minskar säkert inte hans drift att ta över världen. (Att Wikileaks gör ett utmärkt jobb är en helt annan diskussion.)

Litar man på det svenska rättsväsendet behöver kanske inte ta ställning i själva skuldfrågan. Därmed inte sagt att det är helt lönlöst att gräva. Washington Post har till exempel skrivit föredömligt om hur svensk lagstiftning skiljer sig från amerikansk när det gäller våldtäkt. Fallet har också väckt sådana känslor från bägge hållen (inte minst från de som tror att Assange är råkat ut för justitiemord) att en diskussion om övergrepp och makt absolut är på sin plats. Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.

I går startades en livlig diskussion på Twitter med hashtaggen #prataomdet – där kvinnor och män twittrar om gråzoner i sexuella relationer. Diskussionen har ingen direkt koppling till fallet Assange, men initierades för att belysa hur komplicerat det är att prata om det här. Våldtäktslagstiftning är inte alltid avhängig att själva handlingen, utan också av sammanhanget (upplevelsen av ett övergrepp). Det är svårt att säga vad den här tråden kommer att ha för betydelse – men åtminstone tar den bort fokus från ett redan väl tilltaget ego.