Vill du jobba med oss?

Publicerad: 05/04 12:56

Hej, här kommer lite reklam.

Vill du jobba med oss? Hbl söker för tillfället en ny teaterredaktör. Sista ansökningsdag är den 10 april, och ansökningarna skickas till Minna Juhala (fornamn.efternamn@hbl.fi). Eventuella frågor kan skickas till kulturchefen Philip Teir (fornamn.efternamn@hbl.fi).

Här är själva annonsen, som ingick i Hbl söndagen den 27 mars.

Vi anställer en journalist och kritiker med ansvar för teaterbevakningen i tidningen.
Tjänsten besätts tillsvidare från hösten 2011.

Vi väntar oss att du
– är en skicklig, säker skribent och kunnig inom teaterfältet.
– skriver recensioner men också deltar i det dagliga arbetet på tidningen med nyhetsartiklar,
notiser, reportage och intervjuer.
– kan jobba självständigt och har ett brett intresse för vad som händer i hela kulturvärlden.

Vi erbjuder
– en av de synligaste posterna inom det finlandssvenska teaterfältet.
– ett jobb på en dynamisk redaktion.

Strålande litteratur

Publicerad: 16/03 15:08

Medan vi följer den fruktansvärda utvecklingen i Japan kommer jag att tänka på att jag för ett par år sedan läste en novell om olyckan i Tjernobyl, skriven av den amerikanska författaren Jim Shepard.

Shepards samling berättelser Like You’d Understand Anyway var en av finalisterna till National Book Award år 2007. Öppningsnovellen ”The Zero Meter Diving Team” handlar om några bröder som jobbar på kärnkraftverket i dåvarande Sovjet, och befinner sig på skift den ödesdigra natten 26 april 1986. Novellen beskriver bland annat de sovjetiska myndigheternas initiala tystnad, hur länge det tog innan någon erkände vidden av katastrofen.

Olyckan i Tjernobyl berodde bland annat på att man utförde tester på kärnkraftsverket och därför hade tagit vissa säkerhetssystem ur bruk. Men reaktorn var också annars i dåligt skick. Berättaren, som är en av chefsingenjörerna på kraftverket, förklarar:

”We knew there were problems in both design and operating procedures, but what industry didn’t have problems? Our method was to get rid of them by keeping silent.”

Mina tankar har de senaste dagarna gått till de människor som jobbar vid reaktorerna i Fukushima. Vem är det som utfärdar order om hur de ska jobba? Alla vet att de hela tiden riskerar att utsätta sig för dödlig strålning. Samtidigt vilar Japans närmaste framtid på deras axlar.

Jim Shepard beskriver hur en av bröderna, Mikhail, ligger på sjukhus i början av maj 1986 med ”mahogny-brun” hy, som läkarna kallar ”nukleär solbränna”.

”Everyone was on some sort of drip but there wasn’t enough bowls and bins, so people were vomiting onto the floor”.

I slutet av novellen räknar Shepard upp vidden av förstörelsen i Tjernobyl.  Många som jobbade på kraftverket är döda, andra lever men kämpar mot sjukdom. Barn som bott i området har fått cancer i munnen, och myndigheterna förnekar att orsaken är olyckan. Herrelösa hundar som avger radioaktivtet springer omkring i området, och militären beordras att skjuta dem.

”It was estimated that humans could begin repopulating the area in about six hundred years, give or take three hundred years. My father said three hundred years. He was an optimist”.

I dag vet vi att strålning fortfarande sipprar ut från katastrofplatsen i Tjernobyl. Man försökte isolera det radioaktiva avfallet med tortftiga medel, till exempel betong som snabbt sprack och släppte in vatten. Jag läser nu på Wikipedia att ett par hundra personer fortfarande bor kvar i området.

Om ni är intresserade av att läsa mer om Jim Shepard så kan ni börja med dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som faktiskt råkar handla om just honom. En tämligen okänd författare på våra breddgrader, men en som definitivt skulle förtjäna att översättas.

Lättsinnat och svårtolkat

Publicerad: 20/01 13:21

Hej – här har vi dagens mest vansinniga svenska politikerutspel. Sveriges kulturminister använder kort sagt samma grumliga logik som politikerkollegan Göran Hägglund när han talade om ”verklighetens folk”. Enligt kulturministern borde svenska kulturjournalister skriva lite begripligare.

Om detta orkar man kanske inte säga så mycket? Aftonbladets Martin Aagård kontrar i alla fall väldigt finurligt.

Men medan jag har er uppmärksamhet kan jag berätta lite vad som är på gång på redaktionen. I morgon har brittiska The King’s Speech biopremiär och vår kritiker Hans Sundström har inte varit så här upphetsad på länge. På lördag skriver Dan Sundell, med motsvarande upphetsning, om Tom of Finland-utsällningen på Logomo i Åbo. Vi har dessutom intervjuat en av Toms vänner – Durk Dehner, som leder Tom of Finland Foundation i Los Angeles. Det är den stiftelsen som lånat ut flera av verken på utställningen i Åbo.

På söndag har vi en stor satsning på Hella Wuolijoki med anledning av den kommande filmen Hella W.

Och nästa vecka är det Docpoint-filmfestival. En hel del intressant ryms på det programmet, till exempel kommer Stefan Jarl med sin dokumentär om alla de kemikalier vi får i oss.

Sådär. Det var väl inte så svårförstått?

Romaner vs journalistik

Publicerad: 05/01 15:17

”Romaner gör anspråk på att vara precis lika sanningsenliga som journalistik, men vi har glömt att det rör sig om olika, men lika värdefulla, typer av sanning”.

Dagens Nyheters kulturdel publicerar i dag en väldigt fin text av Jonathan Safran Foer, men jag hittar den tyvärr inte på nätet. Texten handlar om författaren Alexandar Hemon, född i Sarajevo men i dag bosatt i USA.

Här hittade jag dock samma text på engelska.

Tisdagspinsamheter

Publicerad: 21/12 16:50

Prata om det-kampanjen som nämndes i förra inlägget har nu slagit igenom i finländsk mainstreammedia: i dag kunde vi läsa en stor intervju med Johanna Koljonen Helsingin Sanomat, och så hade förstås vår kolumnist Ronja Boijes skrivit en briljant egen text i dagens blad.

Jag intervjuade Sofi Oksanen igår för en serie som vi publicerar kring nyår, men det gick förstås inte att undvika att tala om Wikileaks och Julian Assange. Lite om det som Oksanen sade kan ni läsa redan i onsdagens Hbl. Sedan jag skrev här senast har ju Guardian publicerat förhörsmaterial från själva våldtäktsmålet, och den som tagit del av dem kan i sitt stilla sinne fundera på följande: för vem är detta minst pinsamt? För svenska åklagarmyndigheter, för de inblandade kvinnorna, för Assange, eller för polisen som tog emot anmälan?

Om inte annat så har Prata om det-kampanjen den viktiga funktionen att den tvingar folk att tänka lite hur de själva vill ha det i sina sexliv. Samtidigt är det nog okej om man är skeptisk till att alla nu plötsligt ska berätta sina mest skamligaste hemligheter, helt oberoende sammanhang eller innehåll – Johan Lundberg är skeptisk i sin blogg i Axess och bloggaren Axel F är det också i ett fint blogginlägg här.

Om att prata om det

Publicerad: 17/12 10:38

Nu ska alltså Julian Assange fira jul med fotboja på en herrgård – varför får man en känsla av att det här passar hans självbild alldeles utmärkt? Assange må vara skyldig till våldtäkt eller ej, men fallet har fått sådana proportioner (och attribut) att mytbildningen kring personen Assange knappast kommer att avta. Jag får allt mer en känsla av att Assange är till hälften bondskurk och till hälften Don Quijote. Den mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot honom minskar säkert inte hans drift att ta över världen. (Att Wikileaks gör ett utmärkt jobb är en helt annan diskussion.)

Litar man på det svenska rättsväsendet behöver kanske inte ta ställning i själva skuldfrågan. Därmed inte sagt att det är helt lönlöst att gräva. Washington Post har till exempel skrivit föredömligt om hur svensk lagstiftning skiljer sig från amerikansk när det gäller våldtäkt. Fallet har också väckt sådana känslor från bägge hållen (inte minst från de som tror att Assange är råkat ut för justitiemord) att en diskussion om övergrepp och makt absolut är på sin plats. Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.

I går startades en livlig diskussion på Twitter med hashtaggen #prataomdet – där kvinnor och män twittrar om gråzoner i sexuella relationer. Diskussionen har ingen direkt koppling till fallet Assange, men initierades för att belysa hur komplicerat det är att prata om det här. Våldtäktslagstiftning är inte alltid avhängig att själva handlingen, utan också av sammanhanget (upplevelsen av ett övergrepp). Det är svårt att säga vad den här tråden kommer att ha för betydelse – men åtminstone tar den bort fokus från ett redan väl tilltaget ego.

Luckor som lever

Publicerad: 15/12 11:02

Ni har väl inte missat årets julkalender i SVT? Förra veckan skrev jag i tidningen, på basen av de första avsnitten, att årets kalender inte håller samma mått som fjolårets suveränt spektakulära Superhjältejul. Det tycker jag fortfarande, men efter femton avsnitt av Gyllene Knorren måste jag erkänna att jag ändå lullats in i seriens rätt behagliga kardemummastämning. Och finlandssvenska Maria Sid bär faktiskt upp en stor del av den här serien. Jag vet att det är sånt som en finlandssvensk kritiker förväntas skriva – glada som vi är så fort en lokal knivjunkare får sitt lillfinger in i de svenska riksmedierna. Men Sid är bra, en av de bästa skådespelarna i serien, låt vara att hon tvingats spela en ganska tvådimensionell Sverigebåtsvärdinna som diggar – vad annars – finsk tango.

Hursomhelst: mina barn älskar det. Och som Kjell Häglund skriver i sin recension på Weird Science är det faktiskt det viktigaste av allt.

Tyvärr har jag har själv inte hunnit kolla på årets (norska) FST5-kalender Jul i Svingen, trots rekommendationer från flera håll. Däremot har jag ett vagt minne av den då den gick i SVT 2008.

Alla avsnitt av Gyllene Knorren finns på Svtplay.