Nu drar det ihop sig till veckoslut och åtminstone för två av oss på kulturredaktionen innebär det att vi hejar blåvitt ikväll – inte på OS-truppen utan på Johanna Koljonen som är i semifinal i På spåret. Läs intervjun med henne här.
Angående OS har vi ringt upp några kulturpersonligheter och frågat dem om deras känslor kring spelen. ”Jag hör till dem som gillar att gå in i något som inte är världens viktigaste grej men ändå superviktigt medan det varar. När OS är över kommer det att kännas overkligt att ha varit så engagerad”, säger Monika Fagerholm och summerar antagligen väldigt bra genomsnittstittarens upplevelse av de olympiska spelen.
Några spridda noteringar under veckan som gått: Peter Englund bloggar fint om SLS-festen förra veckoslutet och om finlandssvenska ord. Själv har jag faktiskt aldrig hört ordet ”grodpingla”, så det måste vara nåt nyländskt?
Reklamkampanjen för Östersjömötet den här veckan hade en märklig retorik, vilket redan påpekats på Twitter: ”The Baltic Sea is rotting. Kick back and relax, this time the government will fix it” (minns inte den exakta ordföljden). Vad är nu detta – ska vi plötsligt inte lyfta ett finger för miljön, för att det hålls ETT luddigt toppmöte i Helsingfors?
Och slutligen – medan kulturminister Stefan Wallin snart presenterar sin nya kulturutredning har det svenska förlaget Glänta gett ut en bok om den svenska motsvarande kulturutredningen. Av de första kapitlen att döma verkar det vara precis den snabbkurs i kulturpolitik som jag letat efter när jag försökt begripa föredragningslistor och budgetkalkyler. Jag säger som jag brukar: vi återkommer till det.
Sveriges centerpartistiska näringsminister Maud Olofsson berättar hur hon klarar av alla politiska motgångar: hon tänker på Juha Mieto som har sagt att ”Gud ger prövningar till den som klarar det”.
Vad nu än Mieto sagt och med vilka finska ordvändningar, så undrar jag hur han skulle förhålla sig till att betraktas som primärkälla till en sådan kristen grundhållning. Och på något sätt önskar jag att Maud Olofsson trots att hon är en svensk minister som talar till medierna hade dristat sig till att ta ut svängarna lite och sagt ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, som det heter i Lina Sandell-Bergs vackra psalm ”Blott en dag” från 1865. Den lär vara en välbekant begravningspsalm i Sverige liksom här, och borde inte vara helt obekant för den hårt prövade ministern. Men det kan ju hända att de lite arkaiska ordvändningarna sedan länge putsats bort ur alla svensk psalmsång, så att det bara är vi här i den skytteska folkloreparken (se föregående inlägg) som ännu begriper dem.
Svenskfinland som en madeleinekaka för avtrubbade svenskar? Ett Thailand för kulturkonservativa? Som man kunde läsa i Hbl i morse har journalisträven Göran Skytte besökt Österbotten och skrivit en kolumn om det på ledarplats i Svd. Jag tvivlar inte en sekund på att det är fantastiskt trevligt i Korsnäs, men som en bekant skrev på Facebook: Skytte lyckas få oss som företräder det svenska Finland att framstå som museiföremål. ”Det återstår väl eljest att dra ett stängsel runt hela härligheten så kan vi på allvar börja konkurrera med Kolmården”, skrev en annan. Ja, kanske döljer det sig en hel turistnäring här: äldre svenskar som, likt Skytte, saknar det ”svenska” Sverige kan komma hit och passas upp med ursvenska repliker som ”vad önskas min herre?”.
Problemet är ju bara det att ingen pratar så, knappast i Korsnäs, och allra minst i Nyland. Skytte borde åka spårvagn med ett par Helsingforsiska gymnasister någon gång, för att se om det väcker några nostalgiska barndomsminnen.
Till något helt annat: gårdagens schlagerfinal. Jag vaknar lite sent här – men är det nån som kan säga om Heli Kajos bidrag Annankadun Kulmassa, med raden ”Miksi hymyilet vieraille ihmisille vaikka minua silität” är en direkt Smiths-referens? (”Why do I smile, at people who I’d much rather kick in the eye?”) Roligt är det i alla fall med en låt som handlar om ens gamla hemkvarter: jag vill gärna tro att Annankadun kulmassa beskriver hörnet mittemot nattklubben Lost & Found.
…läser jag på New York Times webbsida. Det finns få författare vars stilistik jag njutit lika mycket av. Räddaren i nöden och några av Salingers noveller är bland det finaste som skrivits på engelska språket. Och få romaner har haft lika stort inflytande på moderna amerikanska författarskap eller överhuvudtaget på den moderna populärkulturen som just Räddaren i nöden, eller Cather in the Rye som den betydligt mer minnesvärda originaltiteln lyder.
Så här skrev jag i en numera stängd blogg om boken när jag läste den första gången vintern 2005, lämpligt nog på ett tåg på väg mot Manhattan:
Jag läste färdigt Catcher in the Rye på tåget hem och höll på att börja tjuta för att det var så sorgligt. Det var inte dramatiskt eller nåt, men deprimerande. Vi har haft boken där hemma på svenska i flera år men jag är glad att jag läste den på originalspråk, femtiotalsöversättningar låter alltid som gamla arkivfilmer från SVT.
Holden Caulfield är egentligen inte en särskilt intressant protagonist men beskrivningen av hans dröm, som gett upphov till bokens namn, är så rörande. Caulfields syrra säger att han ska säga vad han vill bli när han blir stor och han svarar att han skulle vilja stå ute på nåt majsfält precis vid en klippa och ta emot barn innan de faller över klippan:
”Anyway, I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean – except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff…That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye…that’s the only thing I’d really like to be…”
Återkommer om detta senare. Ikväll sätter jag allt annat åt sidan och läser – kanske Franny och Zooey?
Kanske har ni redan upptäckt det – men jag märkte just att Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund har startat en blogg, ”Att vara ständig”, om sitt arbete på Akademien. Det är roliga nyheter för oss som saknat hans gamla blogg, men också ett tecken på att ett jobb på Akademien tillåter just den här kommunikationsformen. När jag intervjuade Englund i våras uttryckte han förhoppningar om att kunna börja blogga inom ämbetet.
En annan sak som Englunds arbete tydligen tillåter är pappaledighet – vilket han skriver om i det senaste inlägget. Det är något att fundera på för de ålänningar som tycker att det är omöjligt att sköta ett jobb som förvaltningschef fyra dagar i veckan, och vara pappaledig den femte.
Diskussionen om vilka ämbeten som tillåter pappaledighet är intressant på många sätt. Skulle till exempel Finland vara redo för en pappaledig statsminister? Hoss oss är det kutym att kvinnliga ministerkandidater tackar nej till viktiga poster med hänvisning till familjen. Men det är ett argument som man sällan eller aldrig hör av manliga politiker. Å andra sidan är det säkert svårt att ha en ministerpost och samtidigt ha tillräckligt med tid för familjen. En ”fyra dagar i veckan”-ministerpost är kanske ens önskvärd, däremot borde det väl vara rimligt att ministrar ska kunna vara vårdlediga i längre perioder, med vikarier. Personligen provoceras jag av att man gör rubriker på korta pappaledigheter, typ finansminister Katainens nu i januari. Tre veckor när barnet är nyfött går överhuvudtaget inte att jämföra med en rejäl vårdledighet på säg ett halvt år.
Men egentligen var det inte alls detta jag skulle skriva om, utan om Peter Englunds blogg och hans avslöjande om att hela Svenska Akademien är på väg till Helsingfors nästa vecka för att fira SLS 125-årsjubileum, och att man kommer att hålla ett historiskt torsdagsmöte: det första någonsin utanför rikets gränser.
På kulturen kommer vi naturligtvis att bevaka den ovanligt påkostade och tydligen mycket fabulösa SLS-festen (själv är jag bjuden men kommer att ägna mig åt ett betydligt billigare nöje, nämligen teater). Vi återkommer till saken.
En liten uppdatering kring talkshowkriget som togs upp i förra inlägget:
Nu verkar det alltså som att Jay Leno verkligen kommer att ersätta Conan O’Brien som programledare för The Tonight Show. Därmed hamnar vi alltså i samma situation som innan Conan tog över – med den stora skillnaden att Conan saknar ett program.
För Jay Leno innebär det här att han bryter ett löfte som han uttryckligen gav för sådär fem år sedan, då han första gången talade om att kliva ner. Frågorna hopar sig: hur länge kommer Leno att vilja ha programmet den här gången? Hur kommer någon nånsin att vilja ersätta honom?
Själv väntar jag på min ”I’m With COCO”-t-tröja som jag beställde via amerikansk postorder häromdagen (Facebook-gruppen med samma namn har redan närmare 300 000 fans). Under tiden kan vi titta på ett klassiskt klipp – filmat bara ett par kvarter från den Tölöadress där jag själv bor.
Den som verkligen vill förkovra sig i ämnet ska förresten läsa Martin Degrells summering på tv-bloggen Weird Science.
En mycket tråkig nyhet från underhållningsvärlden så här på tisdag kväll: Conan O’Brien, Finlands egen talkshowälskling, hotar att lämna flaggskeppet The Tonight Show om den krisande kanalen NBC genomför sina planer att placera Jay Leno före honom i tablån.
Detta är speciellt tråkigt eftersom Conan gjort en fantastisk insats som ny värd för Tonight Show under de sju korta månader som han haft jobbet. Alla som följt Conan på SubTV, sedermera Sub, har också kunnat konstatera att uppgraderingen från sena Late Night varit ett otroligt lyft för honom som programvärd. Han har fått en bättre studio, större gäster – och dessutom flyttat hela sin familj och i stort sett alla sina medarbetare från New York till Los Angeles. Vem som helst förstår att det inte är någon liten sak. Att Conan hotar att lämna showen om NBC placerar Jay Leno före honom är helt förståeligt. Dels har Tonight Show alltid visats på samma tid varje vardagskväll, men ännu viktigare: Leno var ju hans företrädare på Tonight Show. Det här kan inte tolkas annat än som ett bristande förtroende från NBC.
Vi följer situationen med spänning. Tack till Martin Degrell för nyhetstipset.
