Sveriges centerpartistiska näringsminister Maud Olofsson berättar hur hon klarar av alla politiska motgångar:  hon tänker på Juha Mieto som har sagt att ”Gud ger prövningar till den som klarar det”.

Vad nu än Mieto sagt och med vilka finska ordvändningar, så undrar jag hur han skulle förhålla sig till att betraktas som primärkälla till en sådan kristen grundhållning. Och på något sätt önskar jag att Maud Olofsson trots att hon är en svensk minister som talar till medierna hade dristat sig till att ta ut svängarna lite och sagt ”Som din dag, så skall din kraft ock vara”, som det heter i Lina Sandell-Bergs vackra psalm ”Blott en dag” från 1865.  Den lär vara en välbekant begravningspsalm i Sverige liksom här, och borde inte vara helt obekant för den hårt prövade ministern. Men det kan ju hända att de lite arkaiska ordvändningarna sedan länge putsats bort ur alla svensk psalmsång, så att det bara är vi här i den skytteska folkloreparken (se föregående inlägg) som ännu begriper dem.

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Nu ska vi lära oss om lande.

Helsingforsfinlandssvenskans ”lande” låter likadant som den finska helsingforsslangens ”lande” men betyder något helt annat. När äldre finnar säger ”landella” (eller ”pöndellä”, fr. svenskans ”bonde”) menar de helt enkelt ”på landsbygden”. 

Det finlandssvenska ”lande” är något annat och böjs så här: ett lande, landet, landen, landena. Som i: ”På vårt lande tömmer vi tuppen på våren/hösten/två gånger per år.” ”Ert lande är större än vårt.” ”Vi har två landen, ett i Noux och ett i Nagu.”

Ett lande är alltså ett sommarställe, och kan vara en fanerkoja som hålls ihop med häfstift och jesustejp (rikssv. ”gaffa”) , en stuga eller en herrgård. Det som gör ett lande till ett lande är mentaliteten. Ett lande är en heterotopi, en annan plats av särskild helig karaktär. Som ingift ska man inte stövla in på makens/makans släktlande hur som helst: börja härja om rörläggning och solpaneler, kräva att brunnsvattnet ska testas, ersätta Myrna-servisen från en auktion på 60-talet med praktiska muminmuggar. 

Uttalar man sig förklenande om belysningsförhållandena på en älskad persons barndomslande (att huset ligger på öns mörkaste plats) kan det hända att man får portförbud dit. Är man bjuden till nån bekants lande skall man inte stiga upp tidigt på morgonen och börja räfsa på egen hand, för alla landen har sina egna regler för hur hårt man får räfsa. 

Nästa gång lär vi oss hur man simmar på de sydfinlandssvenska landena. 

Pia Ingström 

pia.ingstrom@hbl.fi

Hbl Kultur slår vakt om ditt semesterordförråd. Med anledning av Almedalsveckan i Sverige tittar vi i dag på ett uttryck som politikerna fått om bakfoten.  

Man hör och ser ibland ett uttryck, som används alldeles fel. Man säger att NN (en person, ett parti eller en rörelse) vädrar morgonluft och menar med det att NN är hoppfull och har en stark framtidstro, och det kan väl vara bra. 

Uttrycket att ”vädra/ana morgonluft” är ett citat ur Hamlet. I akt 1, scen 3 träffar Hamlet vålnaden vid bastionen. Vålnaden berättar för Hamlet hur mordet på honom, kungen och Hamlets far, egentligen gick till. I Clas Zilliacus översättning (1983) låter det så här: ”Men tyst, jag vädrar morgonluften,/ jag gör det kort: när jag i fruktträdgården/ som vanligt tog min eftermiddagslur/ smög sig din farbror på min trygga sömn /…/” 

När morgonen gryr duns-
tar vålnaden bort, så de två, Hamlet och vålnaden, tar avsked av varandra. Det är således tvärtom: när vålnaden vädrar morgonluft, ska han försvinna. I en lite äldre översättning, från 1967, av Erik Lindegren och Erik Mesterton lyder första raden ”Men nog om det, jag anar morgonluften”. 

Barbro Enckell-Grimm