Flitiga läsare av Hbl:s kultursidor har kanske sett Pia Ingströms försvarsartiklar för den så kallade ”Stockmanntanten”, denna helsingforsfigur som får oförtjänt mycket negativ publicitet i spalterna. Stockmanntanten är, liksom den så kallade ”Kulturtanten”, ett lagom anonymt mobboffer för folk som kanske själva har ett svårt bildningskomplex och som tror att livet tar slut vid 45.

Efter bokmässan var det en vän som tipsade om den här serien av Liv Strömquist. Det som Strömquist skriver om många manliga författares beroende av kulturtanten kunde nog också gälla för Hbls kultursidor. Vi skulle inte vara någonstans utan kulturtanterna, som ju för övrigt mycket väl kan vara män (då kallas de kanske ”kulturkoftor”).

Jag tänker ofta på den läsare, 60 plus, som jag träffade i somras vid Simstadion i Helsingfors. Vi stod i samma kö när hon plötsligt vände sig mot mig och började tala om Karl Ove Knausgård. Hon hade läst alla delar av hans hittills femdelade romanserie Min kamp. På norska. Hon ville veta vad jag tyckte om dem. Just då kändes det som att vi har världens smartaste läsare.

Därmed inte sagt att kulturtanter, eller Stockmanntanter för den delen, inte kan ha jobbiga drag (DN:s Jonas Thente har skrivit en del om detta). Men vilka människor har inte det?