I dag satt vi på planeringsmöte och pratade om julhelgens tidningar, som blir lättare att knåpa ihop än vanligt – i år infaller ju julen så att vi i praktiken har helt vanliga tidningsdagar både före och efter jul. Själv är jag svag för sidor med julprägel: jag vill att min tidning ska vara tjock och matig och innehålla långa texter, gärna också av skönlitterär karaktär. Ifjol kunde vi publicera en nyskriven novell av Kjell Westö på julafton. Det blir svårt att toppa det i år, men utan läsning blir ni garanterat inte.

Fast än är det långt till jul. Den här veckan kommer kulturen bland annat att välja ut årets bästa julklappsböcker – i både vuxen- och barnkategorin. Det paketet kommer på torsdag. Imorgon kan ni läsa en intervju med RSO:s nya chefsdirigent Hannu Lintu och Peter Al Fakirs recension av det nya finlandssvenska tv-dramat Avsked. Dessutom har Annika Hällsten intervjuat Midiya Zahir Hatam, en kurdiskfödd ekenäsbo som håller på med en dokumentär om vardagen i Kurdistan.

För övrigt: gårdagens inlägg fick en replik på Sylvia Bjons blogg – där det också uppstått en diskussion.

I dag skriver Per Wirtén i Expressen väldigt klokt om bombdådet i Stockholm i lördags. Terrorismbegreppet tål att diskuteras, för vad är det som gör att vissa ensamma (vita) gärningsmän lyckas undgå stämpeln medan andra inte gör det? Efter den elfte september har terrorismbegreppet islamiserats och blivit synonymt med jihadism.

Begreppet ”jihadist” är mindre vagt. När man läser om den brittiska staden Luton, där den svenska självmordsbombaren lär ha utvecklats från mönsterelev till radikal jihadist, är det slående att radikalism tycks följa samma mönster oberoende av innehåll. Luton utnämndes för några år sedan till Storbritanniens ”uslaste stad”, och har kallats för ”terrorismens näste”. Men det kunde ju lika gärna var historien om en stad med växande högerextremistiska grupper (antagligen finns det också sådana i Luton). Radikalism finns i många skepnader, men mekanismerna är de samma.

Och – på tal om ensamma män: här är en fotoserie som ni kan begrunda, av den svenska fotografen Sannah Kvist.

Resultaten publicerades ju redan kl. 22 på hbl.fi, men här ännu för repetitions skull:

Vinsten gick alltså till Nikita Borisoglebskij. På andra plats kom Petteri Iivonen och på tredje plats Esther Yoo från USA. Övriga finalister var Nancy Zhou, Kim Bomsori och Emma Steele.

Borisoglebskij är född 1985 i Volgodonsk i Ryssland och bosatt i Belgien. I finalen spelade han Brahms och Sibelius violinkonserter. Borisoglebskij har tidigare vunnit femte pris i Queen Elisabeth-tävlingen 2009 och andra pris i Tjajkovskij-tävlingen 2007.

Nikita Borisoglebskij belönades också för bästa framförande av Sibelius violinkonsert. Nancy Zhou fick specialpriset för bästa framförande av Kaija Saariahos Tocar. Emma Steele från USA fick domarnas specialpris till en ung begåvning.

Mitt stora problem är att jag tycker för mycket om Emma Steele. Hon spelar så musikaliskt med sådan inlevelse, och hennes ton är härlig. Men ibland ställer nervositeten till det ordentligt för henne och gör henne till en riktig soloåkare. Det har kanske varit styrkan i första och andra omgången, men det är hemskt att se på i finalen. Hemskt för nerverna. Sibeliuskonserten höll litet bättre ihop än Prokofjev igår, men höll alltjämt på att gå upp i limningarna hela tiden. Huh. Vänta bara, när Emma blir lite mer erfaren kan hon bli hur fin som helst!

Kim Bomsoris Stravinsky har jag inte mycket att säga om i det här skedet. Kan bara konstatera att det var ett ambitiöst val och att hon hade ett bra grepp om allt det abstrakta och lekfulla i konserten. Uppskattade spelningen.

Nu har vi paus och resultatet väntas vara klart kl. 21.50. Då vet vi vem som vinner Sibeliustävlingen 2010.

Det här var intressant. Nanzy Zhou bjöd på en så märklig tolkning av Sibelius violinkonsert att den tarvar en kommentar bums. Före tävlingens början berättade hon för mig att hon gestaltade Sibelius violinkonsert som om den bestod av två element: is och eld. Och det var precis vad hon bjöd på. Generellt tog hon ett långsammare tempo än många andra i inledningen av första satsen: hon drog ut på tonerna och smakade på varje fras. Ganska länge fungerade det ganska bra, men kvaliteten led en aning i de tystaste och längsta tonerna. I slutet av andra satsen lät det ganska originellt, milt uttryckt. Men så kunde hon också släppa loss och bjuda på extrema ryck: extrema kontraster mellan det extremt långsamma och extremt häftiga. Tredje satsen fungerade bäst, mycket rytmiskt, rentav rockande. Det här var ingen en all-time Sibelius för mig, men den satte definitivt igång tankeverksamheten. En tolkning med många intressanta kvaliteter. Ett annat sätt att spela Sibelius, helt enkelt.

Esther Yoos tolkning av Prokofjevs andra konsert var absolut inte tokig. Närmast fäste jag mig vid det utmärkta samarbetet mellan henne och orkestern (med diskussionerna om Emma Steeles Prokofjev i färskt mine). Yoos Prokofjev var välartikulerad och sjungande, hon tar kontakt med dirigenten och får varje övergång att fungera snyggt. Andra satsen lät lite som Elgar i hennes händer, majestätiskt nobel, medan tredje satsen gjordes med tydliga karaktärer, mestadels exakt. Intressant!

Nu blandades kortpacken igen och Nikita Borisoglebskijs övertag ser inte längre så självklart ut. Förvisso har han sammantaget gjort den starkaste insatsen hittills i båda konsertena, men många andra har bjudit på många andra intressanta kvaliteter.

Härnäst spelar Kim Bomsori och Emma Steele och efter det är musiknumren slut i Sibeliustävlingen 2010. Domarnas avgörande väntas ca kl. 22.

I dag har jag mejlat med Sakari Oramo, efter att jag i går nämnde att det rådde en viss oenighet mellan orkester och solist när Emma Steele spelade. Sakari Oramo belyser bakgrunden till den smått kaotiska spelningen. Jag väljer att med Sakari Oramos lov publicera hela korrespondensen här.

Sakari Oramo till Wilhelm Kvist
1 december 2010 23.47.52:

Wilhelm,

jag blev ledsen och förvånad över din osakliga kriticism mot mitt samarbete med den underbart begåvade Emma Steele. Som det kan väl konstateras i yle areena, funkar samspelet mellan Emma och orkestern mest på ett alldeles idealt sätt, vilket inte kunde sägas t.ex. om Jontes och HSO:s prestation i samma stycke kvällen innan.

Normalt skulle jag inte bry mig om sådan skriveri, men att stöda unga violinister är verkligen hjärtans sak för mig. Emma spelade gudomligt i repetitionen, men var tyvärr extremt nervös i själva finalkonserten. Faktiskt höll hon på att skynda iväg från orkesterns puls i flera ställen, t.ex. vid 18 minuter, inte tvärtom som du beskriver det. Jag räddade det som kunde räddas. Jag ville helst se och höra en vinnande prestation från henne. Tyvärr blev det inte så, men jag är alldeles säker att hon kommer att växa fram som en stor stjärna inom några år.

Sakari

Wilhelm Kvist till Sakari Oramo
2 december 2010 15.16.59:

Bästa Sakari,

Tack för ditt mejl! Jag har läst på nytt mitt inlägg på bloggen och har lyssnat till Emmas prestation på Arenan i dag. Jag har också funderat på vad jag hakade upp mig på i Prokofjevkonserten. Jag inser att jag skrev raderna på bloggen ganska långt utifrån ett tillfälligt intryck som jag fick i tredje satsen. Jag borde ha varit mera specifik redan i går.

I tredje satsen upplevde jag att du ville göra satsen hurtigare och mera dansant än Emma. Samtidigt upplevde jag att hon inte fick alla finesser att fungera, speciellt i stegringen mot slutet. Jag upplevde att du ville göra satsen mera levande medan hon inte var riktigt redo för det (kanske pga nervositeten). Detta var alltså mitt intryck. I grund och botten handlar hurtigheten förstås mera om karaktär än tempo; när det gäller tempot var det självfallet så att det var Emma som nästan hela tiden skyndade medan du försökte hålla igen. Här skällde jag vid fel träd, vilket jag beklagar.

Som du säkert läst på bloggen och i papperstidningen har även jag varit stormförtjust i Emma i första och andra omgången. De facto gillar jag nu också hennes Prokofjev bättre och bättre för var gång jag lyssnar, för hon spelar alltjämt musikaliskt. Jag hoppas också att hon får vidareutvecklas till en fin musiker framöver.

Vår diskussion kräver säkert en kommentar på bloggen. Får jag publicera korrespondensen?

Bästa hälsningar
Wilhelm

Sakari Oramo till Wilhelm Kvist
2 december 2010 15.53.03:

Hej Wilhelm,

tack för det här. Nu vet jag åtminstone vad du pratade om. Framförandet var en samtidigt skrämmande och väldigt intensiv upplevelse. Att hålla tråderna i handen fram till slutet krävde massiv energi från mig. Orkestern var 100% med och jag tycker att vi räddade från en större katastrof.
Det är intressant vad du säger om första intrycket gentemot flera lyssningar, samt det faktum att man hör ju i salens döda akustik egentligen inga detaljer och små musikaliska ideer som solisterna har, som bara kan uppskattas i Arenan. Jag är så lycklig över Musikhuset!

Självklart får du publicera korrespondensen, den visar ju åt allmänna publiken att vi båda bryr oss.

Hälsningar

Sakari

Wilhelm Kvist till Sakari Oramo
2 december 2010 16.17.29:

Hej Sakari!

Tack för svar. Intressant det där som du säger om en större katastrof – för ni rodde ju ändå stycket säkert i hamn. Men säkert kunde det ha gått mycket värre om ni hade hoppat på hennes tåg.

Då lägger jag ut korrespondensen på bloggen. Och så önskar jag lycka till inför kvällens finalfinal!

Hälsningar
Wilhelm

Kanske har vi i kväll hört vinnaren i Sibeliustävlingen. Den slutsatsen kan man väl dra efter att både Nikita Borisoglebskij och Petteri Iivonen spelat båda sina konserter i Sibeliustävlingens final. Borisoglebskij övertygade med en spelning av Brahms violinkonsert, full av spänst och rytmisk precision. Uttrycksförmåga hade han också. Konserten var väl inövad och tidvis lyckades han tolka konserten sublimt, tredje satsen gjordes även majestätiskt elegant. Överlag utmärktes Borisoglebskijs spelning (för det mesta) av teknisk perfektion och fulländning i kombination med en stark känsla för verket. Med hans Sibeliusspelning i färskt minne från i går vet vi att här finns en stark vinnarkandidat.

Petteri Iivonens spelning av Sibelius violinkonsert är inte lika lätt att beskriva i ord. Den var inte lika perfekt som Borisoglebskijs och lyckades kanske inte i alla avseenden, men var likväl stark. Här bjöd han på likadana kvaliteter som i sin Bach: tolkningen var genomtänkt och gjordes musikaliskt och med känsla. I synnerhet de dynamiska skiftningarna och stegringarna från piano till fortissimo gjordes inlevelsefullt. Med Prokofjevspelningen i färkst minne från i går vet vi att här också finns en stark kandidat för medaljplats.

Tyvärr lyckades inte Kim Bomsori lika bra i sin Sibelius. Visst hade tolkningen intensitet och en brinnande glöd, speciellt i första satsen. Andra satsen var mestadels rofylld och djuplodande, medan tredje satsen gärna hade fått ha mera framåtanda. Nu var rytmen lite för jämn och dessutom fanns här vissa teknikaliteter som inte riktigt lyckades.

Emma Steele – som jag tidigare varit så förtjust i – lyckades inte heller fullt ut i Prokofjevs andra konsert. Visst kunde hon tidvis bjuda på en himmelskt glidande känsla i långsamma satsen, men spelningen var på det stora hela lite för falsk. Största problemet var att samarbetet med RSO inte klaffade. Själv hade jag gärna sett att Sakari Oramo hade stött Steele i större grad, nu verkade det som att Oramo ville skynda lite och ta ett hurtigare tempo än sin solist. Här fanns en tydlig diskrepans mellan dirigent och solist. Inte bra.

Det intressanta nu är att de som jag gillade allra mest i första och andra omgången presterat svagast i finalen, medan i synnerhet Borisoglebskij överträffat alla förväntningar. Kanske är det så att solospel inte är hans grej och inte heller kammarmusik. Kanske är han snarare en utpräglad solisttyp, som kommer till sin rätt först framför orkestern.