Arkiv för ‘Okategoriserad’ kategorin

Fem frågor till Tuomas Haapanen

Publicerad: 01/12 16:22
Tuomas Haapenen var juryns ordförande under många år och har följt med varje Sibeliustävling sedan 1970. Jag ringde upp honom för att ställa fem frågor.

Hur har Sibeliustävlingen förändrats under åren?
– Egentligen ganska lite. Den allmänna nivån har stigit märkbart och i dag har vi allt flera skickliga violinister, men i toppklassen finns inte så stora skillnader.
Vad beror utvecklingen på?
– Utbildningen har blivit bättre och bättre och musiken drar talanger till sig. Flera begåvningar kommer också från Japan, Kina och Korea. De är väldigt skickliga, där pågår en verklig boom inom den klassiska musiken som bäst.
Hur ser du på årets tävling?
– I år har vi haft många starka violinister. Ingen har varit dålig, särskilt inte som violinister. Som musiker kunde somliga ännu utveckla sin tolkningsförmåga.
Vilken funktion fyller tävlingen?
– Tävlingarna är inte till för att söka och finna stora stjärnor. Snarare är det här ett unikt tillfälle för många att få uppträda med stor orkester för en entusiastisk publik. Ett sätt att pröva sina vingar, helt enkelt. Dessutom är tävlingarna ytterst motiverande för studierna. Avigsidan med tävlingarna är förstås att det inte finns några exakta mätinstrument, men därför har vi en så pass stor jury, som förstår sig på både musik och fiolspel. Man skall inte ta det här för allvarligt.
Har du några hälsningar till årets vinnare?
– Jag hoppas att vinnaren får goda möjligheter att göra en snygg karriär. För många är en tävlingsvinst bara början på en solistisk karriär.

Dramatisk inledning

Publicerad: 30/11 23:45

Första finaldagen avslutades dramatiskt: Bara ett tiotal takter från slutet brast en sträng på Petteri Iivonens violin. Det är inte hela världen – sånt händer – men man skall ha dålig tur för att råka ut för det i Sibeliustävlingens final! Nöden har dock ingen lag och Iivonen visade med en enkel gest att han behövde handräckning av RSO:s konsertmästare Emma Vähälä som förstod att låna sin violin åt honom. Med nerver av stål rodde han kolugnt de sista takterna av Prokofjevs första violinkonsert i hamn. Slutet gott allting gott.

Men också i övrigt bjöd första finaldagen på överraskningar. Vare sig Esther Yoo eller Nancy Zhou, som varit så starka tidigare, fick riktigt lyft under vingarna. I stället var Niktia Borisoglebskij det stora utropstecknet. Nog är det märkligt hur han, efter att ha visat sig tämligen anonym hittills, för första gången visade temperament och känsla i tävlingen. Sibelius violinkonsert spelade med segerviss, berättande ton och här hade han förmågan att förföra lyssnaren i ett sug av toner. Finalen gjorde han eldfängt, som sig bör. Högsta tonerna träffade  inte alltid rätt, men flageoletterna satt som de skulle. Främst av allt tolkade han konserten som en musiker, med gedigen inlevelse.

Yoos Sibeliuskonsert var i och för sig snygg och smakfull, som allting annat som hon hittills spelat, men  spelningen saknade virtuosisk glöd och kändes inte heller direkt egensinnig. Tolkningen kunde dock betecknas som gedigen och djuplodande, och pauserna i fraseringen – stunderna då envar kippar efter andan – var uttänkta och välplacerade.

Nancy Zhou tillhörde också dem som imponerat mera tidigare. Tolkningen av Prokofjevs andra konsert var nog musikalisk och tekniskt säker, men ingen huj-upplevelse. Något av det personliga uttrycket och tolkningen saknade jag.

Och Petteri Iivonens spelning av Prokofjevs första konsert var idiotsäker och mycket musikaliskt utformad – både före och efter att strängen gått av. Prokofjev spelade han med en mestadels fint sjungande ton, tidvis också spjuveraktigt. Själv njöt jag stort av Iivonens spel som var lika bra som i första omgången.

Esther Yoo och Nancy Zhou spelade med HSO under ledning av John Storgårds och Borisoglebskij och Iivonen med RSO under Sakari Oramo. Alla tävlande får spela ena konserten med Stadsorkestern och andra med Radioorkestern. Blir intressant att se om orkester- och dirigentbytet påverkar samarbetet på något plan.

Bra med repetition

Publicerad: 30/11 16:25

Med mindre än ett par timmar till finalens inledning kan det vara bra att repetera våra finalisters egenskaper:

Nikita Borisoglebskij, f. 30.8.1985, Ryssland/Belgien
Spelar kompetent, men har hela tiden känts anonym. I semifinalen visade han sig som en insiktsfull och idérik musiker, som tar allt på fullaste allvar. Sibelius Souvenir, Tempo di Menuetto och Berceuse op. 79 kändes kanske överdrivet seriösa. Borisoglebskijs tolkning av Prokofjevs första sonat var temperamentsfull och tidvis snillrik, men trängde inte in under huden. Att Borisoglebskij gick vidare som enda ryss visar kanske att domarna vill ha en mångfald av musiker i final. I finalen förutom Sibelius: Brahms violinkonsert.

Petteri Iivonen, f. 14.8.1987, Finland
Förväntningarna var högt uppskruvade efter en imponerande insats i första omgången. Och visst uppfyllde han delvis förväntningarna: Prokofjevs första sonat led kanske av små rytmstörningar i början, men spelningen var medryckande och temperamentsfull, tidvis passionerat hektisk, som en god Prokofjev skall vara. Kaija Saariahos Tocar gjordes med en gråtfull ton. Valet av Sibelius Auf der Heide op. 115/1 kändes lustigt, men nog svängde det alltid om både Danses champêtres-styckena op. 106 och Sarasates Habanera. Förutom Sibelius: Prokofjevs första.

Kim Bomsori, f. 13.12.1989, Sydkorea
Ännu mera övertygande i andra omgången än i första. Hon strålade, allt var förädlat. I Faurés A-dursonat formade hon de melankoliska melodierna romantiskt passionerat. Hennes ton i Saariaho var fri och mödolös, lyriskt finkänslig. Sibeliusstyckena gjorde hon med känsla och Wieniawkis Polonäs D-dur tolkade hon med finfina flageoletter och dynamiska nyanser. Spelar rent och inlevelsefullt. Alla gillar henne inte, men jag gör det. Förutom Sibelius: Stravinskys violinkonsert.

Emma Steele, f. 11.4.1990, USA
Hade kanske ännu mera gnista i första omgången, men imponerade alltjämt. Steele spelar härligt musikaliskt, alltid avslappnat och aldrig stelt. Spelade Bartóks andra sonat genast efter Sini Simonen, och serverade en helt annorlunda tolkning: mera lyriskt sjungande och om möjligt ännu mera dramatisk. Saariaho tolkade hon säkert och problemfritt, med en eterisk ton och starkt självförtroende. Wieniawski var på allt sätt bra. Förutom Sibelius: Sjostakovitjs första.

Esther Yoo, f. 11.6.1994, USA
Yoo är ingen excentriker, men spelar allting smakfullt med personlig touch. Saariaho tolkade hon musikaliskt och inlevelsefullt. Sibelius kändes smakfull och Saint-Saëns dansant med mustiga zigenartoner, ett utmärkt val för hennes briljanta teknik. Samarbetet med Robert Koenig vid flygeln – inte hennes far, men nog gammal familjebekant – fungerade utmärkt och Mendelssohns F-dursonat spelades så genommusikaliskt att man gång på gång glömmer att hon är bara 16 år. Kolla id om ni ser henne på krogen! Förutom Sibelius: Prokofjevs andra.

Nancy Zhou, f. 5.1.1993, USA
Nancy Zhou är den tekniskt fenomenala 17-åringen som Hbl skrev om i början av tävlingen. Går i sin fars fotspår men utesluter inte att bli läkare. Hon kunde kallas något av en excentriker. Förhåller sig lämpligt problemfritt till stycke som stycke och tolkar allting hetlevrat och expressivt. Det svagaste pianissimot motsvaras ändå inte av det starkaste fortet; saknar ännu några av de riktigt finkänsliga tonerna. Ysaÿe spelar hon musikaliskt, Saariaho gör hon explosivt och subtilt, medan Sibeliusstyckena tolkas dansant om än tidvis med turboproppen i botten. Förutom Sibelius: Prokofjevs andra.

Iivonen i final

Publicerad: 28/11 21:40

Nu står det då klart att Petteri Iivonen spelar i Sibeliusfinalen. Övriga finalister är Nikita Borisoglebskij (Ryssland/Belgien), Kim Bomsori (Sydkorea), Emma Steele (USA), Esther Yoo (USA) och Nancy Zhou (USA).

Finalen går av stapeln under tre dagar på Finlandiahuset från tisdag till torsdag. Och på torsdag ca kl. 22 klarnar vem som vinner första priset på 20 000 euro.

Dags för tippning

Publicerad: 28/11 21:11

Svårt att säga vem som går till final. Men visst har vi alla våra favoriter. Mina personliga favoriter är följande (motiveringar kan läsas från tidigare kommentarer):

Starkaste kandidater till finalen:

Esther Yoo (USA)
Jinjoo Cho (Sydkorea)
Kim Bomsori (Sydkorea)
Kim Hye-Jin (Sydkorea)
Ji Yoon Park (Sydkorea)
Emma Steele (USA)

Och sen en lång räcka violinister som jag bra kan tänka mig att går vidare:

Nancy Zhou (USA)
Andrej Baranov (Ryssland)
Nikita Borisoglebskij (Ryssland/Belgien)
Sergej Dogadin (Ryssland)
Soojin Han (Storbritannien/Sydkorea)
Petteri Iivonen (Finland)
Dalibor Karvay (Slovakien)
Kim Young-Uk (Sydkorea)
Hyuk Joo Kwun (Sydkorea)
Sini Simonen (Finland)

Och några som jag inte tror går vidare:

Emilie Anne Gendron (USA)
Liana Gourdjia (Ryssland)
Eimi Wakui (Japan)
Elly Suh (USA)

Resultaten förväntas alltså någon gång mellan kl. 21.30 och 22.

I väntan på resultaten

Publicerad: 28/11 20:56

Trots att många har gått hem sitter de ivrigaste kvar och inväntar resultaten som nu utlovas till 21.30. Jag tror ändå inte att tidtabellen håller, för det kommer inte bli lätt för domarna att bestämma sig. Nivån är hög och till final går bara sex. Senast nu har en sak blivit sällsynt uppenbar för mig: bara för att man inte kommit till final i Sibeliustävlingen betyder det inte att man är dålig. Nej, här finns många fler finalistkandidater än platser. Om dem som spelade under kvällen kan jag kort säga följande:

Sini Simonen (Finland). Gör ett gediget och hängivet jobb. Sibelius Ballad op. 115 tolkade hon temperamentsfullt och musikantiskt, medan jag retade mig en aning på intonationen i de två övriga Sibeliusstyckena, Danse caractéristique op. 79/3 och Danse champêtre op. 106/1. Ysaÿesonaten var snygg, men Bartóks andra sonat visade att den svåraste musiken passar henne bäst. Hon är nämligen en intelligent musiker som gör utstuderade tolkningar. Förefaller omutlig.

Emma Steele (USA). Spelade också Bartóks andra sonat, genast efter Sini Simonen, och serverade en helt annorlunda tolkning: mera lyriskt sjungande – Sinis var ganska hårdkokt – och om möjligt ännu mera dramatisk. Hennes val av några av Sibelius mest juntiga stycken, Auf der Heide, Ballade och Die Glocken ur op. 115, kändes egendomligt, men i och för sig hade hon kanske lättare att profilera sig med hjälp av dem. Saariaho tolkade hon säkert och problemfritt, med en eterisk ton och starkt självförtroende. Wieniawski var på allt sätt bra.

Elly Suh (USA). Bluesen i Ravels sonat kändes onödigt snäll och formell för min smak – mera vemod, ångest och rubato hade gjort susen. I Saariaho gjorde hon några små missar med första glissandot och tremolona; tolkningen var ändå omväxlande från häftigt rivig till ljuvligt drömskt. Sibelius Danses champêtres ur op. 106 tolkade hon expressivt liksom Sarasates Zigeunerweisen. Dock nappade jag inte riktigt på den, troligtvis blev det för mycket virtuosmusik mot slutet med både Sibelius och Sarasate.

Spänningen stiger

Publicerad: 28/11 16:56

Här på Sibelius-Akademin stiger spänningen när sista delen av semifinalen i Sibeliustävlingen strax skall börja. Nu återstår tre tävlande: Sini Simonen (Finland), Emma Steele (USA), Elly Suh (USA). Det är utsålt och fullpackat i salen. I kväll ca kl. 22 står det klart vilka sex tävlande som går vidare till final.

Frågan om någon av de finländska violinisterna går vidare eller ej är svår att besvara i nuläget. Det beror dels på hur Sini Simonen spelar och helt på hur domarna prioriterar: vill man bara ta de duktigaste och bästa (mest perfekta) violinisterna till final, eller vill man, som hittills, ta en bred skara violinister vidare, violinister som alla haft olika starka sidor. Det återstår att se. Förmiddagens tre tävlande kan kort kommenteras:

Kim Young-Uk (Sydkorea). Prokofjev gör han med patosfyllda smäktande melodier i kombination med bestämt marcato-spel. Hans tysta nyanser är också utsökta. Saariahotolkningen är rytmiskt kantigare än många andras, han spelar Saariaho nästan som Stravinsky. Överlag är Kim Young-Uk en distinkt och tydlig violinist. Han är kanske också något av en dirigenttyp.

Kwun Hyuk Joo (Sydkorea). Hans Prokofjev är brysk. Allting görs med lite större pensel än t.ex. Kim Young-Uk. Detaljarbetet är inte lika fulländat, men greppet är bastant. Hans Sibelius är bra. Tidvis söker jag lite mera rytmisk rörlighet, men för det mesta kommer löpningarna som rinnande vatten eller virvelvindar. Det är mödolöst och skickligt så det förslår. Avslutningen blir en mästerlig och nästan prickfri tolkning av Paganinis infernaliskt svåra Le streghe.

Park Ji Yoon (Sydkorea). Alltjämt gör hon allting genommusikaliskt och vackert format. Saariaho gör hon rytmiskt rivigt men också meditativt svävande. Hennes Fauré är en av de vackraste som jag har hört. Hennes spelsätt sitter utmärkt för den här musiken som suger med lyssnaren i ett svep. Och varför inte avslute med Ysaÿes Caprice – spjuveraktigt och knivigt?!

Vi återkommer!