…läser jag på New York Times webbsida. Det finns få författare vars stilistik jag njutit lika mycket av. Räddaren i nöden och några av Salingers noveller är bland det finaste som skrivits på engelska språket. Och få romaner har haft lika stort inflytande på moderna amerikanska författarskap eller överhuvudtaget på den moderna populärkulturen som just Räddaren i nöden, eller Cather in the Rye som den betydligt mer minnesvärda originaltiteln lyder.

Så här skrev jag i en numera stängd blogg om boken när jag läste den första gången vintern 2005, lämpligt nog på ett tåg på väg mot Manhattan:

Jag läste färdigt Catcher in the Rye på tåget hem och höll på att börja tjuta för att det var så sorgligt. Det var inte dramatiskt eller nåt, men deprimerande. Vi har haft boken där hemma på svenska i flera år men jag är glad att jag läste den på originalspråk, femtiotalsöversättningar låter alltid som gamla arkivfilmer från SVT.

Holden Caulfield är egentligen inte en särskilt intressant protagonist men beskrivningen av hans dröm, som gett upphov till bokens namn, är så rörande. Caulfields syrra säger att han ska säga vad han vill bli när han blir stor och han svarar att han skulle vilja stå ute på nåt majsfält precis vid en klippa och ta emot barn innan de faller över klippan:

”Anyway, I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean – except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff…That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye…that’s the only thing I’d really like to be…”

Återkommer om detta senare. Ikväll sätter jag allt annat åt sidan och läser – kanske Franny och Zooey?