Det lär vara så att svenskarna rusade till biblioteken efter att ha sett SVT:s dokumentär om författaren Mare Kandre häromveckan. Det var en oerhört fin men också sorglig film, eftersom Kandre dog 2005, bara 42 år gammal.

Dokumentären gav samtidigt en inblick i åttio- och det tidiga nittiotalets svenska litteraturscen. I en rörande intervju berättar Horace Engdahl hur han alltid var lite hård mot Kandre i sina recensioner, för att han ansåg att man av en så begåvad författare också kan kräva det allra bästa.

I den här sortens dokumentärer väljer man oftast att koncentrera sig på verken, och håller en viss distans till det biografiska, och den vägen tar också regissören Johan von Sydow. Någonstans tyckte jag att respekten för att inte rota i livet blev lite för stor: det tragiska i en författares för tidiga död är väl ändå inte att den litterära världen eventuellt gått miste om en mästerlig roman? Så upplevde jag det nu när man genast klippte till Horace Engdahls reaktion på Kandres död. Men å andra sidan gav intervjuerna i filmen bilden av att Kandre själv upplevde att Texten var viktigare än det mesta andra.

Dokumentären födde förresten en lång diskussionstråd på Aftonbladet-medarbetaren Therese Bohmans blogg häromveckan. Läs den! Där finns lite intresanta tankar kring det här med hur kultursidor gjordes förr i tiden.