Det har rört på sig i kulturdebatten på många håll den här våren, inte minst i Svenskfinland – först var det på en numera nedlagd författarblogg, sedan på en e-postlista, och så småningom i den finska tidningsdraken och vid mediedagarna i Helsingfors.

Nu tycks turen ha kommit till Sverige, där nyheten om att Uppsala Nya Tidning är på väg att lägga ner sin kultursida fick folk att reagera, i synnerhet sedan det visade sig att ryktena var ogrundade – UNT skulle inte lägga ner kultursidan, bara slå ihop den med nöjesbevakningen, något som redan skett på många andra morgontidningar i Sverige.

Det är bra att kulturdebatter förs, men man får också hålla med Björn Wiman på Expressen som skriver att man kunde ägna lite mindre tid åt att debattera kulturjournalistik och lite mera tid åt att producera densamma. Det fungerar ibland så att man någonstans på vägen glömmer den ursprungliga frågan.

Men vissa av kulturjournalistikens bekymmer är eviga – och till dem hör nog kritikerns och konstnärens ömsesidiga beroendeförhållande, och frågan om hur och var gränser ska dras. »Det finns två sorters kritiker jag inte vill vara: den som är tjenis och bundis med alla i branschen och med på alla fester. Och den som kommer förklädd och aldrig ger sig tillkänna«, säger Expressens fd musikrecensent Camilla Lundberg i en belysande artikel för just UNT.

Mest bekymmersamt i den artikeln är nog ändå teaterkritikern Leif Zerns uttalande om hur Olof Lagercrantz såg på litteraturkritikerns villkor på 1960-talet: en litteraturkritiker på DN skulle ha heltidslön och skriva två recensioner i månaden.

– En vecka skulle användas till att läsa boken och förbereda sig, en vecka till att skriva recensionen, berättar Zern.

Ha, fnittrar man men blir förstås mest beklämd; finns det fortfarande kritiker som har den inställningen till sitt jobb? Garanterat. Men med månadslön? I think not.

Man får trösta sig med att om Lagercrantz hade varit chef på DN i dag hade han nog fått slänga in ett eller två blogginlägg till den där arbetsbeskrivningen.