Ja, inte kommer det att bli lätt för domarna när de i morgon skall bestämma vem som får Hbls specialpris i Harald Andersén-tävlingen. Priset delas ju som bekant ut för bästa tolkning av tävlingens obligatoriska verk, Joonas Kokkonens Laudatio Domini, och i dag har vi ju hört samtliga tolkningar av det stycket i denna tävling. Och nej, vare sig jag eller någon annan på Hbl kan bestämma över vem som får det, det får juryn allena avgöra i morgon.

Och jag avundas dem icke, för vem skulle kunna säga vem som serverat den bästa tolkningen i dag? De har varit så olika och de allra flesta har varit av hög kvalitet.

I kvällens sista set sjöng fyra körer, bland annat de båda baltiska körerna, Choros Amici (som ni kunde läsa om i torsdagens Hbl) och danska Kammerkoret Hymnia.

Av dessa fyra är Hymnia-kören kanske den mest professionella. Den är grundad i Köpenhamn 1983 och har således långa anor. I dag består den av 27 erfarna och hängivna sångare som sjunger under ledning av Flemming Windekilde.

På många sätt kom jag att tänka på vår egen Helsingfors kammarkör på grund av den rena och professionella klangen. Hymnia gladde med sitt ambitiösa program – eller vad sägs om Kodálys Jézus és a kufárok och Messiaens Ma robe d’amour ur Cinq rechants? Det är komplext så det förslår, men välklingande i alla lägen. Flemming Windekilds tempi är alltigenom hurtiga; låt mig nämna att hans tolkning av Kokkonenstyckena var nästan dubbelt snabbare än den direkt föregående lettiska ungdomskörens tolkningar. Om man bara fick letternas klang och danskarnas tempi vore allting väl…

Den lettiska Maska-ungdomskören överraskade och övertygade alltså med sin skönt eteriska och på många sätt välklingande klang. Den ”seriösa” repertoaren tolkades snyggt och värdigt och även den svängigare repertoaren klingade galant. Dessutom var programvalet bra med Kokkonenstyckena som inledning, åtföljda av John Farmers roliga Fair Phyllis I saw, Mendelssohns Richte mich Gott och Valts Puces folkmusikinspirerade Ik rudeni valodina.

Den andra baltiska kören, estniska Voces Musicales, gladde också med sin rena klang och bjöd kanske på den mest klassiska körkonsten i hela tävlingen.Precision, noggrannhet och perfektion utmärkte framförandet, samtidigt som det märktes att man tryggt höll sig inom sedliga ramar. Den enkla men välfungerande programhelheten bestod av, förutom Kokkonen, ett stycke av Schütz och Rautavaaras Suite de Lorca. Krävande stycken, rätt och slätt.

Kvällens höjdpunkt för mig bestod nog ändå i Choros Amicis framförande under ledning av Chris Mallinson. Jag var fullständigt tagen på sängen, för sällan möter man sån kraft och sån energi i utförandena. Och vilken mångfald i repertoaren! På 20 minuter hann man avklara såväl engelsk som brittisk 1900-talsmusik, tysk romantik, engelsk barock och ett par poplåtar. Wow! Det bästa med Choros Amici är att de sjunger ut. I börjar noterade jag vissa svackor i renhet, men det var bara i början och det störde inte ett dugg! Deras energi är helt enkelt fantastisk och när de sedan ställer sig i par, sida vid sida, handen vid höften, för att sjunga When  fall in love av Victor Young då kan inte ens jag hålla emot tårarna i ögonvrån och de kalla kårarna. Musik när den är som bäst!