Första finaldagen avslutades dramatiskt: Bara ett tiotal takter från slutet brast en sträng på Petteri Iivonens violin. Det är inte hela världen – sånt händer – men man skall ha dålig tur för att råka ut för det i Sibeliustävlingens final! Nöden har dock ingen lag och Iivonen visade med en enkel gest att han behövde handräckning av RSO:s konsertmästare Emma Vähälä som förstod att låna sin violin åt honom. Med nerver av stål rodde han kolugnt de sista takterna av Prokofjevs första violinkonsert i hamn. Slutet gott allting gott.

Men också i övrigt bjöd första finaldagen på överraskningar. Vare sig Esther Yoo eller Nancy Zhou, som varit så starka tidigare, fick riktigt lyft under vingarna. I stället var Niktia Borisoglebskij det stora utropstecknet. Nog är det märkligt hur han, efter att ha visat sig tämligen anonym hittills, för första gången visade temperament och känsla i tävlingen. Sibelius violinkonsert spelade med segerviss, berättande ton och här hade han förmågan att förföra lyssnaren i ett sug av toner. Finalen gjorde han eldfängt, som sig bör. Högsta tonerna träffade  inte alltid rätt, men flageoletterna satt som de skulle. Främst av allt tolkade han konserten som en musiker, med gedigen inlevelse.

Yoos Sibeliuskonsert var i och för sig snygg och smakfull, som allting annat som hon hittills spelat, men  spelningen saknade virtuosisk glöd och kändes inte heller direkt egensinnig. Tolkningen kunde dock betecknas som gedigen och djuplodande, och pauserna i fraseringen – stunderna då envar kippar efter andan – var uttänkta och välplacerade.

Nancy Zhou tillhörde också dem som imponerat mera tidigare. Tolkningen av Prokofjevs andra konsert var nog musikalisk och tekniskt säker, men ingen huj-upplevelse. Något av det personliga uttrycket och tolkningen saknade jag.

Och Petteri Iivonens spelning av Prokofjevs första konsert var idiotsäker och mycket musikaliskt utformad – både före och efter att strängen gått av. Prokofjev spelade han med en mestadels fint sjungande ton, tidvis också spjuveraktigt. Själv njöt jag stort av Iivonens spel som var lika bra som i första omgången.

Esther Yoo och Nancy Zhou spelade med HSO under ledning av John Storgårds och Borisoglebskij och Iivonen med RSO under Sakari Oramo. Alla tävlande får spela ena konserten med Stadsorkestern och andra med Radioorkestern. Blir intressant att se om orkester- och dirigentbytet påverkar samarbetet på något plan.

Med mindre än ett par timmar till finalens inledning kan det vara bra att repetera våra finalisters egenskaper:

Nikita Borisoglebskij, f. 30.8.1985, Ryssland/Belgien
Spelar kompetent, men har hela tiden känts anonym. I semifinalen visade han sig som en insiktsfull och idérik musiker, som tar allt på fullaste allvar. Sibelius Souvenir, Tempo di Menuetto och Berceuse op. 79 kändes kanske överdrivet seriösa. Borisoglebskijs tolkning av Prokofjevs första sonat var temperamentsfull och tidvis snillrik, men trängde inte in under huden. Att Borisoglebskij gick vidare som enda ryss visar kanske att domarna vill ha en mångfald av musiker i final. I finalen förutom Sibelius: Brahms violinkonsert.

Petteri Iivonen, f. 14.8.1987, Finland
Förväntningarna var högt uppskruvade efter en imponerande insats i första omgången. Och visst uppfyllde han delvis förväntningarna: Prokofjevs första sonat led kanske av små rytmstörningar i början, men spelningen var medryckande och temperamentsfull, tidvis passionerat hektisk, som en god Prokofjev skall vara. Kaija Saariahos Tocar gjordes med en gråtfull ton. Valet av Sibelius Auf der Heide op. 115/1 kändes lustigt, men nog svängde det alltid om både Danses champêtres-styckena op. 106 och Sarasates Habanera. Förutom Sibelius: Prokofjevs första.

Kim Bomsori, f. 13.12.1989, Sydkorea
Ännu mera övertygande i andra omgången än i första. Hon strålade, allt var förädlat. I Faurés A-dursonat formade hon de melankoliska melodierna romantiskt passionerat. Hennes ton i Saariaho var fri och mödolös, lyriskt finkänslig. Sibeliusstyckena gjorde hon med känsla och Wieniawkis Polonäs D-dur tolkade hon med finfina flageoletter och dynamiska nyanser. Spelar rent och inlevelsefullt. Alla gillar henne inte, men jag gör det. Förutom Sibelius: Stravinskys violinkonsert.

Emma Steele, f. 11.4.1990, USA
Hade kanske ännu mera gnista i första omgången, men imponerade alltjämt. Steele spelar härligt musikaliskt, alltid avslappnat och aldrig stelt. Spelade Bartóks andra sonat genast efter Sini Simonen, och serverade en helt annorlunda tolkning: mera lyriskt sjungande och om möjligt ännu mera dramatisk. Saariaho tolkade hon säkert och problemfritt, med en eterisk ton och starkt självförtroende. Wieniawski var på allt sätt bra. Förutom Sibelius: Sjostakovitjs första.

Esther Yoo, f. 11.6.1994, USA
Yoo är ingen excentriker, men spelar allting smakfullt med personlig touch. Saariaho tolkade hon musikaliskt och inlevelsefullt. Sibelius kändes smakfull och Saint-Saëns dansant med mustiga zigenartoner, ett utmärkt val för hennes briljanta teknik. Samarbetet med Robert Koenig vid flygeln – inte hennes far, men nog gammal familjebekant – fungerade utmärkt och Mendelssohns F-dursonat spelades så genommusikaliskt att man gång på gång glömmer att hon är bara 16 år. Kolla id om ni ser henne på krogen! Förutom Sibelius: Prokofjevs andra.

Nancy Zhou, f. 5.1.1993, USA
Nancy Zhou är den tekniskt fenomenala 17-åringen som Hbl skrev om i början av tävlingen. Går i sin fars fotspår men utesluter inte att bli läkare. Hon kunde kallas något av en excentriker. Förhåller sig lämpligt problemfritt till stycke som stycke och tolkar allting hetlevrat och expressivt. Det svagaste pianissimot motsvaras ändå inte av det starkaste fortet; saknar ännu några av de riktigt finkänsliga tonerna. Ysaÿe spelar hon musikaliskt, Saariaho gör hon explosivt och subtilt, medan Sibeliusstyckena tolkas dansant om än tidvis med turboproppen i botten. Förutom Sibelius: Prokofjevs andra.