Prata om det-kampanjen som nämndes i förra inlägget har nu slagit igenom i finländsk mainstreammedia: i dag kunde vi läsa en stor intervju med Johanna Koljonen Helsingin Sanomat, och så hade förstås vår kolumnist Ronja Boijes skrivit en briljant egen text i dagens blad.

Jag intervjuade Sofi Oksanen igår för en serie som vi publicerar kring nyår, men det gick förstås inte att undvika att tala om Wikileaks och Julian Assange. Lite om det som Oksanen sade kan ni läsa redan i onsdagens Hbl. Sedan jag skrev här senast har ju Guardian publicerat förhörsmaterial från själva våldtäktsmålet, och den som tagit del av dem kan i sitt stilla sinne fundera på följande: för vem är detta minst pinsamt? För svenska åklagarmyndigheter, för de inblandade kvinnorna, för Assange, eller för polisen som tog emot anmälan?

Om inte annat så har Prata om det-kampanjen den viktiga funktionen att den tvingar folk att tänka lite hur de själva vill ha det i sina sexliv. Samtidigt är det nog okej om man är skeptisk till att alla nu plötsligt ska berätta sina mest skamligaste hemligheter, helt oberoende sammanhang eller innehåll – Johan Lundberg är skeptisk i sin blogg i Axess och bloggaren Axel F är det också i ett fint blogginlägg här.

Nu ska alltså Julian Assange fira jul med fotboja på en herrgård – varför får man en känsla av att det här passar hans självbild alldeles utmärkt? Assange må vara skyldig till våldtäkt eller ej, men fallet har fått sådana proportioner (och attribut) att mytbildningen kring personen Assange knappast kommer att avta. Jag får allt mer en känsla av att Assange är till hälften bondskurk och till hälften Don Quijote. Den mediala uppmärksamhet som just nu riktas mot honom minskar säkert inte hans drift att ta över världen. (Att Wikileaks gör ett utmärkt jobb är en helt annan diskussion.)

Litar man på det svenska rättsväsendet behöver kanske inte ta ställning i själva skuldfrågan. Därmed inte sagt att det är helt lönlöst att gräva. Washington Post har till exempel skrivit föredömligt om hur svensk lagstiftning skiljer sig från amerikansk när det gäller våldtäkt. Fallet har också väckt sådana känslor från bägge hållen (inte minst från de som tror att Assange är råkat ut för justitiemord) att en diskussion om övergrepp och makt absolut är på sin plats. Wikileaks är sajten som hyllar ”whistle blowers” – då tycker man ju att en kvinna vågar anmäla sajtens grundare ska tas på allvar.

I går startades en livlig diskussion på Twitter med hashtaggen #prataomdet – där kvinnor och män twittrar om gråzoner i sexuella relationer. Diskussionen har ingen direkt koppling till fallet Assange, men initierades för att belysa hur komplicerat det är att prata om det här. Våldtäktslagstiftning är inte alltid avhängig att själva handlingen, utan också av sammanhanget (upplevelsen av ett övergrepp). Det är svårt att säga vad den här tråden kommer att ha för betydelse – men åtminstone tar den bort fokus från ett redan väl tilltaget ego.

Ni har väl inte missat årets julkalender i SVT? Förra veckan skrev jag i tidningen, på basen av de första avsnitten, att årets kalender inte håller samma mått som fjolårets suveränt spektakulära Superhjältejul. Det tycker jag fortfarande, men efter femton avsnitt av Gyllene Knorren måste jag erkänna att jag ändå lullats in i seriens rätt behagliga kardemummastämning. Och finlandssvenska Maria Sid bär faktiskt upp en stor del av den här serien. Jag vet att det är sånt som en finlandssvensk kritiker förväntas skriva – glada som vi är så fort en lokal knivjunkare får sitt lillfinger in i de svenska riksmedierna. Men Sid är bra, en av de bästa skådespelarna i serien, låt vara att hon tvingats spela en ganska tvådimensionell Sverigebåtsvärdinna som diggar – vad annars – finsk tango.

Hursomhelst: mina barn älskar det. Och som Kjell Häglund skriver i sin recension på Weird Science är det faktiskt det viktigaste av allt.

Tyvärr har jag har själv inte hunnit kolla på årets (norska) FST5-kalender Jul i Svingen, trots rekommendationer från flera håll. Däremot har jag ett vagt minne av den då den gick i SVT 2008.

Alla avsnitt av Gyllene Knorren finns på Svtplay.

I dag satt vi på planeringsmöte och pratade om julhelgens tidningar, som blir lättare att knåpa ihop än vanligt – i år infaller ju julen så att vi i praktiken har helt vanliga tidningsdagar både före och efter jul. Själv är jag svag för sidor med julprägel: jag vill att min tidning ska vara tjock och matig och innehålla långa texter, gärna också av skönlitterär karaktär. Ifjol kunde vi publicera en nyskriven novell av Kjell Westö på julafton. Det blir svårt att toppa det i år, men utan läsning blir ni garanterat inte.

Fast än är det långt till jul. Den här veckan kommer kulturen bland annat att välja ut årets bästa julklappsböcker – i både vuxen- och barnkategorin. Det paketet kommer på torsdag. Imorgon kan ni läsa en intervju med RSO:s nya chefsdirigent Hannu Lintu och Peter Al Fakirs recension av det nya finlandssvenska tv-dramat Avsked. Dessutom har Annika Hällsten intervjuat Midiya Zahir Hatam, en kurdiskfödd ekenäsbo som håller på med en dokumentär om vardagen i Kurdistan.

För övrigt: gårdagens inlägg fick en replik på Sylvia Bjons blogg – där det också uppstått en diskussion.

I dag skriver Per Wirtén i Expressen väldigt klokt om bombdådet i Stockholm i lördags. Terrorismbegreppet tål att diskuteras, för vad är det som gör att vissa ensamma (vita) gärningsmän lyckas undgå stämpeln medan andra inte gör det? Efter den elfte september har terrorismbegreppet islamiserats och blivit synonymt med jihadism.

Begreppet ”jihadist” är mindre vagt. När man läser om den brittiska staden Luton, där den svenska självmordsbombaren lär ha utvecklats från mönsterelev till radikal jihadist, är det slående att radikalism tycks följa samma mönster oberoende av innehåll. Luton utnämndes för några år sedan till Storbritanniens ”uslaste stad”, och har kallats för ”terrorismens näste”. Men det kunde ju lika gärna var historien om en stad med växande högerextremistiska grupper (antagligen finns det också sådana i Luton). Radikalism finns i många skepnader, men mekanismerna är de samma.

Och – på tal om ensamma män: här är en fotoserie som ni kan begrunda, av den svenska fotografen Sannah Kvist.

Resultaten publicerades ju redan kl. 22 på hbl.fi, men här ännu för repetitions skull:

Vinsten gick alltså till Nikita Borisoglebskij. På andra plats kom Petteri Iivonen och på tredje plats Esther Yoo från USA. Övriga finalister var Nancy Zhou, Kim Bomsori och Emma Steele.

Borisoglebskij är född 1985 i Volgodonsk i Ryssland och bosatt i Belgien. I finalen spelade han Brahms och Sibelius violinkonserter. Borisoglebskij har tidigare vunnit femte pris i Queen Elisabeth-tävlingen 2009 och andra pris i Tjajkovskij-tävlingen 2007.

Nikita Borisoglebskij belönades också för bästa framförande av Sibelius violinkonsert. Nancy Zhou fick specialpriset för bästa framförande av Kaija Saariahos Tocar. Emma Steele från USA fick domarnas specialpris till en ung begåvning.

Mitt stora problem är att jag tycker för mycket om Emma Steele. Hon spelar så musikaliskt med sådan inlevelse, och hennes ton är härlig. Men ibland ställer nervositeten till det ordentligt för henne och gör henne till en riktig soloåkare. Det har kanske varit styrkan i första och andra omgången, men det är hemskt att se på i finalen. Hemskt för nerverna. Sibeliuskonserten höll litet bättre ihop än Prokofjev igår, men höll alltjämt på att gå upp i limningarna hela tiden. Huh. Vänta bara, när Emma blir lite mer erfaren kan hon bli hur fin som helst!

Kim Bomsoris Stravinsky har jag inte mycket att säga om i det här skedet. Kan bara konstatera att det var ett ambitiöst val och att hon hade ett bra grepp om allt det abstrakta och lekfulla i konserten. Uppskattade spelningen.

Nu har vi paus och resultatet väntas vara klart kl. 21.50. Då vet vi vem som vinner Sibeliustävlingen 2010.