Expressens kulturchef Karin Olsson spekulerar i dag kring vem som kunde tänkas efterträda Lena Adelsohn Liljeroth som kulturminister i Sverige. ”Felet med Adelsohn Liljeroth är inte att hon gillar lägre skatter, privata initiativ och företagande, utan att hon saknar en ideologisk bas för resten av sin politik”, skriver Olsson.
Det är ännu en tid till nästa val i Finland, men kanske är det ändå snart dags att säga något summerande om Stefan Wallins tid som kulturminister.

Liksom i fallet Adelsohn Liljeroth kan man kanske få en känsla av att Wallin saknar en uttalad kultursyn – man föreställer sig hur han nickar gillande i takt till Bo Kaspers Orkester – men å andra sidan är han också en utpräglad pragmatiker. Han säger ofta att han ”inte vill lägga sig i innehållet” i kulturen utan bildar i stället arbetsgrupper med kunnigt folk.

Wallin tycker själv om att räkna upp sina käpphästar (socialskydd för konstnärsstipendiater, digitalisering av småortsbiografer) men för också en dialog. Åtminstone två gånger under det senaste året har han backat reformplaner på grund av kritik från konstfolket. Det första gällde ett förslag till en ändring i upphovsrättslagen, som inte kommer att genomföras under den pågående regeringsperioden, och nu senast en förnyelse av Centralkommisionen för konst, som enligt kritikerna riskerade att ge för mycket makt åt tjänstemän på Undervisningsministeriet.

Under sin tid som kulturminister har Wallin också hunnit beställa en liten kulturrapport, som kanske inte haft desto större genomslagskraft i offentligheten, men som av allt att döma gjordes grundligt. En stor reform är förstås bildandet av Aalto-universitetet – allt enligt den populära tanken om synergieffekter (det fanns mycket sånt i kulturutredningen). Liknande tankar finns för övrigt för konsthögskolorna, och det kommer vi att återkomma till i morgondagens tidning.

Men vad händer efter Wallin? Kommer vi att se en ny person på posten i nästa regering? Någonting säger mig att Wallin är en av de flitigaste kulturministrar haft de senaste tio åren. Privat är han kanske ingen stor kulturkonsument, och därför är det svårt att bilda sig en uppfattning av hans kultursyn (är han konservativ? radikal?), men han är en duktig politiker som lyssnar på folk på fältet, utan att begränsa sina sakkunniga till människor med endast kommersiella intressen.

En annan tydlig egenskap – vilket bland annat Irina Krohn påpekat – är att Wallin är ”en av grabbarna”, en politiker som alldeles tydligt hör till insidegänget i regeringen. Det är inte alldeles vanligt bland kulturministrar, skulle jag tro. Och den typen av direktkanal är nog väldigt viktig för att kulturen ska ha manöverutrymme.

Flitiga läsare av Hbl:s kultursidor har kanske sett Pia Ingströms försvarsartiklar för den så kallade ”Stockmanntanten”, denna helsingforsfigur som får oförtjänt mycket negativ publicitet i spalterna. Stockmanntanten är, liksom den så kallade ”Kulturtanten”, ett lagom anonymt mobboffer för folk som kanske själva har ett svårt bildningskomplex och som tror att livet tar slut vid 45.

Efter bokmässan var det en vän som tipsade om den här serien av Liv Strömquist. Det som Strömquist skriver om många manliga författares beroende av kulturtanten kunde nog också gälla för Hbls kultursidor. Vi skulle inte vara någonstans utan kulturtanterna, som ju för övrigt mycket väl kan vara män (då kallas de kanske ”kulturkoftor”).

Jag tänker ofta på den läsare, 60 plus, som jag träffade i somras vid Simstadion i Helsingfors. Vi stod i samma kö när hon plötsligt vände sig mot mig och började tala om Karl Ove Knausgård. Hon hade läst alla delar av hans hittills femdelade romanserie Min kamp. På norska. Hon ville veta vad jag tyckte om dem. Just då kändes det som att vi har världens smartaste läsare.

Därmed inte sagt att kulturtanter, eller Stockmanntanter för den delen, inte kan ha jobbiga drag (DN:s Jonas Thente har skrivit en del om detta). Men vilka människor har inte det?

Som ni vet har svenskar ibland svårt att fatta konceptet ”finlandssvensk” – därför var det speciellt roligt att Alain Mabanckou, uppvuxen i Kongo Brazzaville, genast kunde komma med en motreplik när saken kom på tal under vår intervju i dag.

– Visst, i min roman Black Bazar förekommer en kongoles som är gift med en finlandssvensk. I boken kallar jag henne ”skandinaven”, säger han.

Mabanckou var en av paneldeltagarna i ett av mässans mest välbesökta seminarier i dag, ett seminarium som tog avstamp i det ironiska konceptet att allt skrivande om Afrika måste innehålla ”solnedgångar och svältkatastrofer” för att aningslösa européer ska intressera sig.

Panelmoderatorn envisades med att göra de afrikanska författarna till viktiga politiska yttrandefrihetskämpar, men Kopano Matlwa, en ung sydafrikansk författare, hade absolut ingen lust att delta i diskursen.

– Att en afrikansk bok inte retar upp nån regering är inte nödvändigtvis ett problem, sade hon.

Matlwa intresserar sig själv mest för att skriva om unga människors splittrade identiteter – ett tema som knappast är unikt för Sydafrika.

– Jag sätter mig bara vid min dator och hoppas att nån kan känna igen sig i det jag skriver, sade hon.

Men visst – bokmässan skulle inte vara bokmässan om man inte fick blöta åtminstone lite stereotypier. Under denna Afrikahelg har arrangörerna hittat väldigt kreativa sätt att tala om ”kolonialism”. Om en halv timme ska min kollega Pia Ingström tala under rubriken ”Den kolonialiserade finlandssvensken”. Kanske är arrangörerna medvetna om att just det här är ett besvärligt ämne, och nästan lika outtömligt som Afrika.

Om bara ett par timmar ska jag angöra mässcentret i Göteborg och inleda årets stora bokfest – bokmässan. Kan redan känna doften av pressrumskaffe, parfym och den speciella blandning av självsäkerhet och nervositet som egoboostade författare utsöndrar (förlåt, det är inte så lätt att vara vitsig på morgonen).

Det är sjunde året i rad jag är här, och det blir faktiskt bara roligare. Årets stora tema Afrika känns både väldigt intressant och spännande och komplett omöjligt att överblicka, även om jag tycker att mässan lyckats bra med att försöka kartlägga vad vi har att vänta oss. Det finns gott om material att fördjupa sig i.

Själv har jag läst fransk-kongolesiska Alain Mabanckous två böcker som finns på svenska – Slut på kritan och En piggsvins memoarer – och kommer att träffa honom efter hans seminarium i dag. Mabanckou påminner mig bitvis om svenske Sture Dahlström, nån som kommer ihåg honom? Även författarskapet verkar betydligt bredare. I Frankrike är han hyllad som en av de Stora: hans nya roman heter Demain j’aurai vingt ans. Ni som kan franska kan bekanta er med Mabanckous blogg, som finns här.

Det finns väldigt många andra författare jag gärna hade läst innan (jag vet att en del mässbesökare ägnat hela sommaren åt att läsa afrikansk litteratur, en bekant berättade igår på flygplatsen att hon grävt fram allt hon hittat på biblioteken i Helsingfors, inklusive afrikansk barnlitteratur).

Men för min del blir det inte bara Afrika – utan också en del annat. Min kollega Pia Ingström kommer bland annat att träffa Erica Jong, men det får ni vänta till oktober att läsa, då bokbilagan Bokextra kommer ut lagom till Helsingfors bokmässa.

Och sist. Häromdagen mejlade jag några svenska kulturpersonligheter och bad dem komma med sina tips inför årets mässa. Svaren rymdes inte i tidningen i dag, men de kommer i stället här.

Gabriel Byström, kulturchef, Göteborgs-Posten

Ett bestående minne från tidigare mässor?
Hur Svenska kyrkan, dess satsning Se människan, oavbrutet lyckas träffa
rätt i val av ämnen och gäster. Det finns aldrig en ledig stol att uppbringa
i anslutning till något av deras seminarier.

Vad tänker du inte missa i år?
Ann Heberlein har precis skrivit en utomordentlig bok där hon går i närkamp
med det inte helt lättfångade begreppet ondska. Jag tänker utan tvekan höra henne
utveckla sitt resonemang om detta. (Torsdag 12.00-12.45). Sedan är jag
mycket nyfiken på Sofi Oksanen som, utifrån sina böcker om estnisk historia, ska
diskutera diktaturens deformativa kraft. (Torsdag 15.00-15.45)

Ebba Witt-Brattström, författare, litteraturvetare, professor

Ett bestående minne från tidigare mässor?
Frustration och utmattning: för mycket intressanta programpunkter, för mycket folk och för lite luft i mässhallen. Ändå återkommer man, år efter år, fylld av något slags idiotisk förhoppning om att man ska klara av det bättre detta år…

Vad tänker du inte missa i år?
Eftersom jag uppträder sex gånger så kommer jag nog att missa allt intressant i år. Om jag kunde skulle jag sitta klistrad på SLS program, det är mässans bästa mix av genuin kultur.

Göran Greider, författare, chefredaktör Dala-Demokraten

Ett bestående minne från tidigare mässor?
För mig var det en viktig sak att jag för ett antal år sedan på bokmnässan hade ett samtal med förre ärkebiskopen KG hammar. Det lyste upp mig.

Vad tänker du inte missa i år?
Tåget dit.

Det svenska rut-avdraget har jag skrivit om här tidigare på bloggen. Men den här veckan har SVT:s Uppdrag Granskning gett oss ett annat perspektiv på frågan, bortom valdebatten  – barnens perspektiv. Det vill säga de barn som lämnas ensamma när deras föräldrar reser till Sverige för att städa hos svenska familjer, så kallade ”euro orphans”. Missa absolut inte den dokumentär som alla talar om just nu.

Landade precis i östra Skåne – närmare sagt Kristianstad, en ort vars namn är nästan omöjligt att uttala om man är finlandssvensk. ”Kri-sjann-sta” heter det – men med ett skarpt sch-ljud (som i ”plysch” på rikssvenska).

Nå, lyckligtvis behöver man inte gå omkring och säga det. Det är bokfestival här – två dagar med uppläsningar och seminarier. Många bra namn, bland annat Anne Swärd, vars senaste bok jag hyllade i en recension i våras. Också Kristian Lundberg skulle ha varit här, Malmöpoeten som ifjol fick ett fint kritikermottagande för sin självbiografiska roman Yarden – en mörk barndomsskildring och rasande politisk bok om Lundbergs tid som anställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. Läste den själv på flyget till Köpenhamn i dag. När jag satt i tåget upp mot Kristianstad ekade boken som en stum smärta över hela Skåne.

Tyvärr har Lundberg ställt in ikväll. I stället ska jag snart gå och lyssna på paret Lars Kepler som förmodligen kommer att fylla hela Kristianstads Konserthus. Imorgon fortsätter det – då ska jag själv också stå på scen en liten stund.